Jag har lätt att oroa mej, jag känner inte den här kroppen. Jag vet inte riktigt hur den fungerar. Min hjärna har länge varit "off" av alla mediciner, det har jag vant mej vid.
Det känns konstigt att inte längre lita på mej själv. Visst jag kan skratta åt det (men det är för att jag tror att det försvinner och dimman lättar när jag slutar ta tabletterna) och jag kan tillåta andra kul åt den jag är just nu. Men om min hjärna vant sej vid att vara bortkopplad, om den är förstörd av alla konstiga kemikalier - då fasiken får ingen skratta längre. Där går en skarp gräns.
Jag känner inte heller igen min fysiska kropp. Jag har ont i ryggen på så många olika vis. Jag konstant rädd att jag ska förstöra den, ja ja jag vet att det inte är så, jag kan inte förstöra den om jag lever utan tunga lyft och vridningar. Men ibland har jag så ont så jag måste hålla i väggarna för att kunna gå, ibland går jag hur lätt som helst (nja nästan iaf). Ibland har jag ryggvärk. Ibland känns det i magen. Ibland strålar det ner i benen.
Jag vet att det ska vara så här, men min kropp som jag kände, den var inte så här.
Min hjärna har heller inte förstått vad som hänt men mina ben. "Va? Behövs det ingen mer björkved för att elda på nere i benen? Ingen har talat om det för mej? Ska elden släckas helt? Ok då hämtar jag hem is och kyler med."
Så nu är det så. Mina fötter är kalla, iskalla. Klart mycket bättre än med en eld. Men lik förbaskat är det inte min kropp längre, jag har aldrig haft kalla fötter mer än när jag suttit på en is och fiskat ibland.
Det känns som om jag vore besatt av att få paket och brev, så är det inte. Det är omtanken jag blir så glad och rörd åt.
Min paket som jag fått av Linnea blev jag glad åt, just för att det fanns många små glädje ämnen ihop kokade. Jo, men för omtanken att hon skickat något till mej.Och hon vet vem jag är och hon har köpt från MATSMART, det är företag (eller vad det är?) som köper in varor från butiker, när datumet håller på gå ut (oftast är det flera månader kvar, ibland år). De förklarar också skillnad på Bäst-före-datum och Sista-förbrukningsdatum. Ja, det är skillnad det!!
Varorna man beställer är givetvis mycket billiga MEN kanske den största vinsten är för vår miljö, genom att köpa genom MATSMART (vilket jag aldrig gjort, bara läst om det). År 2016 så räddade svenska folket 708 ton mat från att hamna på soptippen, genom att handla där. Alldeles suveränt. Och inte nog med det allt jag fick i min kartongen var fairtrade, ekologiskt och raw. Ska njuta länge av både te, choklad, nötter, kex och de fina flaskorna med goda drycker i, tyvärr är fairtade lakrits redan slut, alldeles för god!
Jag vill också passa på att skriva om boken jag fick av fina Clara och hennes man. Vi känner inte varandra jätteväl, men vi har genom åren lite gemensamma nämnare och hon är en jättefin vän. Jag tänker också att kanske Clara vet hur det är med långa sjukskrivningar (även där en rygg), hon vet att man kanske blir bortglömd av livet "utanför" sin sjukskrivning.
Det känns som hon bara visste vilken bok som passade mej. Jag klarar inte av långa kapitel men en hel massa människor och namn. Och så är den inte - precis tvärt om.
Jag läser den sakta och njuter av varje sida. Aino skriver om sin far, men för mej blir det om en morfar. Hennes far var en organiserad nykterist medan min morfar var en "organiserad alkoholist". Jag känner igen så mycket och förundras över hur mycket som hänt genom åren. Vad vi aldrig skulle tillåta nu och vad som var helt naturligt då. Vem skulle tillåta en liten tjej på 6 år att vandra runt från famn till famn i ett skogsarbetarlag som hade ganska många 75:or på bordet? Idag tänker vi på pedofiler direkt, då tänkte man kanske på manstrygghet? (I varje fall kände Aino så). Tack Clara.
Jag passar också på berätta att det fina gömslet/duschtältet har vi packat upp och pillrat ihop och sett att alla delar fungerar och packat ner det. Jag vet inte om jag klarar av något i höst, men till våren och sommaren tänker jag orrspel OCH ute dusch. Längtar. Tack Jens.
Nu har jag beställt tid för att ta bort stygnen på min rygg. Jag utmanar ödet stort. Jag skriver inte ner dag eller tid någonstans. Jag hoppas att min hjärna ska fixa det på egen hand, jag måste börja tro på mej själv igen.
Det var mina förmiddags tankar. Och nu måste jag fundera vad orkar jag? Hur mycket orkar den här kroppen? Jag känner den inte längre. Jag som orkade allt förut har nog inte riktigt accepterat att man inte kan allt efter en operation, en stor operation som doktor J har sagt många, många gånger, jag kanske måste börja tro på honom då.
Skriver än en gång, nej jag är inte besatt av att få presenter. Det är inte därför jag skriver om dem.
torsdag 28 september 2017
onsdag 27 september 2017
Både bra och dåligt.
Igår blev en bra dag. Och en skitdag! Men så är väl livet, så vågskålen höll sej ganska jämn.
Det var en jättefin höstdag, med sol och klar himmel, så vi (nej Eriks förslag, Tack) att vi skulle ta rullstolen och gå en promenad ner till kyrkogården.
Nu först en superkul grej! Vi hittade inte mina skor!!! Vi letade överallt. Jo, vi hade haft många påsar med oss hem från sjukhuset. Vi visste att skorna skulle finnas i en rosa typ soppåse. Men nej den fanns inte. Som vi letade! Men nej borta.
Nu kommer det roliga, jag hade läst att man skulle lägga en sax på fönsterbrädan, öppna den och låta den ligga där så kommer saker tillbaka som man tappat bort. Nej, så klart tror jag inte på det. MEN mirakulöst (NJA!?!?!) så har funnit två saker förut när jag på skoj (eller?) öppnat en sax så.
Vi tog promenaden och jag överfölls alla vackra färger, hösten är det vackraste jag vet men att den var så här intensiv hade jag nästan glömt. Vi planterade på våran lilla grav, gjorde höstfint. Satt en stund och lät minnena komma: Han finns inte där, det är inget sorgset vid hans grav. Han finns inom mej som min ledstjärna, min drivkraft som kan skilja på viktigt och oviktigt. Han finns i allt som är vackert, i alla musikkonserter jag är på och blir upplyft av, han finns som en närhet i båda mina barn som är hans småsyskon. De lever inte i skuggan av honom de lever i ljuset han lämnade kvar. Han finns vid havet skvalp, hösten färger, i reflexerna i solsnö. Han bara finns för att han funnits och berört.
Vi var inte ute speciellt länge, men aj fan (om man får skriva så) vad ont i ryggen jag fick, trots att jag tagit extra morfin innan vi gick.
Jag fick lägga mej i sängen och där låg jag tills det var dax att klä av sej och lägga sej. Men den härliga promenaden uppvägde på något sätt allt det ond.
MEN jag blir orolig. Gjorde jag för mycket? Skulle jag inte suttit "så länge" i rullstolen? För jag har fortfarande ont i dag och är stel i min rygg.
Erik skulle ta bilen (som han också letat igenom på jakt efter mina skor) och göra ett ärende.
"Jag ska titta i sopboden och se om din rosa påse följde med soporna", sa han när han gick.
När han kom tillbaka så berättade han att han letat där han slängt dem, men inte hittat dem. I våran sopbod finns säkert sex, sju, åtta kärl för brännbar, så han fortsatte öga igenom fler. Och då såg han min påse som han släng sedan jag spydde. Och bredvid den en påse från Coop som det lös igenom lite rosa i. Han lyfte upp den, i Cooppåsen låg den rosa påsen med skorna, men också fleras sockar, min dyra body lotion och mina sterila plåster om det jag har på ryggen skulle släppa.
Att han inte fann dem där han slängt dem var nog för att en del av kärlen var tömda och då görs en rotaration av de kvarvarande kärlen.
Varse god sax tipset är gratis och mycket bra, hi hi.
Mitt i det ond blev jag så glad också. Två brev till mej.
Ett fin egen gjort "kry på dej hälsning" och ett härlig reportage om bergsgorillorna i Rwanda, ja nog föds längtan allt. Tänker med en stark rygg fixar jag allt (fast just nu mycket ont trots extra doser medicin, inte kul).
Jag fick en "krya på dej hälsning till" och med den en bok. En bok till mej som nyss avslutat en bok och kände läslust igen.
"Aino Trosell" med boken "Helmers vals". En bok om en far och det Sverige som en gång var.
Jag vill dela den första sidan med er, så föstår ni att jag är lite okontaktbar ett tag;
Natten är tung och så svart att jag inte kan se min hand.
Mörkret är kompakt. Jag är sex är gammal.
Min far sitter vid årorna. Jag hör det trygga ljudet när årbladen doppas ner och lyfts upp.
Min tillit är grundmurad. Det är becksvart. Vart är stranden?
Var är öppen sjö?
Jag behöver inte fundera. Vi glider fram i mörkret. Vad är ner och vad är upp?
Jag behöver inte veta.
Jag leker att jag är blind. Så här är det att inte kunna se. Man följer bara med.
Man kommer fram ändå.
Man litar på sin far.
Han som sitter vid årorna.
Det var en jättefin höstdag, med sol och klar himmel, så vi (nej Eriks förslag, Tack) att vi skulle ta rullstolen och gå en promenad ner till kyrkogården.
Nu först en superkul grej! Vi hittade inte mina skor!!! Vi letade överallt. Jo, vi hade haft många påsar med oss hem från sjukhuset. Vi visste att skorna skulle finnas i en rosa typ soppåse. Men nej den fanns inte. Som vi letade! Men nej borta.
Nu kommer det roliga, jag hade läst att man skulle lägga en sax på fönsterbrädan, öppna den och låta den ligga där så kommer saker tillbaka som man tappat bort. Nej, så klart tror jag inte på det. MEN mirakulöst (NJA!?!?!) så har funnit två saker förut när jag på skoj (eller?) öppnat en sax så.
Vi tog promenaden och jag överfölls alla vackra färger, hösten är det vackraste jag vet men att den var så här intensiv hade jag nästan glömt. Vi planterade på våran lilla grav, gjorde höstfint. Satt en stund och lät minnena komma: Han finns inte där, det är inget sorgset vid hans grav. Han finns inom mej som min ledstjärna, min drivkraft som kan skilja på viktigt och oviktigt. Han finns i allt som är vackert, i alla musikkonserter jag är på och blir upplyft av, han finns som en närhet i båda mina barn som är hans småsyskon. De lever inte i skuggan av honom de lever i ljuset han lämnade kvar. Han finns vid havet skvalp, hösten färger, i reflexerna i solsnö. Han bara finns för att han funnits och berört.
Vi var inte ute speciellt länge, men aj fan (om man får skriva så) vad ont i ryggen jag fick, trots att jag tagit extra morfin innan vi gick.
Jag fick lägga mej i sängen och där låg jag tills det var dax att klä av sej och lägga sej. Men den härliga promenaden uppvägde på något sätt allt det ond.
MEN jag blir orolig. Gjorde jag för mycket? Skulle jag inte suttit "så länge" i rullstolen? För jag har fortfarande ont i dag och är stel i min rygg.
Erik skulle ta bilen (som han också letat igenom på jakt efter mina skor) och göra ett ärende.
"Jag ska titta i sopboden och se om din rosa påse följde med soporna", sa han när han gick.
När han kom tillbaka så berättade han att han letat där han slängt dem, men inte hittat dem. I våran sopbod finns säkert sex, sju, åtta kärl för brännbar, så han fortsatte öga igenom fler. Och då såg han min påse som han släng sedan jag spydde. Och bredvid den en påse från Coop som det lös igenom lite rosa i. Han lyfte upp den, i Cooppåsen låg den rosa påsen med skorna, men också fleras sockar, min dyra body lotion och mina sterila plåster om det jag har på ryggen skulle släppa.
Att han inte fann dem där han slängt dem var nog för att en del av kärlen var tömda och då görs en rotaration av de kvarvarande kärlen.
Varse god sax tipset är gratis och mycket bra, hi hi.
Mitt i det ond blev jag så glad också. Två brev till mej.
Ett fin egen gjort "kry på dej hälsning" och ett härlig reportage om bergsgorillorna i Rwanda, ja nog föds längtan allt. Tänker med en stark rygg fixar jag allt (fast just nu mycket ont trots extra doser medicin, inte kul).
Jag fick en "krya på dej hälsning till" och med den en bok. En bok till mej som nyss avslutat en bok och kände läslust igen.
"Aino Trosell" med boken "Helmers vals". En bok om en far och det Sverige som en gång var.
Jag vill dela den första sidan med er, så föstår ni att jag är lite okontaktbar ett tag;
Natten är tung och så svart att jag inte kan se min hand.
Mörkret är kompakt. Jag är sex är gammal.
Min far sitter vid årorna. Jag hör det trygga ljudet när årbladen doppas ner och lyfts upp.
Min tillit är grundmurad. Det är becksvart. Vart är stranden?
Var är öppen sjö?
Jag behöver inte fundera. Vi glider fram i mörkret. Vad är ner och vad är upp?
Jag behöver inte veta.
