Konsten att låta felstavningarna stå kvar.

Sommarminne. Trots att jag knappt kunde gå speciellt låga sträckor i somras på grund av den hemska värken i mina ben, så om man tittar i min kamera ser det ut som om jag hade en helt underbar sommar. 
När alla har gnällt på den kalla och regniga sommaren så på mina foton lyser solen. Jag ligger i en säng ute under träden och har filmat blommor, moln  och jag har även fått med att jag lyssnar på "Sommar i P1".
Jag sitter på altanen och äter massor av god mat med trevliga vänner.
Jag sitter i båten och fiskar och även där finns det gastronomiska bilder på min medhavda lunch.
Jag har massor med filmklipp på grodor som jag har monologer med (de svarade aldrig på mina frågor).
Jag är så glad att se på mina sommarminnen, för det är en sorts sanning, den andra finns inte med på några foton. Den dimmiga, smärtsamma fångade jag inte med kameran. I de stunderna existerade jag knappt och det sista jag tänkte på var att lyfta mobilen och knäppa av ett kort och på vad?

Fotot (förlåt för dålig skärpa) ovan är på en otroligt god räksallad köpt på fiket bredvid Bilbolaget (kan verkligen rekommendera deras sallader!) I en speciell fåtölj som är fastmonterad i vår båt har det gått hur bra som helst att följa med i flera timmar på fisketurer. För att sitta kunde jag och att gunga med vågorna tyckte min stackars rygg om.

Idag har jag varit till sjukgymnasten igen. Jag är så stolt över mej själv, att jag verkligen gör alla övningar hur trött jag än är (jo det har hänt någon enstaka gång att jag hoppat över/inte hunnit).
Så nu tar det ändå längre tid varje gång jag gör mina övningar, då jag fått tre till idag , men jag är ju faktiskt hemma för att bygga upp min kropp så det är väl mitt jobb just nu.

Jag tycker att det är jobbigt att läsa när det finns massor av stavfel och särskrivningar och hopskrivningar, häpp vad är det i min blogg då?
Jag ser inte felen själv när jag skriver dem, men om jag läser en stund senare så upptäcker jag dem. Så för någon månad sedan gick jag tillbaka och rättade, men så slutade jag med det, det fick stå som det stod. Det var ju (ju är ju ett ord som inte ska användas, men det görs flitigt här hos mej) faktiskt så jag skrev, med en hjärna som var inlindad i Glad Pack. Bloggen var ju ( ju, igen) till för att mina nära och kära skulle kunna läsa vad som hände med mej. Och de visste också hur mycket feltänk och okopplade ledningar som hängde lös just då. Därför slutade jag att rätta.
Så alla fel i texten, stav, grammatiska och sär/hopskrivningar, ja det är faktiskt jag det med.

Man är ensam när man är sjuk.

Ibland sätter andra ord på vad jag känner eller vad jag upplever.
Tittade på reprisen på Skavlan idag. Bland gästerna fanns sångaren i Iron Maiden. En mysig , spexig men också allvarlig man/kille (59 år). Han berättade att han haft cancer i halsen, skrämmande för vem som helst men kanske lite extra när det är på en person i vars personlighet och varunamn man får sjukdomen.
"Man är ensam när man är sjuk. Ensam med läkaren och tv-programmen som går på dagtid", det är hans ord och kändes så träffsäkert, för även om man har familj och vänner är man själv med sin diagnos. Sin sjukdom. Sin smärta. Sina tankar. Sin oro.

Kunskapskanalen har blivit min vän. Oj, vad jag har rest och upplevt. En underbar kanal fullspäckad med information. Spänning och ett lagom tempo för trötta hjärnor.
I soffan bredvid mej hade jag ett kollegieblock som jag skrev i, då när jag åt galet mycket medicin och inte orkade hålla reda på allt. Där skrev jag ner stödord så jag efteråt kunde minnas lite av det jag sett.
En sida i mitt block;
"Växtjägare".  "Solfåglar". "Gamla världen". "Sydvästra".  "Te och sidenvägen". (Då var jag tydligen i Kina).

