Dit vill jag igen, till den lätta glada känslan.

Riktig än har de inte kommit, maskrosorna. Men igår fotograferade jag andra små gula solar; tussilago.
Jag behövde lite färg i tillvaron och de fick symbolisera små glada lyko-kickar för mej. 

Min rygg är inte alls bra eller jo, bättre än igår i alla fall. På mitt jobb har det tillkommit arbetsmoment som inte alls är bra för mej. Min rygg säger klart och tydligt; "nej tack det här gillas inte!"
Och precis idag är första dagen på jättelänge som min energi finns. Är hemma och kör tvättmaskiner, sorterar undan böcker och ska städa ur kylskåpet ... men nu det går inte så bra längre.

Så kommer min rädsla tillbaka, är det farligt att anstränga sej så att ryggen nästa låser sej av smärta? Har jag tränat mina ryggmuskler för lite? Jag tror ju att min steloperation är så stabil att jag har världens starkaste rygg, men resten av ryggen, hur är det med den?
Precis som min jobbarkompis A sa, det vore ju illa om jag förstörde en så lyckad operation på grund av arbetsmoment som jag inte klarar.

Jag har börjat äta Paleokost igen. Jag gjorde det för två år sedan och all min smärta försvann och jag åt inte en enda alvedon (och inget starkare heller) på ca sex månader.  Jag tänkte försöka igen att låta min kropp vila från all inflammationshämmande kost. Äta rent och fräscht och förhoppningsvis slippa ha ont. 
För två år sedan sedan mådde jag inte så bra till att börja med. Blev deppad, riktigt deppad och min kropp saknade nog sockret och talade om för mej att livet utan socker-ruset inte var värt något. Men jag fortsatte mina 30 dagar och mådde sedan så fantastiskt bra. Kände knapp av min rygg. Kände mej glad. Kände mej rörlig. Tänkte glada positiva tankar.
Dit vill jag igen, till den lätta glada känslan. Den oonda känslan!

Inuti mej finns en glädje.

Snart är det dax att plantera igen. Precis när jag satt ut mina blommorna ifjol vår, i de vackra krukorna, så kom en humla direkt. Hen landade och sög girigt i sej av vad som fanns. Jag tror till och med att den tittade på mej och viskade tack! Faktum är att vi människor förstör så mycket i naturen att vi själva kan se det.
Jag ser att det finns mindre insekter. Mindre antal småfåglar hyr i mina holkar. Skrämmande. Orsakerna kan vara många men konsekvenserna blir stora.
Jag ska skriva mer om att jag fyllt år och vad jag fick senare. Jag blev ordentligt firad, inte i dagarna tre, men kanske i dagarna nio. Varför skriva om vad jag fick? Jo, för att många av de sakerna var så genomtänkta (miljövänliga) till mej, så mycket jag.

Till min rygg då.
I torsdags kväll gjorde jag ett moment på jobbet som inte var så bra. Det blev två stycken alvedon både på fredag och lördag. Jag blir inte rädd, tror inte att jag "går sönder", men jag vill inte ha ont och jag vill inte äta mer smärtstillande.
I min tanke börjar jag fundera på ett annat jobb. Ett jobb som jag klarar utan mediciner.

Jag har varit tre-dagars-ledig. Och är så otroligt trött så jag undrar hur jag ska orka jobba 08.00 - 22.00 imorgon?
I fredags gick jag nästan ända ner till stan, tog bussen de sista två hållplatserna. träffade min fina vän Lilian. Och tänk att jag blev firad än en gång för att jag fyllt år, med te och räkmacka, tack. En jättetrevlig eftermiddag med mycket prat om både roligt och sorgligt.
Det är underbart med människor som kan min historia som med ömhet i blicken pratar om min älskade hund Akka. Som jag kan prata om min pappa med t ex och som jag inte behöver förklara en massa för, Lilian vet.

 Jag har simmat, för första gången efter operationen. Det gick inte så bra. Jag kunde inte använda mitt högra ben, jag som troligtvis levt som fisk i ett tidigare liv - kunde inte simma. Kanske höjdes vattnet tre decimeter i bassängen, ingen såg mina tårar men de rann, ledsna varma tårar. Tröstade mej med att jag kan ju gå. Jag skriver mer om min simning senare, för med stor smärta (och tvekan) tvingade jag mej själv att fortsätta. Bra eller dåligt? Inte vet jag.

På lördag tog jag bussen ner på stan och till min vän Carina som hade visning av kläder, så fina men ska fundera lite på ett linne och en häftig, ja vad då kofta? Kul att träffas och där träffade jag också Cecilia, en "Afrikavän". 

I dag söndag, for Jens och jag ut till Frösön och lyssnade på en föreläsning om att skaffa valp, mellan 10.00 och 15.30. När vi kom hem stod maten på bordet (tack) och sedan somnade jag. Vaknade 18.30. Jo, det är så att det snart flyttar in en ny familjemedlem "Ina", hos oss. Spännande.

Jag är så trött så det värker i kroppen, efter tre dagars ledig med inga måsten. Min simtur tog jag i början på veckan och måste gå hem och sova då också.

Men inuti mej finns en glädje och den sover jag inte bort. Det finns där bara och skiter i om jag är trött eller inte.