Jag leker att jag är blind. Så här är det att inte kunna se. Man följer bara med.
Man kommer fram ändå.
Man litar på sin far.
Han som sitter vid årorna.
tisdag 26 september 2017
För precis en vecka sedan var jag sövd.
För precis en vecka sedan opererades jag. Efter många års ont i ryggen. Idag blev jag påmind av min vän Berith som minns när vi gick på fjället och jag hade besvär med att bära min ryggsäck (men vem har inte det med 19 kilos tyngd? Som jag visserligen sakta åt ner några kilo av all proviant jag stoppad med mej). När var det? 1999! Det föder en så enorm glädje att tänka på mitt år på kursen "Internationellalinjen med miljöinriktning".
Nej, hur skulle jag kunna veta att mitt "ryggonda" var lite annorlunda än andras. Alla har ju ont i ryggen ibland. Mitt ibland, var bara oftare än andras.
Jag vet att jag tänkte att jag skulle tänka på hur skönt det var att gå. I trappen, på asfalten och på golvet på sjukhuset. Tänkte att det kanske skulle gå fel under operationen och jag inte kunna gå sedan, eller känna mina ben och fötter. Men jag var helt lugn i mitt beslut, men bara så sorgsen.
Det hör till att läkaren måste tala om allt som kan hända under en operation, på något vis från tas sej ansvaret.
Lite intressant men skrämmande. Och till slut ville jag fråga; "Kan det gå bra också?"
Men läkaren J hann före med att säga att "vi gör ju inte det här operationerna om vi inte skulle tro på det. Vi försöker ju göra människor friska och smärtfria och jag tror att vi kan hjälpa dej. Det är en stor operation som vi inte kan erbjuda alla, men du är ung (tack för det) och frisk och klarar av den.
Så blev det, i maj sa jag tveksamt ja. För att några veckor senare överfallas av smärta. Vart kom den ifrån? Och varför så plötsligt? Då inga operationer av det är slaget utfördes under sommaren så vart jag sjukskriven.
När jag idag ska försöka beskriva smärtan i benen så går det inte. En brännande, mycket värre än om jag lindat tio brännässlor runt vaderna. Och den den stramhet från rumpan och ner i benet, nej vill inte minnas just nu.
Jag äter fortfarande alla mina värktabletter som förut (och snabbverkande morfin , när jag behöver). Och det ska jag fortsätta med i några veckor till innan jag ska trappa ner. Då kommer jag väl att börja med att känna om operationen lyckats. Kommer värken tillbaka? Eller blir värken på något annat vis.
Mitt kött, och hud och allt där emellan ska läkas ihop ganska snart. Och stygnen ska plockas bort.
Men min steloperade rygg har läkt klart först om ett år.
För en vecka klädde jag mej i sjukhusets vita kläder. Fick lite extra morfin och kände mej trygg. Vad som än hände så var det mitt liv och jag höll på skriva ett nytt kapitel i mitt liv. Men det konstiga var att de närmsta timmarna så höll inte jag i pennan, några (8 stycken) andra gjorde försättsorden och efter det kunde jag börja skriva ...eller inte skriva!
Precis innan jag skulle sövas så kommer min läkare J som ska operer. Han tar mej i handen och frågar om jag kände igen honom. Ja, så klart jag gjorde det, fast han hade blå kläder, mössa och munskydd.
"Jo, säger han det är en sak jag glömt att säga".
"Näää, fan", tänkte jag "kom inte med något nu, som jag måste tänka igenom och besluta om". Jag kände efter att jag kunde röra mej (trots alla slangar) och det kunde jag. Jag hade alltså chansen att resa mej och gå (jag vet att min dotter blir galen då hon läser det här, då hon tycker att man gör inte så, man tänker inte ens så. Kram Linnea) Jag tyckte att det var fusk att komma precis nu och säga så!
Men vad han skulle säga var bara att han inte visste hur det såg ut i min rygg förrän han öppnat, och om han ville bara tala om att eventuellt måste han staga upp ryggen med att steloperera en kota till.
Jag höll kvar hans hand, nickade och sa;"Jag litar på dej".
De talade om (fattade jag ju) att jag skulle ligga på mage under operationen. Att min bröstkorg skulle ha ett stort tryck på sej och att EKG plattorna fäster högt upp på ryggen istället. Att jag efteråt skulle känna mej mörbultade i ansiktet, svullen och öm, då det var stort tyck på det med fast de försöker lätta lite grand. Ja, jag hade ont speciellt i ögonbrynen (kunde nästan inte röra vid dem) och käkbenet där jag också hade en vit kant ett par dagar.
De berättade att nu söver vi dej och vi kommer att sätta i en kateter och sedan vänder vi dej över till operationsbordet.
Jag minns att jag sa: "nej, det går jag inte med på. Alltså jag kan själv vända mej över, ni ska inte lyfta mej, har ni inte lärt er någonting alls. Ni må ju vara rädd om era ryggar."
"Du", svarade narkosläkaren "vi är åtta stycken, så det är inga problem"
Ja, för precis en vecka sedan var jag sövd och förhoppningsvis kommer jag att slippa smärtan och jag kommer att tycka att min "nya rygg" är den bästa 60 års present jag fått.
Tack till J och alla de andra sju.
Nej, hur skulle jag kunna veta att mitt "ryggonda" var lite annorlunda än andras. Alla har ju ont i ryggen ibland. Mitt ibland, var bara oftare än andras.
Jag vet att jag tänkte att jag skulle tänka på hur skönt det var att gå. I trappen, på asfalten och på golvet på sjukhuset. Tänkte att det kanske skulle gå fel under operationen och jag inte kunna gå sedan, eller känna mina ben och fötter. Men jag var helt lugn i mitt beslut, men bara så sorgsen.
Det hör till att läkaren måste tala om allt som kan hända under en operation, på något vis från tas sej ansvaret.
Lite intressant men skrämmande. Och till slut ville jag fråga; "Kan det gå bra också?"
Men läkaren J hann före med att säga att "vi gör ju inte det här operationerna om vi inte skulle tro på det. Vi försöker ju göra människor friska och smärtfria och jag tror att vi kan hjälpa dej. Det är en stor operation som vi inte kan erbjuda alla, men du är ung (tack för det) och frisk och klarar av den.
Så blev det, i maj sa jag tveksamt ja. För att några veckor senare överfallas av smärta. Vart kom den ifrån? Och varför så plötsligt? Då inga operationer av det är slaget utfördes under sommaren så vart jag sjukskriven.
När jag idag ska försöka beskriva smärtan i benen så går det inte. En brännande, mycket värre än om jag lindat tio brännässlor runt vaderna. Och den den stramhet från rumpan och ner i benet, nej vill inte minnas just nu.
Jag äter fortfarande alla mina värktabletter som förut (och snabbverkande morfin , när jag behöver). Och det ska jag fortsätta med i några veckor till innan jag ska trappa ner. Då kommer jag väl att börja med att känna om operationen lyckats. Kommer värken tillbaka? Eller blir värken på något annat vis.
Mitt kött, och hud och allt där emellan ska läkas ihop ganska snart. Och stygnen ska plockas bort.
Men min steloperade rygg har läkt klart först om ett år.
För en vecka klädde jag mej i sjukhusets vita kläder. Fick lite extra morfin och kände mej trygg. Vad som än hände så var det mitt liv och jag höll på skriva ett nytt kapitel i mitt liv. Men det konstiga var att de närmsta timmarna så höll inte jag i pennan, några (8 stycken) andra gjorde försättsorden och efter det kunde jag börja skriva ...eller inte skriva!
Precis innan jag skulle sövas så kommer min läkare J som ska operer. Han tar mej i handen och frågar om jag kände igen honom. Ja, så klart jag gjorde det, fast han hade blå kläder, mössa och munskydd.
"Jo, säger han det är en sak jag glömt att säga".
"Näää, fan", tänkte jag "kom inte med något nu, som jag måste tänka igenom och besluta om". Jag kände efter att jag kunde röra mej (trots alla slangar) och det kunde jag. Jag hade alltså chansen att resa mej och gå (jag vet att min dotter blir galen då hon läser det här, då hon tycker att man gör inte så, man tänker inte ens så. Kram Linnea) Jag tyckte att det var fusk att komma precis nu och säga så!
Men vad han skulle säga var bara att han inte visste hur det såg ut i min rygg förrän han öppnat, och om han ville bara tala om att eventuellt måste han staga upp ryggen med att steloperera en kota till.
Jag höll kvar hans hand, nickade och sa;"Jag litar på dej".
De talade om (fattade jag ju) att jag skulle ligga på mage under operationen. Att min bröstkorg skulle ha ett stort tryck på sej och att EKG plattorna fäster högt upp på ryggen istället. Att jag efteråt skulle känna mej mörbultade i ansiktet, svullen och öm, då det var stort tyck på det med fast de försöker lätta lite grand. Ja, jag hade ont speciellt i ögonbrynen (kunde nästan inte röra vid dem) och käkbenet där jag också hade en vit kant ett par dagar.
De berättade att nu söver vi dej och vi kommer att sätta i en kateter och sedan vänder vi dej över till operationsbordet.
Jag minns att jag sa: "nej, det går jag inte med på. Alltså jag kan själv vända mej över, ni ska inte lyfta mej, har ni inte lärt er någonting alls. Ni må ju vara rädd om era ryggar."
"Du", svarade narkosläkaren "vi är åtta stycken, så det är inga problem"
Ja, för precis en vecka sedan var jag sövd och förhoppningsvis kommer jag att slippa smärtan och jag kommer att tycka att min "nya rygg" är den bästa 60 års present jag fått.
Tack till J och alla de andra sju.
måndag 25 september 2017
Min första ensamma dag hemma.
Min första ensamma dag hemma, då jag skulle fixa allt själv (nej jag fick hjälp med strumporna på morgonen).
En stilla undran så här på kvällskvisten: är ja alltid så här fumlig?
Man kan se spår efter mej överallt. De syns överallt vart jag varit. Ett bananskal på golvet i köket. En tom plastförpackning efter medicin i sovrummet. En gaffel även den i köket. Leggins på badrummet. Japp, allt på golven. Och varje gång har jag stått en stund och varit frustrerad för att jag inte kunnat plocka upp. Sedan har jag struntat i det.
Precis nu kom jag på att sopen och skyffeln hade fungerat!
Känslan är att jag har en A4 stor plåtbit fastskruvad längst ner på vekryggen, den hindrar mej ganska bra från att böja mej speciellt långt framåt.
Jag ville så mycket idag. Tänkte överraska med att plocka ur diskmaskinen, vilket innebar att jag kunde bara plocka ur översta facket (nådde inte ner till det undre) och sedan fick jag ta en halv morfintablett och gå och lägga mej. Så mycket fixade jag!
Det pinglade på dörren. Nej tänkte jag grannen får låna mjöl/socker/kaffe av någon annan.
Det dröjde en stund så dunsar posten ner i hallen. Det händer att brevbäraren ringer på då hen har ett paket som inte går ner i brevlådan. Men snälla det är inte Bolt som står i startgroparna här! Efter mycket om och men lyckas jag ta mej upp men givetvis fanns ingen brevbärare där, så jag ropar ett stackars "Hallå" som genast besvaras med; "det var bara jag brevbäraren". Och ja, ett paket avlångt ganska stort till MEJ. Till mej.
Jag har länge haft två drömmar, nu kombinerad till en.
1. När man bor på savannen, så duschar man ute med en apa t ex som åskådare på en gren ovanför huvudet (och när man sitter på toaletten kan en liten fågel hälsa på). Så mysigt och en varm vind till det. Min dröm har varit att stå ute i stugan och duscha. Kanske med en bara skata som åskådare då, hi hi.
2. Jag vill fotografera djur från ett gömsle. Att sitta där och vänta in, dricka en kopp te och vänta.
Min present var ett gömsle som går att använda som duschtält. Lycka!!!! Och alldeles ärlig kan jag säga jag är så mycket värd det. TACK!
Blev lite rädd ikväll, när jag stod i köket så kom känslan tillbaka, som när jag tappar känseln i min fot (den vänstra) det kändes som om jag blev våt om foten. Troligtvis, eller helt säkert en nerv i kläm. Något jag känt av i flera år. Jag fick tårar i ögonen, försökte böja mej ner och känna efter; var foten våt? Eller hade "nervklämmet" kommit tillbaka? Men nej inte nådde jag ner.
E fick känna på min fot och tala om att hela sockan var våt. Tack för det!
Något märkligt, idag har jag längtat efter grillat vildsvin, något jag aldrig ätit. Kallas de azado när man gör det på tamgris? Ja, annars döper jag det till det. Jag såg det framför mej hur vi trätt upp det och snurrade det ovanför elden och skar lös bitar och åt. Men nej, det blev öring till middag! Det var gott det med. Annars har jag nästan tappat lusten för att äta mat.. Blir lått illamående när jag tänker på mat och vill inte läsa några recept (vilket jag älskar egentligen).
Ja, så blev min första dag och jag tyckte faktiskt att ensamheten var väldigt skön.
En stilla undran så här på kvällskvisten: är ja alltid så här fumlig?
Man kan se spår efter mej överallt. De syns överallt vart jag varit. Ett bananskal på golvet i köket. En tom plastförpackning efter medicin i sovrummet. En gaffel även den i köket. Leggins på badrummet. Japp, allt på golven. Och varje gång har jag stått en stund och varit frustrerad för att jag inte kunnat plocka upp. Sedan har jag struntat i det.