"Nicaragua". "Maysa". "Brinnande berget". "Laguna de Aploj". "Nicaraguasjön". "Molnskog".
"4 miljoner steg 210 mil".
"Till fots genom Central Amerika"

Det till hör två olika program och det var nödvändigt för mej att skriva, för att överhuvudtaget veta att jag sett på tven.
Ja, så var det. Nu är min hjärna klar som en fjällsjö känns det som. Jag fortsätter att utmana mej själv att inte skriva upp datum och tider på de saker jag ska på. I varje fall december ut. Den här veckan är det tandläkaren på onsdag (koden till porten; min ålder + ett och min ålder år 1968, enkelt att hålla reda på).
På kvällen FN-kurs och jag ska ha med fika (jag tycker att det är svårt att greppa FN och deras befogenheter eller deras icke befogenheter...).
Och på torsdag ska jag till min sjukgymnast (fast jag tror att han har en finare titel).
Något mer är inte inbokat, mer än att jag vill höra av mej till en vän som ska på sjukhuset på onsdag, vill höra hur det går och samtidigt skicka en lite uppmuntran.

Jag har trappat ner mina alvedon från sex stycken alvedon 665 mg per dag till fyra stycken 500 mg.
Jag ställer inte klockan längre på 07.00, vaknar när jag vaknar av mej själv och tar alvedon då. Men glömde eftermiddags dosen idag. Undrade varför jag var så stel och ryggen var så trög vid 22.00- tiden. Inser att jag behöver mina tabletter och en bättre ordning på att ta dem. 
Så det får jag fixa imorgon genom att ställa klockan sex timmar framåt sedan jag tagit morgon dosen.

Friskgymnastik.

Jag tror på ordens valörer. Jag tror att det är viktigt att använda positiva ord. Jag förstår inte varför det heter "sjukgymnastik"? Det finns väl inget upplyftande i det ordet. Jag gör mina ryggstärkande övningar ca 30 minuter tre gånger varje dag och jag kallar det "friskgymnastik".
Även om man inte kan bli helt frisk, så kan man bli friskare. Man kan bli starkare, gladare av att tvingas röra på sej.
Men jag vet också att man kan bli ledsen, vansinnigt ledsen över att ha ont, att mista sina tidigare färdigheter. Men jag tror ändå att det gör skillnad att göra friskgymnastik istället för sjukgymnastik. Att tvinga hjärnan att ta emot ett nytt ord med lite annan innebörd. Jag tror verkligen på det.

Känner mej stolt för allt jag orkat de senaste dagarna. Jag har rest, jag har gått i affärer (massor) jag har umgåtts och jag har sovit som en stock varje eftermiddag och sovit gott hela nätterna sedan. Och drömt flera roliga drömmar som jag glömt bort på en gång jag vaknat, jag som aldrig minns att jag drömt annars.
Jag har orkat. Och jag tänker resa mer, jag som inte kunnat gör det på så länge. Jo, jag vet fortfarande mina begränsningar, men min längtan är större. Ska fundera vart min födelsedagsresa ska gå? Och när? Den ska ju inte bara passa mej, för jag tänker inte resa ensam.

Nu är det dax för dagens tredje och sista friskgymnastikpass. Sedan medicin och go´natt.

Tack till sjukvården.

Det klagas ofta på sjukvården, med all rätt. Om något är fel så ska de påtalas och rättas till. Antingen med andra rutiner eller att det behövs beslut från regeringen för att få till en förändring.
Men om något är bra så måste man (jag) få säga det också utan att bli påhoppad och få höra hur illa det är. Om sjuksköterskorna som ska ha högre lön. Om staffetläkare. Om...
Men jag tänker ändå säga att jag den sjukvård jag träffat på för min rygg och för min benvärk har varit fantastiskt bra. Tårögt-bra.
I fredags pratade jag men min läkare. Igår (måndag) tog jag mina blodprover. Och nu i kväll (tisdag) ringer min läkare och berättar om provsvaren. Tack för den effektiviteten. 
Jag kommer att få ta nya prover om en månad och jag är bara så glad att jag får finnas i ett så bra land som Sverige, att det finns den kunskap och resurser. 
Jag är också glad att jag är den jag är, att jag faktiskt kan tycka så och inte gnälla över att det t ex inte gjordes några ryggoperationer under sommaren, att jag fick ha så vansinnigt ont i flera månader.