Precis nu kom jag på att sopen och skyffeln hade fungerat!
Känslan är att jag har en A4 stor plåtbit fastskruvad längst ner på vekryggen, den hindrar mej ganska bra från att böja mej speciellt långt framåt.
Jag ville så mycket idag. Tänkte överraska med att plocka ur diskmaskinen, vilket innebar att jag kunde bara plocka ur översta facket (nådde inte ner till det undre) och sedan fick jag ta en halv morfintablett och gå och lägga mej. Så mycket fixade jag!
Det pinglade på dörren. Nej tänkte jag grannen får låna mjöl/socker/kaffe av någon annan.
Det dröjde en stund så dunsar posten ner i hallen. Det händer att brevbäraren ringer på då hen har ett paket som inte går ner i brevlådan. Men snälla det är inte Bolt som står i startgroparna här! Efter mycket om och men lyckas jag ta mej upp men givetvis fanns ingen brevbärare där, så jag ropar ett stackars "Hallå" som genast besvaras med; "det var bara jag brevbäraren". Och ja, ett paket avlångt ganska stort till MEJ. Till mej.
Jag har länge haft två drömmar, nu kombinerad till en.
1. När man bor på savannen, så duschar man ute med en apa t ex som åskådare på en gren ovanför huvudet (och när man sitter på toaletten kan en liten fågel hälsa på). Så mysigt och en varm vind till det. Min dröm har varit att stå ute i stugan och duscha. Kanske med en bara skata som åskådare då, hi hi.
2. Jag vill fotografera djur från ett gömsle. Att sitta där och vänta in, dricka en kopp te och vänta.
Min present var ett gömsle som går att använda som duschtält. Lycka!!!! Och alldeles ärlig kan jag säga jag är så mycket värd det. TACK!
Blev lite rädd ikväll, när jag stod i köket så kom känslan tillbaka, som när jag tappar känseln i min fot (den vänstra) det kändes som om jag blev våt om foten. Troligtvis, eller helt säkert en nerv i kläm. Något jag känt av i flera år. Jag fick tårar i ögonen, försökte böja mej ner och känna efter; var foten våt? Eller hade "nervklämmet" kommit tillbaka? Men nej inte nådde jag ner.
E fick känna på min fot och tala om att hela sockan var våt. Tack för det!
Något märkligt, idag har jag längtat efter grillat vildsvin, något jag aldrig ätit. Kallas de azado när man gör det på tamgris? Ja, annars döper jag det till det. Jag såg det framför mej hur vi trätt upp det och snurrade det ovanför elden och skar lös bitar och åt. Men nej, det blev öring till middag! Det var gott det med. Annars har jag nästan tappat lusten för att äta mat.. Blir lått illamående när jag tänker på mat och vill inte läsa några recept (vilket jag älskar egentligen).
Ja, så blev min första dag och jag tyckte faktiskt att ensamheten var väldigt skön.
lördag 23 september 2017
Min målbild.
Så här vill jag se på mej själv.
Stark, fri och jag ska kunna gå dit jag vill.
Min längtan ska föra mej dit vinden fläktar.
Min rygg ska vara starkare än allt starkt
och min värk har lyft högt över akaciornas kronor
--den finns inte mer.
Fotot har jag tagit i februari 2013
i Masai Maara
Det blev några rader från mej i mitt gröna kök idag
Idag kom jag hem, efter lite feber som gjorde att jag fick stanna ett dygn extra.
Inte speciellt pigg. Började med att försöka äta Eriks specialplättar med nykokt hjortonsylt. De var så goda då jag svalde ner dem, men när de kom upp blandat med blaskigt te... nej inte gott.
Jag känner att jag är rädd, rädd att röra mej trots att jag vet att jag är rejält hopskruvad, ingen svankrygg här inte.
Orkar inte skriva om så mycket just nu. Mer än att operationen gick bra. Alla fyra nervrötterna är frilagda och innan hade de nästan ingen plats ner i mina ben. Det fanns mycket marterial i min rygg att steloperera av. Alltså behövde de inte gå in i höftkammen och skrapa fram något att mura av där.
Operationen var beräknad till 3,5 timmar. Men det vart 5 timmar, då min läkare inte var nöjd med hur eller skruvarna satt, så han ville gängade om dem bättre. Enligt läkaren gick allt som de planerat att det skulle gå, de fixade det de skulle göra på bästa sätt. Tack till min doktor J.
Vad jag känner är att min rygg är rejält stram. Ska ta stygnen om 14 dagar tror jag det var, som tur är så finns allt nerskrivet till mej. (Tack igen dr J).
Men vad jag känner och inte saknar så är det helveteseldarna som brann nere i mina smalben. Jag kan STÅ och duscha. Jag har inte gått så lång än, men ingen har hit in tills sprungit efter mej med en tändare och försökt starta bränderna.
Något nytt ät att först var min högra stortå bortdomnad. Det har flyttat sej så ovansidan av foten har ingen känsel. Om det bara blir så i framtiden ska jag njuta av det, vicka på foten och känna att det stramar konstigt, men helldre det än en brännande smärta. Men det kan kanske rätta till sej.
Här hemma fanns en present till mej. Som jag blev så glad för. Och som kommer att räcka länge. Just nu orkar jag inte skriva om det, men jag gillar konceptet. Man blir glad på flera vis och givetvis så spar det på miljön också! Tack Linnea.
Jag vet att du helst hade velat åka hem till mej. Vilken tur att du inte gjorde det. Du slapp ta reda på mina spyor.
Tack också till J och E som hälsat på på sjukhuset, kommit med frukt och som idag hämtade mej. (Ja osså spyorna då, Tack).
Fortsättning följer...
Inte speciellt pigg. Började med att försöka äta Eriks specialplättar med nykokt hjortonsylt. De var så goda då jag svalde ner dem, men när de kom upp blandat med blaskigt te... nej inte gott.
Jag känner att jag är rädd, rädd att röra mej trots att jag vet att jag är rejält hopskruvad, ingen svankrygg här inte.
Orkar inte skriva om så mycket just nu. Mer än att operationen gick bra. Alla fyra nervrötterna är frilagda och innan hade de nästan ingen plats ner i mina ben. Det fanns mycket marterial i min rygg att steloperera av. Alltså behövde de inte gå in i höftkammen och skrapa fram något att mura av där.
Operationen var beräknad till 3,5 timmar. Men det vart 5 timmar, då min läkare inte var nöjd med hur eller skruvarna satt, så han ville gängade om dem bättre. Enligt läkaren gick allt som de planerat att det skulle gå, de fixade det de skulle göra på bästa sätt. Tack till min doktor J.
Vad jag känner är att min rygg är rejält stram. Ska ta stygnen om 14 dagar tror jag det var, som tur är så finns allt nerskrivet till mej. (Tack igen dr J).
Men vad jag känner och inte saknar så är det helveteseldarna som brann nere i mina smalben. Jag kan STÅ och duscha. Jag har inte gått så lång än, men ingen har hit in tills sprungit efter mej med en tändare och försökt starta bränderna.
Något nytt ät att först var min högra stortå bortdomnad. Det har flyttat sej så ovansidan av foten har ingen känsel. Om det bara blir så i framtiden ska jag njuta av det, vicka på foten och känna att det stramar konstigt, men helldre det än en brännande smärta. Men det kan kanske rätta till sej.
Här hemma fanns en present till mej. Som jag blev så glad för. Och som kommer att räcka länge. Just nu orkar jag inte skriva om det, men jag gillar konceptet. Man blir glad på flera vis och givetvis så spar det på miljön också! Tack Linnea.
Jag vet att du helst hade velat åka hem till mej. Vilken tur att du inte gjorde det. Du slapp ta reda på mina spyor.
Tack också till J och E som hälsat på på sjukhuset, kommit med frukt och som idag hämtade mej. (Ja osså spyorna då, Tack).
Fortsättning följer...
måndag 18 september 2017
Längtar redan hem.
Färdigpackad sjukhusväska.
Duschad fyra gånger, bara två kvar imorgon. Hela jag börjar känna mej som torr sprucken tvättbräde. Men håret wow, jag som har så tunt mjukt hår har fått kraftigt tjockt hår, nämen det där schampot det var bra.
Har hunnit med en hel massa idag. Och känt mej glad.
Mina basprover på sjukhuset gick snabbt och enkelt att ta. Så då är väl allt avklarat inför morgondagen. Erik följer mej dit imorgon och händer inget akut, så är jag första som ska opereras.Fick någon löjlig noja för mej att jag ville ha min rygg fotograferad innan den är skuren i. Ja, nu har jag ett fint foto på min vekrygg. Hur många har det? Alltså på sin egen menar jag.
Snart ska jag släcka ner min nya fina dator och gå och lägga mej. Har ställt den vanliga väckarklockan och två mobiler, vore väl sjutton om jag försov mej.
Längtar redan hem. Längtar hit till min egen säng. Min egen toalett ocn mina egna golv där jag kan gå barfota så mycket jag vill.
PS Min dator kom redan idag. Kul.
PS PS Att jag känner mej så lugn, det är nog för att min medicinkopp är fortfarande full med sådant jag aldrig skulle stoppa i mej om jag inte hade så jä... ont.
Duschad fyra gånger, bara två kvar imorgon. Hela jag börjar känna mej som torr sprucken tvättbräde. Men håret wow, jag som har så tunt mjukt hår har fått kraftigt tjockt hår, nämen det där schampot det var bra.
Har hunnit med en hel massa idag. Och känt mej glad.
Mina basprover på sjukhuset gick snabbt och enkelt att ta. Så då är väl allt avklarat inför morgondagen. Erik följer mej dit imorgon och händer inget akut, så är jag första som ska opereras.Fick någon löjlig noja för mej att jag ville ha min rygg fotograferad innan den är skuren i. Ja, nu har jag ett fint foto på min vekrygg. Hur många har det? Alltså på sin egen menar jag.
Snart ska jag släcka ner min nya fina dator och gå och lägga mej. Har ställt den vanliga väckarklockan och två mobiler, vore väl sjutton om jag försov mej.
Längtar redan hem. Längtar hit till min egen säng. Min egen toalett ocn mina egna golv där jag kan gå barfota så mycket jag vill.
PS Min dator kom redan idag. Kul.
PS PS Att jag känner mej så lugn, det är nog för att min medicinkopp är fortfarande full med sådant jag aldrig skulle stoppa i mej om jag inte hade så jä... ont.
En överraskning till mej.
Känner mej väldigt lugn.
Pratade nyss med en sköterska på ryggmottagningen, dock ej Ingrid.
Vi prade om lite allt möjlig, hon ville höra hur jag mådde och hon sa att hon skulle komma och hälsa på mej efter operationen. Blir så rörd av all snällhet.
Ska packa min väska som Erik får ta med då han kommer ner efter operationen. Jag tror inte att jag har någon fobi mer än försäkringskassan!!! Men jag gillar inte sjukhus. Tycket att det är fruktansvärt äckligt de gånger jag jobbat och någon av mina "medborgare", (japp de heter så numera de människor jag jobbar med på gruppbostaden) hastigt blivit sjuk och jag följt med och blivit kvar över natten där tillsamanns den sjuke. Jag tänker mest på golven, jag skulle aldrig vilja gå i mina sockar där.
Ofta får man en säng eller en fotölj som personal och det är alltid så bra ordnat för oss. Men om jag kliver upp mitt i natten där för att gå på toaletten och det är mitt i vintern och det enda jag har är mina vinterkängor, så kliver jag i dem. Fånigt ,ja!
Nu ska jag packa med foppatofflor. Men också mina vanliga rosa Soc skor och ett skohorn. De sistnämnda skorna vill jag ha då jag troligtvis kommer att gåträna mycket. Och för min del blir det trappträning också då jag har en trapp här hemma.
Sköterskan vill att jag har deras sjukhuskläder då det troligvis kommer att blöda igenom. Men jag packar med lite eget i alla fall.
Två böcker med korta kapitel, om jag orkar läsa något.
Torkade plommon, då jag kommer att få mycket morfin och det gör att magen blir trög.
C-vitamin och zink, tänker jag äta för läkning i hud, muskler och kött. Men kanske även ben. Jag förstod att narkosläkaren gått en annan skola än jag och hade en liten föreläsning för mej.
"Lilla gumman " tänkte jag säga till henne... "du behöver inte slösa tid på att berätta för mej vad du tror. På en annan avdelning hurrade de högt när vi frågade efter zinkplåster för att läka ihop en skadad hand. De tyckte att det var suveränt och dokumenterade skillnaden med att fotografera handen och skulle sedan börja använda plåstren. Jag vet att zink påskyndar läkning!" men jag sa inget, speciellt inte "Lilla gumman", usch så kränkande, men jag tänkte det!
Då lyssnar jag heldre på min läkare J. "Ät det du vill" Jo, det var några som krockade med mina mediciner, men det visste jag redan.
Telefon, laddare och hörlurar.
Mitt skrivblock och penna så klart, då jag inte kan leva utan att skriva.
Hygienartiklar. Och min härliga chokladolja, som jag tyvärr inte får använda idag. Jag har duschat med bakteriedödande duschkräm och schampo och får sedan inte använda några krämer/oljor. Men sedan ska jag fortsätta med min ansiktsmassage.
Ja, nog om detta , vem bryr sej mer än jag?