Idag var jag och fikade  (en räkmacka och te) med Irene, sedan gick vi på bio klockan; 13.00. Seniorbio, kul. Filmen vi såg var "Viktoria och Abdul" om den fantastiska vänskapen mellan Drottning Viktoria och den indiska tjänaren Abdul. När Viktoria dog brändes alla papper och foton som handlade om deras unika vänskap men 2010 hittades Abduls dagböcker som mycket ligger till grund för filmen. Ja, jag är lite av en beundrare av Drottning Viktoria på många vis. Vilken tjej, vilken kvinna hon var.
Vi bestämde att fortsätta gå på bio när vi hittade något som passade oss båda. Jag som älskar bio.

Det stod ungsstekt öring på bordet då jag kom hem. Gott. (Tack) 
Jag har läst om och träffat personer som har utmattnings syndrom och de som har som har ME. Jag har varken eller, men känner igen deras trötthet som de berättar om.
Jag tar till mej deras erfarenhet och försöker dosera ut min ork och energi i lagom portioner och göra lite positiva saker varje dag, istället för att göra tre bra saker för mej själv på en dag, så delar jag upp det på tre dagar. Och tror att jag snart fyllt på mina depåer så att jag känner igen mej själv. Tror så. Vill tro så.
Det var då min läkare ringde, då jag ätit och var så trött att jag däckat ihop på sängen och undrade varför jag var så trött. Varför min ork rann ut som vatten i ett såll.
Tack Svenska sjukvården, jag är i alla fall tacksam.

En måndag i mitt liv.

Ska bli spännande... eller inte, att se vad svaret blir på mina blodprover.
Pratade med min "rätta" läkare i fredags om att jag ofta är så otroligt trött. Inte så att jag måste sova men blir alldeles trött av alla intryck. Allt utöver det vanliga kan tvinga mej att gå och lägga mej med en kropp som om jag nyss sprungit ett elljusspår.
Sa också att jag känt mej piggare några dagar så det var nog onödigt att kolla mina blodvärden. Men det tyckte inte han. Men han tänkte att det kanske var kroppens reaktion nu när värken är borta, att äntligen fick den vila från smärta. Ja, kanske det är så. 

Jag valde att gå till  sjukhuset och ta proverna (han laddade på lite olika prover, men sa också att jag lär nog var genom gången med allt, sedan min operation, men för säkerhets skull så skulle jag kollas upp.Tack!) annars måste jag boka tid på hälsocentralen och det kändes bökigare.
Jag är så glad att jag har en så bra läkare, men snart känns det som om vi träffats lite för mycket på sista tiden, han vill nog ägna sej åt andra patienter och höra om deras krämpor tror jag.

Det var lång kö idag på sjukhuset, tror att det var folk borta på utbildning eller något sådant.
Det var väl passande att sitta där och vänta med nummer 81 och det var 70 när jag kom. Jo, där satt jag och skulle ta prover för att jag är trött och somnade. På riktigt. Damen bredvid mej väckte mej så jag inte missade min tur, tack för det.

Sedan gick jag sakta genom stan. Fick tårar i ögonen av lycka, jag GICK, strosade och hade inget ont. Livet är ett mirakel och jag är glad att jag fortfarande inser det och kan känna mej tacksam för det. Att det inte har försvunnit i det vardagliga.
Måste komma ihåg att säga till på Akademibokhandeln vid torget, vad jag tycker att det är fantastiskt att de har en fåtölj som man kan sitt där och vila i och läsa om man vill. För mej har det varit guld värt att den funnits där.
Samma sak med Hemköp, alldeles utanför kassorna. Bänken där har jag suttit och ätit bananer och nötter många gånger.
Jag tycker att det är viktigt att tala om det som är bra, dels för att det var bra för mej men också att det får vara kvar då det finns andra som behöver vila rygg, ben eller hela kroppen när det tar en tur på stan. TACK! 

På eftermiddagen följde jag med på Jula och och Coop. Visste redan innan att jag inte skulle ha följt, Men jag ville.
Ja, medan Erik lagade en stek på orre, så lade jag mej i soffan med en filt och sov en timme, så vart det.

Det fick räcka med promenader den här dagen, men mina ryggövningar de körde jag på med. Känner hur mycket mer jag orkar nästan för varje dag. 

Igår fick jag en så söt rosa blomma av min vän Berith. Och ett brev. Tack. Det värmer så.

Dax att köpa en ny resväska.