Nu till något kul. Eller inte?
Hela sommaren har min familj pratat bakom min rygg. De har kollat ut en ny bärbardator till mej. Funderat vad som skulle passa mej. Ibland kanske åsikterna varit olika, vad vet jag. Jag vet i alla fall vart ideen kom ifrån från början. Familjens idee-spruta, Linnea. De skulle inte säga något, det skulle bli en kul överraskning för mej efter operationen. För att kunna ligga och skriva, blogga, sortera foton mm.
Men så blev det inte. "Någon" i familjen berättade i förväg. "Någon" sa att nu ska Jens och jag åka och köpa en dator till dej och du får inte följa med för det skulle ha blivit en överraskning tills du kom hem. Men nu gör vi så här. Häpp viljen överraskning.
Jo, jag är jätteglad, men jag förstår de två som hela sommaren pratat bort mej, då jag börjat prat om en ny dator. De hade hållit tyst, googla, kolla, fundera och vilselätt mej.
Han är inte så bra på hemlighet han jag lever med. Men i och för sej så kan han så mycket annat!
Tack finaste familjen.
För omtänksamheten.
Omsorgen om mej hela sommaren.
Och för den fina presenten. (Som kommer om två dagar, då försäljare försökte få er att köpa en annan dator som de redan hade hemma, men ni visste vad som skulle passa mej bättre och då fick de beställa hem den ni bestämt er för).
Pratade nyss med en sköterska på ryggmottagningen, dock ej Ingrid.
Vi prade om lite allt möjlig, hon ville höra hur jag mådde och hon sa att hon skulle komma och hälsa på mej efter operationen. Blir så rörd av all snällhet.
Ska packa min väska som Erik får ta med då han kommer ner efter operationen. Jag tror inte att jag har någon fobi mer än försäkringskassan!!! Men jag gillar inte sjukhus. Tycket att det är fruktansvärt äckligt de gånger jag jobbat och någon av mina "medborgare", (japp de heter så numera de människor jag jobbar med på gruppbostaden) hastigt blivit sjuk och jag följt med och blivit kvar över natten där tillsamanns den sjuke. Jag tänker mest på golven, jag skulle aldrig vilja gå i mina sockar där.
Ofta får man en säng eller en fotölj som personal och det är alltid så bra ordnat för oss. Men om jag kliver upp mitt i natten där för att gå på toaletten och det är mitt i vintern och det enda jag har är mina vinterkängor, så kliver jag i dem. Fånigt ,ja!
Nu ska jag packa med foppatofflor. Men också mina vanliga rosa Soc skor och ett skohorn. De sistnämnda skorna vill jag ha då jag troligtvis kommer att gåträna mycket. Och för min del blir det trappträning också då jag har en trapp här hemma.
Sköterskan vill att jag har deras sjukhuskläder då det troligvis kommer att blöda igenom. Men jag packar med lite eget i alla fall.
Två böcker med korta kapitel, om jag orkar läsa något.
Torkade plommon, då jag kommer att få mycket morfin och det gör att magen blir trög.
C-vitamin och zink, tänker jag äta för läkning i hud, muskler och kött. Men kanske även ben. Jag förstod att narkosläkaren gått en annan skola än jag och hade en liten föreläsning för mej.
"Lilla gumman " tänkte jag säga till henne... "du behöver inte slösa tid på att berätta för mej vad du tror. På en annan avdelning hurrade de högt när vi frågade efter zinkplåster för att läka ihop en skadad hand. De tyckte att det var suveränt och dokumenterade skillnaden med att fotografera handen och skulle sedan börja använda plåstren. Jag vet att zink påskyndar läkning!" men jag sa inget, speciellt inte "Lilla gumman", usch så kränkande, men jag tänkte det!
Då lyssnar jag heldre på min läkare J. "Ät det du vill" Jo, det var några som krockade med mina mediciner, men det visste jag redan.
Telefon, laddare och hörlurar.
Mitt skrivblock och penna så klart, då jag inte kan leva utan att skriva.
Hygienartiklar. Och min härliga chokladolja, som jag tyvärr inte får använda idag. Jag har duschat med bakteriedödande duschkräm och schampo och får sedan inte använda några krämer/oljor. Men sedan ska jag fortsätta med min ansiktsmassage.
Ja, nog om detta , vem bryr sej mer än jag?
Nu till något kul. Eller inte?
Hela sommaren har min familj pratat bakom min rygg. De har kollat ut en ny bärbardator till mej. Funderat vad som skulle passa mej. Ibland kanske åsikterna varit olika, vad vet jag. Jag vet i alla fall vart ideen kom ifrån från början. Familjens idee-spruta, Linnea. De skulle inte säga något, det skulle bli en kul överraskning för mej efter operationen. För att kunna ligga och skriva, blogga, sortera foton mm.
Men så blev det inte. "Någon" i familjen berättade i förväg. "Någon" sa att nu ska Jens och jag åka och köpa en dator till dej och du får inte följa med för det skulle ha blivit en överraskning tills du kom hem. Men nu gör vi så här. Häpp viljen överraskning.
Jo, jag är jätteglad, men jag förstår de två som hela sommaren pratat bort mej, då jag börjat prat om en ny dator. De hade hållit tyst, googla, kolla, fundera och vilselätt mej.
Han är inte så bra på hemlighet han jag lever med. Men i och för sej så kan han så mycket annat!
Tack finaste familjen.
För omtänksamheten.
Omsorgen om mej hela sommaren.
Och för den fina presenten. (Som kommer om två dagar, då försäljare försökte få er att köpa en annan dator som de redan hade hemma, men ni visste vad som skulle passa mej bättre och då fick de beställa hem den ni bestämt er för).
söndag 17 september 2017
Hösthelg.
En härlig helg i stugan. Jag som älskar hösten, kan njuta av både regn och rusk likväl som klara dagar med sol.
Vi har konstiga vanor när vi är där på hösten och vintern, vi tittar på tv ofta och gärna på program vi inte ser på hemma.
Morgontv hopkurade i soffan eller i pappas gamla fotölj, det är mysigt. Vem tittar på tv den tiden? Inte jag ialla fall. Men det är känns lite småmysigt och gärna med en kopp hett te.
MEN jag tror inte att det är bra att börja dagen med så mycket elände som det är på nyheterna. Jag vill bli upplyft, fyllas med positiva tankar och få in spännande och intressanta saker i min nyvakna hjärna.
Vi tog upp de sista potatisarna ur landet och ungsstekte dem, grillade, något kött till E och veg biff till mej. Jag hittade på att steka några grova bladgrönsaker som jag fått, stekte dem tillsammans med lök och vitlök i olivolja. Svartpeppar och salt på det. Vitkålssallad hemifrån och lite majs till. Inte så dumt!
Oj, det där var ju dag 2 i helgen, vi började dag 1 med sill, ägg och egna potatisar och tomater.
Så fint väder att jag bestämde mej för att ta en promenad. En liten promenad bara, runt de närmsta grusvägarna. Jag vet inte om det är bra beslut jag tar. Men det gör mej mer motiverad att opereras, helt klart. Fick så ont att jag måste stanna, ville lägga mej ner men det var så blött. Detta gummiband som tycks strama i skinkorna (mest den vänstra, men även höger) och gör att jag inte kan fortsätta gå. Det gör så ont så tårarna rinner. Är det något jag kan så är det att gråta, av smärta, av frustration och av glädje. Tror att jag gråtit hela sommaren, det känns så ibland.
Jag fick en hel korg med trattkantareller att rensa. Lycka! E var ut och plockade till mej. Tack!
Till sej själv plockade han hink lingon. Själv plockade jag två deciliter hallon och fyra deciliter rödavinbär, ja det var vad jag bidrog med av höstens gåvor.
Satt länge och njöt av den råa svamplukten, nästa lite för mycket för mina näsborrar. Men så underbart att även denna höst få rensa och torka svamp, om än i mycket mindre skala än vad jag är van.
Hoppas, hoppas så att jag kan uppleva lite mer av hösten. Det finns så mycket att ta tillvara på inte bara bär och svamp, utan promenader, dofter och höstfärger.
Så kommer jag hem till stan och inser att jag inte alls minns hur min morgondag ska se ut. Måste fram med papper och läsa på. Hur skulle jag duscha? Vad då fetvadd i öronen? Jag har ingen fetvadd. Den ska jag använda för att inte få in det speciella hårschampot i öronen, vilket inte är bra. Jag är trött på att vara disträ.
E måste hjälpa mej att tvätta ryggen, vilket innebär att jag måste upp tidigt att duscha och tvätta håret (som blir som stålull, sa sköterskan. Kul).
Jag tycks klara mej från förkylningarna som snurrat runt mej (Här hemma och sedan jag träffat min chef blev han sjuk dagen efter med huvudvärk bl a), men det som inte fick hända, hände idag. Jag höll på med mina odlingslådor och och skrapade armen mot ett fönster som jag har liggande där. Och börjar blöda!!! Jag som inte får ha sår på kropper för infektionsrisken.
Har suttit och läst mina papper, lusläst dem högt. "Inga sår i närheten av ryggen". Armen är väl inte nära ryggen?
Så nu äter jag extra av c- vitamin och zink. Snälla sår läk till imorgon, snälla, snälla ...
Vi har konstiga vanor när vi är där på hösten och vintern, vi tittar på tv ofta och gärna på program vi inte ser på hemma.
Morgontv hopkurade i soffan eller i pappas gamla fotölj, det är mysigt. Vem tittar på tv den tiden? Inte jag ialla fall. Men det är känns lite småmysigt och gärna med en kopp hett te.
MEN jag tror inte att det är bra att börja dagen med så mycket elände som det är på nyheterna. Jag vill bli upplyft, fyllas med positiva tankar och få in spännande och intressanta saker i min nyvakna hjärna.
Vi tog upp de sista potatisarna ur landet och ungsstekte dem, grillade, något kött till E och veg biff till mej. Jag hittade på att steka några grova bladgrönsaker som jag fått, stekte dem tillsammans med lök och vitlök i olivolja. Svartpeppar och salt på det. Vitkålssallad hemifrån och lite majs till. Inte så dumt!
Oj, det där var ju dag 2 i helgen, vi började dag 1 med sill, ägg och egna potatisar och tomater.
Så fint väder att jag bestämde mej för att ta en promenad. En liten promenad bara, runt de närmsta grusvägarna. Jag vet inte om det är bra beslut jag tar. Men det gör mej mer motiverad att opereras, helt klart. Fick så ont att jag måste stanna, ville lägga mej ner men det var så blött. Detta gummiband som tycks strama i skinkorna (mest den vänstra, men även höger) och gör att jag inte kan fortsätta gå. Det gör så ont så tårarna rinner. Är det något jag kan så är det att gråta, av smärta, av frustration och av glädje. Tror att jag gråtit hela sommaren, det känns så ibland.
Jag fick en hel korg med trattkantareller att rensa. Lycka! E var ut och plockade till mej. Tack!
Till sej själv plockade han hink lingon. Själv plockade jag två deciliter hallon och fyra deciliter rödavinbär, ja det var vad jag bidrog med av höstens gåvor.
Satt länge och njöt av den råa svamplukten, nästa lite för mycket för mina näsborrar. Men så underbart att även denna höst få rensa och torka svamp, om än i mycket mindre skala än vad jag är van.
Hoppas, hoppas så att jag kan uppleva lite mer av hösten. Det finns så mycket att ta tillvara på inte bara bär och svamp, utan promenader, dofter och höstfärger.
Så kommer jag hem till stan och inser att jag inte alls minns hur min morgondag ska se ut. Måste fram med papper och läsa på. Hur skulle jag duscha? Vad då fetvadd i öronen? Jag har ingen fetvadd. Den ska jag använda för att inte få in det speciella hårschampot i öronen, vilket inte är bra. Jag är trött på att vara disträ.
E måste hjälpa mej att tvätta ryggen, vilket innebär att jag måste upp tidigt att duscha och tvätta håret (som blir som stålull, sa sköterskan. Kul).
Jag tycks klara mej från förkylningarna som snurrat runt mej (Här hemma och sedan jag träffat min chef blev han sjuk dagen efter med huvudvärk bl a), men det som inte fick hända, hände idag. Jag höll på med mina odlingslådor och och skrapade armen mot ett fönster som jag har liggande där. Och börjar blöda!!! Jag som inte får ha sår på kropper för infektionsrisken.
Har suttit och läst mina papper, lusläst dem högt. "Inga sår i närheten av ryggen". Armen är väl inte nära ryggen?
Så nu äter jag extra av c- vitamin och zink. Snälla sår läk till imorgon, snälla, snälla ...
torsdag 14 september 2017
20 - 3 = 17. Rätt!
Det finns mycket att rätta i mina inlägg. Jag ser det själv när jag läst igenom, men då får det väl var så då!
Om jag t ex äter 20 tabletter varje dag och tar bort en, som jag äter tre gånger på en dag, borde det rimligtvis vara 17 tabletter kvar som jag äter varje dag. Så nu har jag rättat mej själv.
Just därför inser jag att det var det som gjorde att jag hade ont i natt när jag skulle sova, vilket jag inte brukar ha, just för att jag plockat bort tre värk/inflammationshämmande tabletter/dag. Enkel matematik som blev lite för svår för mej!
I somras fick jag ett meddelande av min skrivarkompis Lena. Hon kände sej lite göralös, då hon skrivit klart sin bok om en liten "fjällfilur" som heter Jåjock. Han finns i fjällen i västra Jämtland och boken kan kallas en saga för stora och små. Men som sagt hon var lite rastlöst innan allt var klart inför hennes bok.
Hennes fråga till mej var; "vill du vara med i en antologi? Vill du skriva ihop något och var med?"
"Nej," var mitt svar. "Det går inte" (det här var i juli och jag höll på trappa upp min medicin och mådde inte alls bra, varken i värken eller i min hjärna).
"Men kan du inte ta något gammalt du skrivit då?" skrev Lena. Och så blev det. Jag började söka i mina block. Tittade igenom mina fotografier och fundera vad jag hade som kanske skulle platsa i en bok.
Utan min dotter som hjälpte mej att renskriva och skicka texterna och mina fotografier, så hade jag inte blivit med i boken. Linnea hjälpte också en annan av mina skrivarvänner att fixa hennes texter. JÄTTETACK LINNEA!
Det ska bli spännande att se boken och jag tror att den kommer att bli en liten guldklimp.
Faktiskt så är det mina foton som jag känner mest glädje över (eller nja, jag vet faktiskt inte). Jag tycker om att fotografera men gör sällan något speciellt av mina foton, mer än blir glad av dem och det är ju inte så illa det heller.
Boken har inget tema, vi är femton tejer/kvinnor som själva valt ut de texter som vi ville ha med i antologin, men de texter jag skrivit har faktiskt ett gemensamt tema. Utan att jag hade tänkt på det, så såg jag att jag ofta vinklar mina texter på ett visst sätt. Boken kommer att finnas att köpa på nätet snart. Precis som boken om lilla Jåjock.
Måste ju också skriva; tack Lena som fick mej att tycka, att kanske är jag lite bra på att skriva ibland, fast jag tycker att mina fotografier ligger mej varmare om hjärtat.
Tack Lena igen som fick mej att engagera mej i något kul nu i somras, då jag verkligen behövde det.
Om jag t ex äter 20 tabletter varje dag och tar bort en, som jag äter tre gånger på en dag, borde det rimligtvis vara 17 tabletter kvar som jag äter varje dag. Så nu har jag rättat mej själv.
Just därför inser jag att det var det som gjorde att jag hade ont i natt när jag skulle sova, vilket jag inte brukar ha, just för att jag plockat bort tre värk/inflammationshämmande tabletter/dag. Enkel matematik som blev lite för svår för mej!
I somras fick jag ett meddelande av min skrivarkompis Lena. Hon kände sej lite göralös, då hon skrivit klart sin bok om en liten "fjällfilur" som heter Jåjock. Han finns i fjällen i västra Jämtland och boken kan kallas en saga för stora och små. Men som sagt hon var lite rastlöst innan allt var klart inför hennes bok.
Hennes fråga till mej var; "vill du vara med i en antologi? Vill du skriva ihop något och var med?"
"Nej," var mitt svar. "Det går inte" (det här var i juli och jag höll på trappa upp min medicin och mådde inte alls bra, varken i värken eller i min hjärna).
"Men kan du inte ta något gammalt du skrivit då?" skrev Lena. Och så blev det. Jag började söka i mina block. Tittade igenom mina fotografier och fundera vad jag hade som kanske skulle platsa i en bok.
Utan min dotter som hjälpte mej att renskriva och skicka texterna och mina fotografier, så hade jag inte blivit med i boken. Linnea hjälpte också en annan av mina skrivarvänner att fixa hennes texter. JÄTTETACK LINNEA!
Det ska bli spännande att se boken och jag tror att den kommer att bli en liten guldklimp.
Faktiskt så är det mina foton som jag känner mest glädje över (eller nja, jag vet faktiskt inte). Jag tycker om att fotografera men gör sällan något speciellt av mina foton, mer än blir glad av dem och det är ju inte så illa det heller.
Boken har inget tema, vi är femton tejer/kvinnor som själva valt ut de texter som vi ville ha med i antologin, men de texter jag skrivit har faktiskt ett gemensamt tema. Utan att jag hade tänkt på det, så såg jag att jag ofta vinklar mina texter på ett visst sätt. Boken kommer att finnas att köpa på nätet snart. Precis som boken om lilla Jåjock.
Måste ju också skriva; tack Lena som fick mej att tycka, att kanske är jag lite bra på att skriva ibland, fast jag tycker att mina fotografier ligger mej varmare om hjärtat.
Tack Lena igen som fick mej att engagera mej i något kul nu i somras, då jag verkligen behövde det.
onsdag 13 september 2017
Biokväll
Börjar att bli less på att vara jag. Eller rättare sagt att känna mej så trött av allting. Idag har varit en lugn dag med ett projekt, att hämta ut min julklapp från min arbetsgivare. En korg från handelsträdgården full med grönsaker. Hade hittat ett recept på blomkålsgratäng, stannade på hemvägen och köpte några tillbehör som saknades. Och när jag kom hem lade jag mej på sängen och struntade i alltihop, var så trött och hade ont i benen.
Jag som egentligen älskar att laga mat.
Ja, vad vart det för kulinariskt att äta då? Kokt ris som fanns färdigt och över det hällde jag en burk makrill i tomatsås. Ja, så kan man göra också!
Börjar känna att det drar ihop sej till operation. Vill hinna så mycket innan, för jag kan tro att efteråt har jag nog inte så stor lust att göra mer än det jag måste.
Men ikväll tror jag blev den sista lilla extra jag gjort. Och det blev bio med två vänner. Kul för det var jag tjatade med dem (nej jag behövde inte tjata alls). Vi tittade på filmen om Björn Borg. Jag hade sett lite innan om filmen och den var bra både skådespelarmässigt och handlingen. Det var bra att få tillbakablickar i både Björns och John McEnroes liv.
Då jag såg en intervju med Stellan Skarsgård för en vecka sedan, fastnade hans svar hos mej. På frågan vad han tyckte om att spela med i filmen.
Svaret; "det var kul. Jag gör inget som jag inte tycker är kul." Ååååå allså så ska livet vara!
Jag börjar bli trött på att vara jag av flera anledningar.
Har tjatat på Erik, påmin mej att jag måste ta blodprover dagen innan operationen. Måste komma ihåg.
Det är basprover, de håller i fem dagar och innehåller antikroppar mm som jag har just då och fem dagar framåt. De behövs om de måste ge mej blod under eller efter operationen.
Måste komma ihåg. Måste bli påmind. Måste, måste ...
Då jag inte kommer ihåg allt själv, eller rättare sagt struntar i mycket pga min mediciner. (Jag har träffat mycket sjukvårdspersonal på sista tiden och när de ser vilken stor dos gabapentin jag äter, undrar de hur jag mår/regaerar på det, så tänker jag; "det vill du inte veta.")
Nu ikväll fick jag ont i både benen och ryggen, gick ock lade mej en stund efter bion. Och då kommer jag på; "Jag fick ju ett papper att lämna på provtagningen, så att de vet vad de ska ta för prover och vart är det papperet?"
Kan jag få byta ut mej mot någon som är mer skärpt än vad jag är?
Jag som egentligen älskar att laga mat.
Ja, vad vart det för kulinariskt att äta då? Kokt ris som fanns färdigt och över det hällde jag en burk makrill i tomatsås. Ja, så kan man göra också!
Börjar känna att det drar ihop sej till operation. Vill hinna så mycket innan, för jag kan tro att efteråt har jag nog inte så stor lust att göra mer än det jag måste.
Men ikväll tror jag blev den sista lilla extra jag gjort. Och det blev bio med två vänner. Kul för det var jag tjatade med dem (nej jag behövde inte tjata alls). Vi tittade på filmen om Björn Borg. Jag hade sett lite innan om filmen och den var bra både skådespelarmässigt och handlingen. Det var bra att få tillbakablickar i både Björns och John McEnroes liv.
Då jag såg en intervju med Stellan Skarsgård för en vecka sedan, fastnade hans svar hos mej. På frågan vad han tyckte om att spela med i filmen.
Svaret; "det var kul. Jag gör inget som jag inte tycker är kul." Ååååå allså så ska livet vara!
Jag börjar bli trött på att vara jag av flera anledningar.
Har tjatat på Erik, påmin mej att jag måste ta blodprover dagen innan operationen. Måste komma ihåg.
Det är basprover, de håller i fem dagar och innehåller antikroppar mm som jag har just då och fem dagar framåt. De behövs om de måste ge mej blod under eller efter operationen.
Måste komma ihåg. Måste bli påmind. Måste, måste ...
Då jag inte kommer ihåg allt själv, eller rättare sagt struntar i mycket pga min mediciner. (Jag har träffat mycket sjukvårdspersonal på sista tiden och när de ser vilken stor dos gabapentin jag äter, undrar de hur jag mår/regaerar på det, så tänker jag; "det vill du inte veta.")
Nu ikväll fick jag ont i både benen och ryggen, gick ock lade mej en stund efter bion. Och då kommer jag på; "Jag fick ju ett papper att lämna på provtagningen, så att de vet vad de ska ta för prover och vart är det papperet?"
Kan jag få byta ut mej mot någon som är mer skärpt än vad jag är?
FN kurs.
Tror att min hjärna kommer att tacka mej för att jag gick på FN-kursen i kväll. Den fick ny intryck, fick tänka till lite och inte bara syssla med att känna efter och tolka smärta.
Läkaren J sa till mej att nerverna ner till mina ben hela tiden talar om för min hjärna att det är fel på benen, vilket det inte är men hjärnan tolkar smärtan så. Stackars hjärna som hela tiden blir lurad.
Men ikväll fick min hjärna något annat att tänka på. Härligt.
FN är inte det lätt att förstå sej på. Det finns så många aspekter på vad som är rätt och fel. Tre häften/böcker fick jag med hem. Min kurs kanske får gå lite på distans då jag inte vet hur det ser ut för mej framöver. Tror att FN är det sista jag kommer att intressera mej för som nyopererad och dimmig i morfinångor.
Men jag vill tro att det finns mycket gott med ett fredsarbete där 193 länder finns med.
Skummar igenom lite nu ikväll och finner mycket intressant; hur KPA pension tar sitt ansvar gentemot klimathotet. Agenda 2030 och civilsamhälletsroll. Agenda 2030 och HBTQ.
"Glöm inte geusperspektivet!
Jämställdhet handlar globalt främst om att stärka kvinnors rättigheter och inflytande. Kvinnor har,världen över, huvudansvar för barns och vuxnas överlevnad. De flesta av världens jordbrukare är kvinnor som ser till att familjen får mat."
En överskrift ur häftet "att trygga utvecklingen i världen," ett av de häften vi fått ikväll. Och jag känner mej så glad att ha bidragit med en smula omtanke. Jag har köpt bindor till skolflickor i Kenya uppe vid Vikroriasjön! Och vad har nu det med överskriften till texten i häftet att göra? Jo, då tjejerna får mens blir de hemma en vecka varje månad från skolan, tills de inte hänger med längre på lektionerna och får sluta undervisningen.
Jag tror att världen skulle se så mycket bättre ut med välutbildade kvinnor. Kvinnor med kunskap om sin egen kropp. Som kan bestämma över hur många barn de vill ha, eller bestämma att de inga vill ha. Kvinnor som förstår sitt värde och inser att kunskap ger makt. Inser att de är lika mycket värda som män.
Just därför är jag glad att jag har köpt tygbindor till unga flickor så de kan fortsätta att gå i skolan även sedan de fått mens.
Känner reda att min hjärna vaknar till och blir glad av att inte känna sej lurad, det här är något det känner igen; att tänka!
Läkaren J sa till mej att nerverna ner till mina ben hela tiden talar om för min hjärna att det är fel på benen, vilket det inte är men hjärnan tolkar smärtan så. Stackars hjärna som hela tiden blir lurad.
Men ikväll fick min hjärna något annat att tänka på. Härligt.
FN är inte det lätt att förstå sej på. Det finns så många aspekter på vad som är rätt och fel. Tre häften/böcker fick jag med hem. Min kurs kanske får gå lite på distans då jag inte vet hur det ser ut för mej framöver. Tror att FN är det sista jag kommer att intressera mej för som nyopererad och dimmig i morfinångor.
Men jag vill tro att det finns mycket gott med ett fredsarbete där 193 länder finns med.
Skummar igenom lite nu ikväll och finner mycket intressant; hur KPA pension tar sitt ansvar gentemot klimathotet. Agenda 2030 och civilsamhälletsroll. Agenda 2030 och HBTQ.
"Glöm inte geusperspektivet!
Jämställdhet handlar globalt främst om att stärka kvinnors rättigheter och inflytande. Kvinnor har,världen över, huvudansvar för barns och vuxnas överlevnad. De flesta av världens jordbrukare är kvinnor som ser till att familjen får mat."
En överskrift ur häftet "att trygga utvecklingen i världen," ett av de häften vi fått ikväll. Och jag känner mej så glad att ha bidragit med en smula omtanke. Jag har köpt bindor till skolflickor i Kenya uppe vid Vikroriasjön! Och vad har nu det med överskriften till texten i häftet att göra? Jo, då tjejerna får mens blir de hemma en vecka varje månad från skolan, tills de inte hänger med längre på lektionerna och får sluta undervisningen.