Längst ner i högen av resväskor, står min, den svarta.
Fotot föreställer ett av min stads finaste konstverk tycker jag. Den finns strax ovanför central stationen. Jag blir så glad av att se det. 
"Resväskor." 
"På väg"
"Tågresa" 
"Förväntan"
"Färgglad"
"Komma hem"

Det var i maj i år som jag tog tåget upp till Umeå och min dotter och VegoVision. Det var det sista som min rygg och ben orkade med innan de inte ville vara med längre. Nu menar jag en resa som jag själv kunde fixa att resa, på egen hand. Jag har kunnat åka bil (tack).

När jag gick förbi där på väg till tåget så kunde jag inte låta bli att ställa dit min egen ofärgglada resväska, den fick vara en i gänget.
Nu är min tanke att köpa en ny resväska. En med någon läcker färg (inte så viktigt egentligen) och den ska ha handtag mitt uppe på och ha fyra hjul (4WD ha, ha). Den ska med andra ord vara ryggvänlig.
För jag vill kunna resa. Och gärna inom Sverige lite mer. (Jo, just jag jag skulle vandra genom Sverige var min tanke, den lockar fortfarande.)
Det känns som om jag förträngt resor, speciellt sedan jag avbokade Shetlandsöarna. Men längtan finns där och nu har jag lagt fram saker som jag ska packa till nästa vecka, då jag ska resa. Jag blir så glad av att bara tänka tanken att jag kan göra resor igen. På mitt vis, i min takt,.

Jag vet att av de som stelopererar ryggen, så blir;

80% bättre men absolut inte bra
10% upplever ingen förändring
10% blir sämre,
tagit ur sjukhusets broschyr om "Steloperation i ländryggen (fusion)." Ja, om ett år så vet jag vart jag hör, då är jag helt ihop läkt.
Men iofs så har ju "att ha ont i ryggen" varit mitt normaltillstånd, jag menar jag är ju van.

Imorgon till min sjukgymnast, både för laserbehandling och för ryggträning.
Och på fredag ringer min läkare. Jag har inte skrivit upp någonstans dag och tid, jag är numera så stensäker på att jag kan hålla kvar saker  i huvudet utan hjälp. Från noll till hundra känns det som.
Ja, så ser mina inbokningar in den här veckan.

Igår var det en annan inbokning, FN- kursen. Intressant, spännande men svårt. Där har jag inte gått från noll till hundra. Från noll till tre komma fem, kanske...

Nostalgi från IKEA.

Skärmbilden på min dator. 
Just det här fotot har inte jag tagit, men jag var med i Masai Mara när min son fotade. Jag har också fina kort på lejonen från just den här gången när det likt kattungar klänger på sina mammor, men Jens foton är nog lite bättre än mina.
Ja, en sådan fin bild möter mej då jag öppnar min dator.

Idag blev det inte någon promenad, tyckte att det var onödigt att utmana ödet då det var snorhalt på vissa ställen. Jag hade dessutom sovit bra i natt, hela fyra, kanske fem timmar. Så jag tog bussen ut till Frösön. Det blev en jättetrevlig stund med min jobbarkompis Anki och en god räkmacka.
Så mycket som finns att prata om då man inte träffats på ett tag, det är inte riktigt samma sak att skriva sms.
Hon har också varit sjukskriven, men jobbar nu men går och väntar på ytterligare läkarbesök. Känner så väl igen hennes tankar, om att känna sej glad och förväntansfull och sedan kanske falla platt ner av tråkiga besked. Av oros tankar och samtidigt många gånger känna sådan tacksamhet till familjen som ställer upp så otroligt mycket.  

Jag blir så förvånad över mej själv över hur lite jag orkade. Kände mej så pigg, precis som jag brukar vara. Min dag var inte ett dugg ansträngande. Men efter middagen (en jättegod gryta på tjäder och gula kantareller som inte jag hade lagat) så däckade jag ihop, kunde ha krupit under täcket och lagt mej för natten, bara vetskapen om att jag skulle få vara vaken hela natten sedan hindrade mej.
Låg i sängen och tänkte att jag måste kliva upp och hänga tvätten, jag måste kliva upp alldeles snart och hänga tvätten... Måste vila lite grann till bara.
Jag hängde aldrig tvätten, den blev hängd ändå (jag hade verkligen tänkt hänga den).