Jag tror att världen skulle se så mycket bättre ut med välutbildade kvinnor. Kvinnor med kunskap om sin egen kropp. Som kan bestämma över hur många barn de vill ha, eller bestämma att de inga vill ha. Kvinnor som förstår sitt värde och inser att kunskap ger makt. Inser att de är lika mycket värda som män.
Just därför är jag glad att jag har köpt tygbindor till unga flickor så de kan fortsätta att gå i skolan även sedan de fått mens.
Känner reda att min hjärna vaknar till och blir glad av att inte känna sej lurad, det här är något det känner igen; att tänka!
tisdag 12 september 2017
Inte en tom dag i mitt liv.
En tom dag i min almenacka, med det menas inte en tom dag i mitt liv.
Eller tom och tom. Har varit på laserbehandling sista gången före operationen. Jag kan verkligen rekommendera det just för värk i muskler och senor. Jag går alltså inte dit för min rygg utanför det oidentifierbara värken i min ljumske, som ger akut smärta i mitt knä när jag vrider eller belastar fel. Redan efter första gången kände jag av effekten.
Det är alltså inget hokus pokus och det går på högkostnadsskyddet.
Vad som bekymmrar mej lite är att här hemma liggs det i förkylning!!! Alltså inget jag ska dra på mej. Det känns bara som ett litet bekymmer då sådan små bagateller inte brukar bita på mej (peppar, peppar ta i trä). Om jag är förkyld den dag jag ska operera så blir det inställt och fram flyttat. Och då tänker jag att det är väl någon mening med det. Jag kan ju inte skydda mej mot hela världen.
Jo, jag har faktiskt mina små knep. Äter alltid en deciliter bär, precis vilka som helst varje dag (idag blev det röda vinbär). Äter esberitox i förkylningstider och sprayar näsan med saltvatten när jag åkt buss eller varit i folksamlingar. Herre gud vad vad det lät hypokondriskt...
Idag är en pigg dag, har suttit ute på gården någon timme och bara njutit av vinden, blommorna och min tekopp.
Känt att när jag sitter ner så är livet precis så underbart det ska vara.
Det kändes lite kallt efter en stund, men då hade jag med pappas gamla fleectröja och lade den runt axlarna, så var han också med och värmde mej.
Eller tom och tom. Har varit på laserbehandling sista gången före operationen. Jag kan verkligen rekommendera det just för värk i muskler och senor. Jag går alltså inte dit för min rygg utanför det oidentifierbara värken i min ljumske, som ger akut smärta i mitt knä när jag vrider eller belastar fel. Redan efter första gången kände jag av effekten.
Det är alltså inget hokus pokus och det går på högkostnadsskyddet.
Vad som bekymmrar mej lite är att här hemma liggs det i förkylning!!! Alltså inget jag ska dra på mej. Det känns bara som ett litet bekymmer då sådan små bagateller inte brukar bita på mej (peppar, peppar ta i trä). Om jag är förkyld den dag jag ska operera så blir det inställt och fram flyttat. Och då tänker jag att det är väl någon mening med det. Jag kan ju inte skydda mej mot hela världen.
Jo, jag har faktiskt mina små knep. Äter alltid en deciliter bär, precis vilka som helst varje dag (idag blev det röda vinbär). Äter esberitox i förkylningstider och sprayar näsan med saltvatten när jag åkt buss eller varit i folksamlingar. Herre gud vad vad det lät hypokondriskt...
Idag är en pigg dag, har suttit ute på gården någon timme och bara njutit av vinden, blommorna och min tekopp.
Känt att när jag sitter ner så är livet precis så underbart det ska vara.
Det kändes lite kallt efter en stund, men då hade jag med pappas gamla fleectröja och lade den runt axlarna, så var han också med och värmde mej.
måndag 11 september 2017
En mil stolpe.
En galet jobbig dag.
Varför jag är vaken än är för att jag ska ta medicin klockan 23.00, annars hade jag sovit nu. Och det var precis vad jag gjorde då jag kom hem i em; SOV.
Jag var så trött och hungrig men tänkte att jag struntar i att äta något, jag slänger av mej kläderna och lägger mej på riktigt, ställer klockan så jag kliver upp en stund innan jag ska sova för natten. Men då fanns en överraskning till mej hemma i kylen. Sambon och sonen hade varit och handlat gemensamt tidigare på dagen och då hade det tänkt på mej och köpt en färdiglagad laxgratäng med fetaost i delikatessdisken.
Ååååå så gott, satt uppkurad i soffan med morgonrocken på och ögonen i kors av trötthet och njöt. Tack!
Jag fixar inte så här långa intensiva dagar.
Klockan 09.00 träffade jag en underbar inskrivningssköterska, som jag kommer att träffa efter operationen på den avdelning jag hamnar på. 204? Kanske eller kanske inte. Jag har sedan länge slutat att tro på att jag klarar av att ta in rätt information. (Du måste ju ha med en förmyndare nästa gång du ska på sjukhuset säger min sambo med ett leende. Eller ett papper och penna tänker jag).
Klockan 10.00 träff med narkosläkaren. Och sedan en lång vandring i korridorerna tillbaka till ryggmottagningen för att träffa en kurator. För att sedan fortsätta motionsrudan till apoteket. Säger bara tack för alla stolat och bänkar att vila på.
Jag köpte descutan att duscha med inför operationen och tvätta håret. Just nu orkar jag inte bry mej hur det var, jo tre gånger men skulle jag genom gå proceduren två gånger varje gång dvs sex gånger allt som allt. Ja, inget jag bryr mej om ikväll.
Orkade inte gå till bussen för att åka hem, ont i skinkan och benen, men som tur var fick jag skjuts. Tack!
Som om inte det räckte så hade jag bokat in en träff med min chef. Försäkringskassan ville ha utlåtande från min arbetsgivare om jag kan börja jobba. Han hade skrivit ihop ett brev och förklarat vad jag gör på mitt jobb och att det fanns igen möjlighet till anpassat jobb för mej nu innan operationen och att det fick vi i samrådan med läkare avgöra sedan. Tack!
Han skulle också hjälpa mej att söka pengar från afa. Och jag tog ut årets friskvårdspengar också.
Men sedan väntade hem ock sängen för min del.
Och nu väntar sängen för andra gången idag för min del go`natt.
Jo, en mil stolpe.
Idag är sista dagen som jag äter Diclofenac T ratiopharma 50 mg.
Nu finns bara 19 värktabletter/dag på min lista.
Känner mej glad!
Varför jag är vaken än är för att jag ska ta medicin klockan 23.00, annars hade jag sovit nu. Och det var precis vad jag gjorde då jag kom hem i em; SOV.
Jag var så trött och hungrig men tänkte att jag struntar i att äta något, jag slänger av mej kläderna och lägger mej på riktigt, ställer klockan så jag kliver upp en stund innan jag ska sova för natten. Men då fanns en överraskning till mej hemma i kylen. Sambon och sonen hade varit och handlat gemensamt tidigare på dagen och då hade det tänkt på mej och köpt en färdiglagad laxgratäng med fetaost i delikatessdisken.
Ååååå så gott, satt uppkurad i soffan med morgonrocken på och ögonen i kors av trötthet och njöt. Tack!
Jag fixar inte så här långa intensiva dagar.
Klockan 09.00 träffade jag en underbar inskrivningssköterska, som jag kommer att träffa efter operationen på den avdelning jag hamnar på. 204? Kanske eller kanske inte. Jag har sedan länge slutat att tro på att jag klarar av att ta in rätt information. (Du måste ju ha med en förmyndare nästa gång du ska på sjukhuset säger min sambo med ett leende. Eller ett papper och penna tänker jag).
Klockan 10.00 träff med narkosläkaren. Och sedan en lång vandring i korridorerna tillbaka till ryggmottagningen för att träffa en kurator. För att sedan fortsätta motionsrudan till apoteket. Säger bara tack för alla stolat och bänkar att vila på.
Jag köpte descutan att duscha med inför operationen och tvätta håret. Just nu orkar jag inte bry mej hur det var, jo tre gånger men skulle jag genom gå proceduren två gånger varje gång dvs sex gånger allt som allt. Ja, inget jag bryr mej om ikväll.
Orkade inte gå till bussen för att åka hem, ont i skinkan och benen, men som tur var fick jag skjuts. Tack!
Som om inte det räckte så hade jag bokat in en träff med min chef. Försäkringskassan ville ha utlåtande från min arbetsgivare om jag kan börja jobba. Han hade skrivit ihop ett brev och förklarat vad jag gör på mitt jobb och att det fanns igen möjlighet till anpassat jobb för mej nu innan operationen och att det fick vi i samrådan med läkare avgöra sedan. Tack!
Han skulle också hjälpa mej att söka pengar från afa. Och jag tog ut årets friskvårdspengar också.
Men sedan väntade hem ock sängen för min del.
Och nu väntar sängen för andra gången idag för min del go`natt.
Jo, en mil stolpe.
Idag är sista dagen som jag äter Diclofenac T ratiopharma 50 mg.
Nu finns bara 19 värktabletter/dag på min lista.
Känner mej glad!
söndag 10 september 2017
Min helg.
Så mycket jag kan göra, på mitt eget vis.
Fiska t ex, hur många kan sitt i en båt i timmar trorts en taskig rygg? Jag kan! Tack vare min fotölj. Mjuk stoppning och ett ställbart ryggstöd. Så i helgen har jag fiskat. På nytt vatten med en dålig sjökarta. Jag tycker alltid att det är så kul att upptäcka öar, vikar, stenar och se hus från sjöhållet. Men jag gillar inte när jag inte har koll vart alla stor stenar strax under vattenytan ligger. Men de gick bra.
Jag brukar alltid finna vackra vattenslipade pinnar eller spännade stenar. Men den här gången nöjde jag mej att fotografera. Vad händer då? Jo,då ser min sambo en stor stubbe nere på botten som han absolut skulle ha med sej hem. Har väl aldrig hänt förrut att HAN finner något som ska med hem. Innan vi bärgat hans "fynd" och lyft i det i båten hade det gått en bra sund. Men nu ligger den på tork och det ska bli spännand att se vad han ska gör med den. Bara en kul grej att varit med att vältrat in ett sådant åbäke i våran båt.
Varför skriver jag om det det? Jo, för att det är livskvalitet för mej att kunna vara ute i naturen. Att kunna dra upp min egen abborre och röka. Att det faktiskt fanns några potatisar i landet att koka till.
Och till lunchen kan jag gå ut i mina egna svartvinbärs och hallonbuskar och plocka en skål till lunch. Det fanns en stor jordgubbe också som jag bet av halva och delade med mej av den andra halvan, vi stod längre och tuggade och njöt av varsin halva som smakade sommar. Ibland kan man njuta mer när det inte finns så mycket, när man vet att det inte finns så mycket.
Tänkte ha tagit ett dopp i sjön också med det blev inte av. Inte så jättelockande men av erfarenhet så vet jag hur skönt det är att sitta vid en knastrig brasa och dricka en kopp varm choklad efteråt. Det är lyx, verkligen en lyx för en stadsbo.
Imorgon ska jag ner på sjukhuset och träffa narkosläkaren och en inskrivningssjuksköterska. Jag har en massa frågor som jag hoppas att de ska kunna svarar på. Men har lärt mej att ta med papper och penna då jag inte är så helskärpt att minnas allt som blir sagt.
Sedan ska jag hem och vila för på eftermiddagen ska jag träffa min chef. Vi ska fylla i papper ang min sjukskrivning. Och om kommunens afa försäkring.
Tänk att en helt ny värld har öppnats för mej när jag är sjukskriven, det är egentligen ett heltids jobb att vara sjuk...
Fiska t ex, hur många kan sitt i en båt i timmar trorts en taskig rygg? Jag kan! Tack vare min fotölj. Mjuk stoppning och ett ställbart ryggstöd. Så i helgen har jag fiskat. På nytt vatten med en dålig sjökarta. Jag tycker alltid att det är så kul att upptäcka öar, vikar, stenar och se hus från sjöhållet. Men jag gillar inte när jag inte har koll vart alla stor stenar strax under vattenytan ligger. Men de gick bra.
Jag brukar alltid finna vackra vattenslipade pinnar eller spännade stenar. Men den här gången nöjde jag mej att fotografera. Vad händer då? Jo,då ser min sambo en stor stubbe nere på botten som han absolut skulle ha med sej hem. Har väl aldrig hänt förrut att HAN finner något som ska med hem. Innan vi bärgat hans "fynd" och lyft i det i båten hade det gått en bra sund. Men nu ligger den på tork och det ska bli spännand att se vad han ska gör med den. Bara en kul grej att varit med att vältrat in ett sådant åbäke i våran båt.
Varför skriver jag om det det? Jo, för att det är livskvalitet för mej att kunna vara ute i naturen. Att kunna dra upp min egen abborre och röka. Att det faktiskt fanns några potatisar i landet att koka till.
Och till lunchen kan jag gå ut i mina egna svartvinbärs och hallonbuskar och plocka en skål till lunch. Det fanns en stor jordgubbe också som jag bet av halva och delade med mej av den andra halvan, vi stod längre och tuggade och njöt av varsin halva som smakade sommar. Ibland kan man njuta mer när det inte finns så mycket, när man vet att det inte finns så mycket.
Tänkte ha tagit ett dopp i sjön också med det blev inte av. Inte så jättelockande men av erfarenhet så vet jag hur skönt det är att sitta vid en knastrig brasa och dricka en kopp varm choklad efteråt. Det är lyx, verkligen en lyx för en stadsbo.
Imorgon ska jag ner på sjukhuset och träffa narkosläkaren och en inskrivningssjuksköterska. Jag har en massa frågor som jag hoppas att de ska kunna svarar på. Men har lärt mej att ta med papper och penna då jag inte är så helskärpt att minnas allt som blir sagt.
Sedan ska jag hem och vila för på eftermiddagen ska jag träffa min chef. Vi ska fylla i papper ang min sjukskrivning. Och om kommunens afa försäkring.
Tänk att en helt ny värld har öppnats för mej när jag är sjukskriven, det är egentligen ett heltids jobb att vara sjuk...
onsdag 6 september 2017
Snart är hjärnan min igen!
Vill bara skriva och tala om att min hjärna är grumlig, ibland mycket grumlig pga alla mediciner. Så därför finns det nog mycket stavfel och avstavningar i bloggen som inte borde finnas med här. Men då kan jag bara tala om att det är nog det minst grumlig, det som blir fel just här.
Att kliva in i en värld av mediciner som man inte är van. Mediciner som påverkar hjärnan och verklighets uppfattningen, det har varit skrämmande, spännade och kanske ibland lite roligt (ivarje fall har min familj haft något att skratta åt -tack för det).
Nu när jag har ätit full dos ganska länge kan jag tycka att det jag märker av, så är det bara tröttheten. Men ibland känns det som om inte alla hästa är hemma.
Idag skulle jag köpa en macka på Subway och den plasthandsklädda tjejen frågade; "vilket kött ska du ha?"
Jag stod alldeles tyst, det stod still i mitt huvud. Hur kunde hon fråga något så oförskämt?
Samma fråga igen! Jag bara stirrar. Varför frågar hon det till en som inte äter kött?
Samma fråga igen! Och nu börjar hon nog tycka att jag var dum, fast jag tycker att det är hon som är det.
Fjärde gången gillt! Ser hon inte att jag inte äter kött men då kommer jag på att jag ska nog säga något, fast jag tycker det är heldumt att ställa en sådan fråga.
Jag tog min vegetariska macka och for hem och insåg att hon nog inte kunde se på mej att jag inte åt kött. Vilket jag för en stund sedan tyckte vore helt rimligt av henne att se.
Men snart är hjärnan min igen!
Att kliva in i en värld av mediciner som man inte är van. Mediciner som påverkar hjärnan och verklighets uppfattningen, det har varit skrämmande, spännade och kanske ibland lite roligt (ivarje fall har min familj haft något att skratta åt -tack för det).
Nu när jag har ätit full dos ganska länge kan jag tycka att det jag märker av, så är det bara tröttheten. Men ibland känns det som om inte alla hästa är hemma.
Idag skulle jag köpa en macka på Subway och den plasthandsklädda tjejen frågade; "vilket kött ska du ha?"
Jag stod alldeles tyst, det stod still i mitt huvud. Hur kunde hon fråga något så oförskämt?
Samma fråga igen! Jag bara stirrar. Varför frågar hon det till en som inte äter kött?
Samma fråga igen! Och nu börjar hon nog tycka att jag var dum, fast jag tycker att det är hon som är det.
Fjärde gången gillt! Ser hon inte att jag inte äter kött men då kommer jag på att jag ska nog säga något, fast jag tycker det är heldumt att ställa en sådan fråga.
Jag tog min vegetariska macka och for hem och insåg att hon nog inte kunde se på mej att jag inte åt kött. Vilket jag för en stund sedan tyckte vore helt rimligt av henne att se.
Men snart är hjärnan min igen!
I soffan i mitt gröna kök.
En händelserik dag som gjort mej trött. Jag undrar ibland vad min stackars kropp måste orka med. Just därför sätter jag mej i lung och ro med en kopp te och skriver. Vill att den ska vila och koppla av och känna harmoni.
Jag tror att värk skapar stess och då måste binjurarna jobba för högtryck och skicka ut kortisol som försvar. Stackars mina binjurar!!!
Men just idag ville jag ha ont, ville att jag skulle inse att jag måsta tacka ja till operationen. Jag är otroligt tacksam för att jag blir erbjuden den här operationen, att jag får förtur i kön och att min läkare verkligen tror på att den kan hjälpa mej.
Men jag vill ju egentligen inte göra det här. Vill inte höra hur de ska skäras i min kropp, genom hud och muskler. Hur de ska skruva ihop mina kotor men ett stag och två skruvar. Och kanske går benbitarna som ligger och skramlar i min rygg att användas till att lag ryggen med? Annars tar man lite från höften, antingen genom sammma hål man skurit upp redan eller så skär man ett nytt (min tatuering är inte i faroson). Mina kotor har glidit ungefär 1 cm, för att en benbit i min kotbåge har gått av och kan inte hålla kvar min kota och när kotan har glidit har mina nerver ner till benen kommit i kläm och det är inte skönt kan jag tala om.
Vill inte ha starkare mediciner än jag har idag, vill inte ha ondare än jag har just nu, (fast jag vet att det är bara för ett kort tag) Ändå säger jag ja tack till allt det här.
Just därför gick jag från sjukhuset och genom stan (vid det här laget kan jag alla bänkar och stolar att kunna vila på, den absolut bästa är Akademibokhandelns vid Stortorget, en mjuk härlig fotölj), för att få ont, för att tänka att snart, snart är den här jävla brännande värken i benen borta. Snart slänger jag bort gummibandet som "någon" har fäst vid mina skinkor och sträckt ut hårt och sedan fäst vid mina anklar, sedan sitter den där "någon" och kortar av bandet, så det blir kortare och när det blir kortare börjar det strama och strama så tillslut måste jag stanna av smärta, sätta mej på huk, lägga mej ner ja, det är inte längre jag som styr föreställningen jag har bara blivit en statist i mitt eget liv. Snart är "någon" avskedad och kommer aldrig mer att få anställning av mej iaf.
Ja, jag var till min läkare J idag och pratade igenom min operation och det känns bra. Sedan var jag och tog ett EKG som också var bra och tre blodprov som jag inte vet något om. Mitt blodtryck på 120/70 var väl heller inget att säga om.
Dagens tre i topp
1.Att det just nu är så lungt och stillsamt omkring mej och det gör inte det minsta ont när jag sitter i köksoffan och skriver.
2. Två stora turkosa koppar med fat, halva priset, (Nyss har E slagit sönder mina allra finaste gröna kopp, den med ett glatt leende ansikte på) de blir fina i stugan.
3.Att allt bara flöt iväg så smidigt på sjukhuset och allt verkade bra.
Jag tror att värk skapar stess och då måste binjurarna jobba för högtryck och skicka ut kortisol som försvar. Stackars mina binjurar!!!
Men just idag ville jag ha ont, ville att jag skulle inse att jag måsta tacka ja till operationen. Jag är otroligt tacksam för att jag blir erbjuden den här operationen, att jag får förtur i kön och att min läkare verkligen tror på att den kan hjälpa mej.
Men jag vill ju egentligen inte göra det här. Vill inte höra hur de ska skäras i min kropp, genom hud och muskler. Hur de ska skruva ihop mina kotor men ett stag och två skruvar. Och kanske går benbitarna som ligger och skramlar i min rygg att användas till att lag ryggen med? Annars tar man lite från höften, antingen genom sammma hål man skurit upp redan eller så skär man ett nytt (min tatuering är inte i faroson). Mina kotor har glidit ungefär 1 cm, för att en benbit i min kotbåge har gått av och kan inte hålla kvar min kota och när kotan har glidit har mina nerver ner till benen kommit i kläm och det är inte skönt kan jag tala om.
Vill inte ha starkare mediciner än jag har idag, vill inte ha ondare än jag har just nu, (fast jag vet att det är bara för ett kort tag) Ändå säger jag ja tack till allt det här.
Just därför gick jag från sjukhuset och genom stan (vid det här laget kan jag alla bänkar och stolar att kunna vila på, den absolut bästa är Akademibokhandelns vid Stortorget, en mjuk härlig fotölj), för att få ont, för att tänka att snart, snart är den här jävla brännande värken i benen borta. Snart slänger jag bort gummibandet som "någon" har fäst vid mina skinkor och sträckt ut hårt och sedan fäst vid mina anklar, sedan sitter den där "någon" och kortar av bandet, så det blir kortare och när det blir kortare börjar det strama och strama så tillslut måste jag stanna av smärta, sätta mej på huk, lägga mej ner ja, det är inte längre jag som styr föreställningen jag har bara blivit en statist i mitt eget liv. Snart är "någon" avskedad och kommer aldrig mer att få anställning av mej iaf.
Ja, jag var till min läkare J idag och pratade igenom min operation och det känns bra. Sedan var jag och tog ett EKG som också var bra och tre blodprov som jag inte vet något om. Mitt blodtryck på 120/70 var väl heller inget att säga om.
Dagens tre i topp
1.Att det just nu är så lungt och stillsamt omkring mej och det gör inte det minsta ont när jag sitter i köksoffan och skriver.
2. Två stora turkosa koppar med fat, halva priset, (Nyss har E slagit sönder mina allra finaste gröna kopp, den med ett glatt leende ansikte på) de blir fina i stugan.
3.Att allt bara flöt iväg så smidigt på sjukhuset och allt verkade bra.
tisdag 5 september 2017
Något kul att se fram emot
En av mina fina vänner hade sedan läge tänkt ringa mej, då hon undrade hur Yran hade varit. Hon visste att jag gärna ville gå, men att jag inte skulle fixa just det där med att gå.
Jag hadet pratat med någon Anna på habliteringen och hon skrev ut en rullstol till mej.
Jo, Yran var helt fantastisk. När man sitter i rullstoll så får man sitta på VIP-plats, där man ser jättebra men kanse ljudet inte blir det bästa, då det inte riktigt blir sterio. Men tack att det är ordnat så fint.
Jag hade två assistenter med mej, E och L. De var underbara som offrade sin kväll på mej. MEN de hade ingen utbildning och det märktes eller var det så att de är jag som har utbildning och KAN.
De visste inte att fotstöden gick att ta lös på rullstolen. De visste inte hur man tog sej över gathörn. Nej, det här gnället är mest på skoj, men lite frustrerande var det.
Jag lyssnade på det jag ville och mina assistenter hade ibland något annat de ville lyssna till.
Lite kul var det när de tappade bort mej...
Musik ger energi som man kan leva länge på.
De finns också de som fyller mej med eftertanke också som Emil Jensen (det var där jag vart borttappad), Emils Sommarpratarprogram i P1 är ett av de jag kan lyssna flera gånger på (varning för skånska).
Det var ett tag sedan vi träffades och det vart mycket roligt telefonsurr. För att ha något kul att se fram emot i höst så anmälde vi oss till en FN-kurs. Det lät väl inte som det bästa att rehablitera sej till efter en ryggoperation. Men det blir väl så kul som man gör det det till.
Jag tycker att det är intressant. Är FN bra? Vart fanns de 1994 när Rwanda behövde dem? Vad hände egentligen när Dag Hammarskölds plan störtade? Vad gör FN idag? I vilka länder finns de? Vilken hjälp får de när de kommer hem och har upplevt saker som ingen skulle ha behövt uppleva? Jo, faktiskt ska det bli kul
Ja, jag förstår att jag missar massor i början när jag inte kan vara med.
Vill ha något att se fram emot, så då blev det en sådan här kurs!
Jag hadet pratat med någon Anna på habliteringen och hon skrev ut en rullstol till mej.
Jo, Yran var helt fantastisk. När man sitter i rullstoll så får man sitta på VIP-plats, där man ser jättebra men kanse ljudet inte blir det bästa, då det inte riktigt blir sterio. Men tack att det är ordnat så fint.
Jag hade två assistenter med mej, E och L. De var underbara som offrade sin kväll på mej. MEN de hade ingen utbildning och det märktes eller var det så att de är jag som har utbildning och KAN.
De visste inte att fotstöden gick att ta lös på rullstolen. De visste inte hur man tog sej över gathörn. Nej, det här gnället är mest på skoj, men lite frustrerande var det.
Jag lyssnade på det jag ville och mina assistenter hade ibland något annat de ville lyssna till.
Lite kul var det när de tappade bort mej...
Musik ger energi som man kan leva länge på.
De finns också de som fyller mej med eftertanke också som Emil Jensen (det var där jag vart borttappad), Emils Sommarpratarprogram i P1 är ett av de jag kan lyssna flera gånger på (varning för skånska).
Det var ett tag sedan vi träffades och det vart mycket roligt telefonsurr. För att ha något kul att se fram emot i höst så anmälde vi oss till en FN-kurs. Det lät väl inte som det bästa att rehablitera sej till efter en ryggoperation. Men det blir väl så kul som man gör det det till.
Jag tycker att det är intressant. Är FN bra? Vart fanns de 1994 när Rwanda behövde dem? Vad hände egentligen när Dag Hammarskölds plan störtade? Vad gör FN idag? I vilka länder finns de? Vilken hjälp får de när de kommer hem och har upplevt saker som ingen skulle ha behövt uppleva? Jo, faktiskt ska det bli kul
Ja, jag förstår att jag missar massor i början när jag inte kan vara med.
Vill ha något att se fram emot, så då blev det en sådan här kurs!
Nu har jag fått en operationstid!