Det blev ganska många portioner av fem kilo tjäder. Delade upp så att jag skulle frysa in och njuta av flera luncher framöver. Sedan de svalnat och jag äntligen klivit upp ur min säng och letat fram lock till mina byttor med tjäderportioner, så skulle jag leta plats i frysen för att frysa in dem och vad fann jag då? En glas form som jag köpte på i IKEA i Umeå i juni. Jag hade skivat bananer och fryst in dem i formen (till smoothies).
Lite nostalgiskt med formen, jag köpte den sist jag var till Umeå och åkte rullstol på IKEA då jag hade SÅ ont i mina ben.

Nu när jag åker upp nästa gång till Umeå, kan jag GÅ i sakta takt runt på det stora varuhuset. Yes I can! 

Allhelgonahelgen.

 Allhelgonahelgen.

 Har satt ljus på mina gravar. För mej betyder nog den här helgen att jag är tacksam att jag lever. 

Jag tror att det är det döden betyder för mej, att inse att livet är begränsat. Gör det du vill nu, sedan är det försent. 

En stilla tanke på de människor jag mött och som format mej till den jag är. En tacksamhetens tanke.

Jag har inte mått så bra. Och inte förstått varför. Har lagt mej att sova strax efter 23.00 sedan jag har tagit min medicin. I vanliga fall är mitt sömnbehov inte så stort, det blir ungefär fem till sex timmar per natt. Nu när jag ätit så mycket mediciner så jag sovit mer än tolv timmar ibland och fortfarande varit trött. Nu har jag fortsatt att lägga mej sedan jag tagit min kvällsmedicin. Men efter en timme har jag vaknat, klarvaken och utan att kunna somna om. Det har gett mej obehags känslor att gå och lägga mej och natt efter natt ligga vaken och inte kunna sova. Jag tror till och med att jag sa att jag hatade nätterna. Gruvade mej för att försöka sova.

De sista tre nätterna blev jag alldeles kallsvettig i ansiktet, så jag kollade faktiskt om jag hade feber. Men nej, det hade jag inte. En märklig känsla att svettas i ansiktet, speciellt mellan näsan och överläppen. 

Jag har varit lätt rörd, allt jag har sett på tv har jag blivit antingen jätteglad av eller urledsen. Jag tycker inte om när jag inte känner igen mej själv. Jag kan vara alla de där känslorna men inte hoptrasslat som ett garnnystan utan början och slut.

Kanske var det för att jag var lite för snabb att trappa ner min medicin, det kändes så när jag läste om biverkningarna när den sattes ut.

Jag som skulle fira med en stor härlig kopp choklad, med likör, grädde och mumsmums, när jag tagit min sista kapsel för min nervvärken. 

Jag rotade runt i skafferiet i stugan och fann en marängbotten, den bröt jag sönder och tryckte ner i en kopp het chokladdryck gjord på havre. Det var det mest onyttiga i "firarväg" jag fann när jag ändå inte var intresserad av att fira.

I natt som var sov jag hela fyra timmar och utan en svettig mustasch.

Och i lördags tog jag två promenader och fick inte det minsta ont i ryggen.

Bara så otroligt tacksam, att kunna gå igen!

Att berika sitt liv med bloggar.

Jag läser många bloggar. Det är ett underbart sätt att lära sej om saker som jag inte hade en aning om. Eller bara fylla på med sådant som jag gillar.
Jag läser många mat-bloggar. Gärna om vegetariskt, Paleokost och om mat från världens alla hörn. Just nu kan jag undra varför? Då mitt intresse för att laga mat verkligen inte är stort.
Jag läser också många bloggar av/om människor som av olika anledningar inte mår så bra. Och jag känner igen så mycket. Tankar om oro, trötthet, om smärta, om glädje, om förståelse, om lycka, om trötta hjärnor, och att se foton. Vill egentligen säga tack till alla som berikar mitt liv med sina ord.
Mina "bästa bloggar" kommer jag att skriva lite mer om senare.

Idag pratade jag med Ingrid på ryggmottagningen igen. Hennes röst är så lugn och trygg. Jo, hon skulle ta reda på om tandhygenisten fick rota runt i min mun. Och svarade på lite andra frågor jag hade.
En undran. Jag som gärna äter t ex gurkmeja mot inflammationer i min kropp. Hur fungerar det då jag ska ha en pågående inflammation i min rygg då "instrumentet" (ha, ha kul att ha ett instrument i ryggen) ska läka fast i benet?

Lovvecka eller läsvecka? 
Ja, det är frågan. Både och för mej kanske, eller har man någonsin lov när man är sjukskriven? Måste nog fylla i mina papper till min afa-försäkring imorgon.