Idag ringde Ingrid. Ja, alla må väl veta vem hon är? Det fick jag klart för mej då jag ringde till växeln på sjukhuset och frågade om jag kunde bli kopplad till Ingrid på ryggmottagningen. Mannen i växeln svarade med en myndig, lite mästrande ton; "Ingrid det är hon som är ryggmottagnigen, så nu har jag förmedlat det.
Hon ringde i alla fall. Nej hon ringde tillbaka för det är så det funkar, man pratar in på hennes telefonsvarare och sedan ringer hon upp.
Så nu har jag ett datum för operation! Och imorgon ringer Ingrid (utan att jag ringer dit) och då har hon bokat in tider för träff med min kirurg (som jag träffat förrut och pratat med i telefon), hon har bokat tid med narkosläkaren och en sköterska som ska "ta hand" om mej när jag kommer (tror jag). Massor av andra saker som blodprovstagning, och EKG ska fixas.
Alltså är det mej jag skriver om! Det har legat så långt bort, någon gång i höst... Och nu är jag här.
Jag har suttit på en stol i svartvinbärsbuskarna och plockat bär. Jag har gått 20 meter in i skogen och plockat två liter kantareller. Det är vad jag kunnat och orkat. Hinner jag något mer i höst? Jag som älskar hösten och att fylla svampkorgen.
Älskar hösten!
Den svarta natten med stjärnhimmelen som bara syns när man är på landet utan alla neonljus.
Att fiska och se alla färgnyanser på träden utifrån sjön, när vi sakta åker båt med ett drag på släp.
Ett av de sista doppen i sjön när jag känner att "det här var nästan inte skönt, utan en nära döden upplevelse nästan och jag undrar varför gör jag det här?"
Kanske är mina foton till 80% fotade på hösten.
Undra vad man räknas som när man älskar hösten? Tråkig kanske? Ja, då är jag det!
Jag tycker att laserbehandlingarna fungerat. En till är inplanerad. Känner att jag måste skriva ner snart, så här mycket har jag inte behövt planera in på mycket länge.
Jag skriver ner tre bra saker varje dag, även om jag ibland inte finner något av värde, men det finns alltid. Idag bjuder jag på tre i topp;
1. Ringde ett jobbigt samtal som oroat mej, och det blev lung och ro inom mej.
2. Jag läste ut en bok av Håkan Nesser, vilket betyder att jag har lyckats koncentrera mej på en hel bok och fått ihop samanhanget.
3. Jag fick ett oväntat brev idag, det var handskrivet och så härligt personligt.
Hon ringde i alla fall. Nej hon ringde tillbaka för det är så det funkar, man pratar in på hennes telefonsvarare och sedan ringer hon upp.
Så nu har jag ett datum för operation! Och imorgon ringer Ingrid (utan att jag ringer dit) och då har hon bokat in tider för träff med min kirurg (som jag träffat förrut och pratat med i telefon), hon har bokat tid med narkosläkaren och en sköterska som ska "ta hand" om mej när jag kommer (tror jag). Massor av andra saker som blodprovstagning, och EKG ska fixas.
Alltså är det mej jag skriver om! Det har legat så långt bort, någon gång i höst... Och nu är jag här.
Jag har suttit på en stol i svartvinbärsbuskarna och plockat bär. Jag har gått 20 meter in i skogen och plockat två liter kantareller. Det är vad jag kunnat och orkat. Hinner jag något mer i höst? Jag som älskar hösten och att fylla svampkorgen.
Älskar hösten!
Den svarta natten med stjärnhimmelen som bara syns när man är på landet utan alla neonljus.
Att fiska och se alla färgnyanser på träden utifrån sjön, när vi sakta åker båt med ett drag på släp.
Ett av de sista doppen i sjön när jag känner att "det här var nästan inte skönt, utan en nära döden upplevelse nästan och jag undrar varför gör jag det här?"
Kanske är mina foton till 80% fotade på hösten.
Undra vad man räknas som när man älskar hösten? Tråkig kanske? Ja, då är jag det!
Jag tycker att laserbehandlingarna fungerat. En till är inplanerad. Känner att jag måste skriva ner snart, så här mycket har jag inte behövt planera in på mycket länge.
Jag skriver ner tre bra saker varje dag, även om jag ibland inte finner något av värde, men det finns alltid. Idag bjuder jag på tre i topp;
1. Ringde ett jobbigt samtal som oroat mej, och det blev lung och ro inom mej.
2. Jag läste ut en bok av Håkan Nesser, vilket betyder att jag har lyckats koncentrera mej på en hel bok och fått ihop samanhanget.
3. Jag fick ett oväntat brev idag, det var handskrivet och så härligt personligt.
måndag 4 september 2017
Förmiddagsmassage
Jag tror på balans. Inget hokus pokus med det, men har man balans så står man ut med mycket.
Så har jag tänkt om min kropp, den har fått lov att stå ut med så mycket värk på sista tiden, så jag vill kompensera upp, få balans.
Så varje morgon, nja förmiddag då, ger jag mej själv ansiktsmassage med en härlig olja som doftar choklad.
Tänker att min kropp ska få en dos av välbefinnande att den ska komma ihåg att allt inte gör ont.
Yttreöron, hals och nacke doftar också behagligt av choklad en stund efter min massagestund, bara så där lite flyktigt, mmm choklad
När jag tycker att jag missat mycket som jag inte kunnat gjort på sista tiden tänker jag; hur många är det som hinner med en sådan njutningsstund varje dag?
Så har jag tänkt om min kropp, den har fått lov att stå ut med så mycket värk på sista tiden, så jag vill kompensera upp, få balans.
Så varje morgon, nja förmiddag då, ger jag mej själv ansiktsmassage med en härlig olja som doftar choklad.
Tänker att min kropp ska få en dos av välbefinnande att den ska komma ihåg att allt inte gör ont.
Yttreöron, hals och nacke doftar också behagligt av choklad en stund efter min massagestund, bara så där lite flyktigt, mmm choklad
När jag tycker att jag missat mycket som jag inte kunnat gjort på sista tiden tänker jag; hur många är det som hinner med en sådan njutningsstund varje dag?
Läkare 1- 2- 3- 4
Dåligt synkad. När min lust att skriva finns, så finns inte internet (tack för det bredbandsbolaget). Eller så är jag på ställen där internet inte finns alls.
Det kliar i både fingrar och hjärna att formulera mej.
Som tur är har jag mina skrivböcker och min penna. Jag måste skriva ner det jag upplever. Det glada och roliga, lika väl som det minder bra sakerna och då spelar inte internet någon roll.
Man kan tycka att är man ändå sjukskriven och är hemma, så kan man ju trycka in lite mer skada eller sjukdom på den personen, så behöver inte någon frisk, arbetande människa belasta samhället med något så fåningt som en sjukskrivning (ironi). Så jag sa, ja tack till det, lägg till lite extra plus meny på det jag redan har.
Sedan i början av juli har jag haft ett knä som gett mej sådan smärta. Och jag har känt mej som ett stort gnäll som ingen velat lyssna till. Nu menar jag ingen här hemma de har nog fått lov att höra på skriken, både dag och natt. Jag har t om berättat för grannen uppe på att jag blir inte misshandlad på nättern, jag vänder mej bara i sängen.
Läkare 1 (inte min vanliga, han var på semester), vred och bäde så jag fick hugga tag i hens hand två gånger, då det gjorde så ont att jag trodde benet skulle gå av. Inflammation i höften, ät trandolan.
Läkare 2 (min rätta ryggdoktor) nej, ta bort trandolanet och jag sätter in morfin, så här kan du inte ha det, du måste ju få sova (tack). Kan var slemsäcksinflammation. (tack, det gav mej bra sömn och mycket lindring i nervsmärtan).
Sjukgymnast 1, du går fel, sitter fel (kändes som hela jag var fel, hur kan man annat än gå fel när man knappt kan gå ibland?) och muskeln på utsidan låret måste tränas upp. (En mycket gnällig mamma kom ut till sin väntande dotter som fick ta emot allt missnöje, tack för att du lyssnad).
Läkare 3 (bara på telefon och nu började det faktiskt snart kännas som om jag struntar i alltihop och bara har ont. Sluta gnäll nu och acceptera!!! Kanske jag gjort det om inte min familj tvingat mej att ringa. Än idag vet jag inte om det var för sin egen skull för att slippa skriken eller om det var för min, ironi igen.) Du måste ge övningarna en chans i två veckor som du fick av sjukgymnasten! Okey!
Läkare 4 (äntligen min rätta som semestrat klart) nej, jag förstår inte alls vad det kan vara, inget stämmer... Man kan öka på morfinet stegvis, men jag tycker att du tar kontakt med en sjukgymnast som använder sej av laser och som är knuten till vårdavtalet så det går på högkostnadsskyddet. Speciellt då du fått laserbehandling förut som fungerat på dej. TACK, tack, tack varför har inte min grumliga hjärna tänkt ut det själv? Jag som gillar alternativa behandlingar.
Sjukgymnast 2, ingenting stämmer (!?!?) mer än att jag förstår att du har ont. Jag vill gärna testa lite extra hur och vad som smärtat så jag får lära mej mer, jag också om det är okey?
Andra laserbehandlingen idag och jag är bättre!!! Fortfarande vet han inte vad som är felet (inget stämmer), men att det troligtvis kommer från ljumsken och att det ger vansinnig smärta vid vridrörelse - i knäet.
Just där är jag idag och jag hoppas att det fungerar. Det skulle var helt underbart, tror att det är nog svårt att ta mej ur sängen med enbart en nyopererad rygg
Det kliar i både fingrar och hjärna att formulera mej.
Som tur är har jag mina skrivböcker och min penna. Jag måste skriva ner det jag upplever. Det glada och roliga, lika väl som det minder bra sakerna och då spelar inte internet någon roll.
Man kan tycka att är man ändå sjukskriven och är hemma, så kan man ju trycka in lite mer skada eller sjukdom på den personen, så behöver inte någon frisk, arbetande människa belasta samhället med något så fåningt som en sjukskrivning (ironi). Så jag sa, ja tack till det, lägg till lite extra plus meny på det jag redan har.
Sedan i början av juli har jag haft ett knä som gett mej sådan smärta. Och jag har känt mej som ett stort gnäll som ingen velat lyssna till. Nu menar jag ingen här hemma de har nog fått lov att höra på skriken, både dag och natt. Jag har t om berättat för grannen uppe på att jag blir inte misshandlad på nättern, jag vänder mej bara i sängen.
Läkare 1 (inte min vanliga, han var på semester), vred och bäde så jag fick hugga tag i hens hand två gånger, då det gjorde så ont att jag trodde benet skulle gå av. Inflammation i höften, ät trandolan.
Läkare 2 (min rätta ryggdoktor) nej, ta bort trandolanet och jag sätter in morfin, så här kan du inte ha det, du måste ju få sova (tack). Kan var slemsäcksinflammation. (tack, det gav mej bra sömn och mycket lindring i nervsmärtan).
Sjukgymnast 1, du går fel, sitter fel (kändes som hela jag var fel, hur kan man annat än gå fel när man knappt kan gå ibland?) och muskeln på utsidan låret måste tränas upp. (En mycket gnällig mamma kom ut till sin väntande dotter som fick ta emot allt missnöje, tack för att du lyssnad).
Läkare 3 (bara på telefon och nu började det faktiskt snart kännas som om jag struntar i alltihop och bara har ont. Sluta gnäll nu och acceptera!!! Kanske jag gjort det om inte min familj tvingat mej att ringa. Än idag vet jag inte om det var för sin egen skull för att slippa skriken eller om det var för min, ironi igen.) Du måste ge övningarna en chans i två veckor som du fick av sjukgymnasten! Okey!
Läkare 4 (äntligen min rätta som semestrat klart) nej, jag förstår inte alls vad det kan vara, inget stämmer... Man kan öka på morfinet stegvis, men jag tycker att du tar kontakt med en sjukgymnast som använder sej av laser och som är knuten till vårdavtalet så det går på högkostnadsskyddet. Speciellt då du fått laserbehandling förut som fungerat på dej. TACK, tack, tack varför har inte min grumliga hjärna tänkt ut det själv? Jag som gillar alternativa behandlingar.
Sjukgymnast 2, ingenting stämmer (!?!?) mer än att jag förstår att du har ont. Jag vill gärna testa lite extra hur och vad som smärtat så jag får lära mej mer, jag också om det är okey?
Andra laserbehandlingen idag och jag är bättre!!! Fortfarande vet han inte vad som är felet (inget stämmer), men att det troligtvis kommer från ljumsken och att det ger vansinnig smärta vid vridrörelse - i knäet.
Just där är jag idag och jag hoppas att det fungerar. Det skulle var helt underbart, tror att det är nog svårt att ta mej ur sängen med enbart en nyopererad rygg
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
I kväll var det regnigt och disigt då jag for hem från jobbet. Och så underbart det doftade. Vår. Ja, hur går det då att jobba? Fixar ja...
-
Ska bli spännande... eller inte, att se vad svaret blir på mina blodprover. Pratade med min "rätta" läkare i fredags om att ja...
-
Nu ska jag vara poetisk. Ibland blir inte livet som man vill, men det kan bli väldigt bra ändå. Och man kan inte veta vad som skulle ha b... -
Jag tror på ordens valörer. Jag tror att det är viktigt att använda positiva ord. Jag förstår inte varför det heter "sjukgymnastik...
