Om att ibland inte orka vakna.

Idag var en helt underbar dag, när jag väl kom igång...

Jag har flera vänner och bekanta som haft utmattningssyndrom eller säger man varit utbränd? De har berättat för mej eller jag har fått läsa det de skrivit. Om trötthet, om att inte orka varken kroppsligt eller själsligt. Att inte få ihop sammanhang, att inte orka läsa, att välja bort och känna sej SÅ ledsen och besviken för det. En kropp och hjärna som förut fungerat till 100% och plötsligt är det inte så längre. De känner inte igen sej själva.

Jag är inte och har inte varit i den situationen. Men ändå känner jag igen mej i deras berättelser. Och jag kan bli så nyfiken vad som händer inom mej. Är det smärtan som spelar ut hela sitt register att min kropp stänger ner, den orkar inte med alla intryck när den har fullt upp med att, ja vad då? Skicka ut stresshormoner? Eller känna sej hotad av världskrig i mina ben, min rygg och ner i rumpan? Är den alltid försvarsberedd och orkar inget annat? 

Eller är det mina värktabletter som gör att jag ibland lever i en dimma? Att jag hör hur jag säger en sak och menar en annan, precis som om jag hade afasi. Att öppna en bok och inse att på sidan femton har jag redan tappat bort vem Mr Artur var som det skrevs om på sidan elva. Och att jag kan bli så vansinnigt trött...

Igår kväll bjöd vi våra fina vänner på middag. Jag insåg inte att jag inte skulle orka fixa allt som jag brukar hinna och orka. Ville ha rönnbär som dekoration på bordet, så det plockade vi (nej inte jag, jag satt i bilen och pekade ut vart jag sett att de växte). Jag skulle hacka till en sallad och duka och där någonstans fick jag gå och lägga mej. Jag hade glömt bort att jag inte kan stå så länge som jag gjorde. Det var så kul att bolla alla grejer, precis som jag är van att göra, men orken fanns inte. När nervvärken i benen tog över så försvann all förmåga att tänka på resten. 

Nu var det ju bra att jag kunde lägga mej och strunta i allt. Bordet hade jag redan dukat. Men salladen blev hämtad i landet och ihop blandat med det jag börjat på. Alla nitton ljusen blev tända i tid. Fisken blev rökt. Potatisen kokad och t om majonäsen stod på bordet.

När jag legat en stund (kanske femton minuter) så kunde jag kliva upp stax innan gästerna kom och jag kände mej precis som jag.

I morse ringde min klocka som vanligt vid 7.00, jag åt min banan tog mina tio tabletter, drack ett glas vatten och somnade om som jag brukar. Inget konstigt med det. 

Men att jag blev väckt sju gånger efter det för att gröten var serverad och jag verkligen inte orkade kliva upp. Och av de sju gångerna hörde jag bar två. Det var som om all energi var dränerad, att umgås och ha jättetrevligt kvällen innan var för mycket för min kropp som bara vill ägna sej åt att försöka orka med att ha ont. Men det var värt det, att vara trött, för att ha en myskväll, som vi gärna gör om. 

Sjön var spegelblank och solen tänkte visa oss att sommaren inte alls var över. Vi antog utmaningen och tog en fiskedag. Jag har en egen fotölj monterad i båten så jag kan följa med. Men det har hänt mer än en gång att jag hållit på att somna där. 

Men då jag hunnit vila på fm så höll jag mej vaken och tog faktiskt de två första fiskarna, stora abborrar. Sedan lät jag kaptenen i båten ta två öringar, bara för att jag tycker att han var värd det.

Jag vill verkligen ta tillvara på mina dagar även om jag behöver väckas ett antal gånger ibland.

Och nu kan jag tillägga att jag somnat vid datorn och att jag nyss vaknat. Trött som en räka ska jag kliva upp och fortsätta SOVA fast i min säng. 

Glad åt mina foton.

Jag fotograferar mycket. Tack till mej själv som gör det!
Ofta scrollar jag igenom mina foton. Kan beskära något. Skriva en text på något foto. Men vad jag mest gör, är att bara titta på dem och se vilket fantastiskt liv jag har. Vad livet gett och ger mej mycket.
Många fotograferar för att lägga ut på instagram och facebook. Det är inte mitt syfte, för mej är det en form av fotodagbok, bara för mej själv mest.
Mina foton från i somras har också en annan betydelse. Ibland tycker jag att jag mest haft ont. Legat och gråtit. Inte kunnat. Inte velat. Inte orkat. Sagt nej tack. Varit ledsen. Missat saker.

Men mina foton får mej att minnas och se en helt annan sommar också. Grillning, fiske (jo, sittande i en båt så går det), vackra blommor, trevliga vänner, musikupplevelser, solnedgångar, stjärnnätter, sjöar, åar, massor av god mat. Tack igen till mej själv som fotograferar så mycket.

Och mina senaste foton och filmsnuttar gör mej så harmonisk och lycklig, att elda i min eldkorg och höra knastret av granved. Natten är svart, riktigt augustisvart och där sitter jag men fina vänner och har det underbart bra trots allt.
Och att lyssna på telefonen, där i mörkret när  Annika Norlin sjunger sin låt "Rött och svart pumpar hjärtat" när ÖFK har vunnit var en annorlunda högtidlig upplevelse.

Ja, det är faktiskt jag som skrivit så där!

När jag har haft som mest ont, tänker jag att jag har behövt den här tiden för att förstå att jag måste operera mej. Fast jag vill ju egentligen inte. Vill inte att man ska skära i min kropp.
Vad som väntar är en steloperation, där man tar ben eller brosk från min höft som används som "murbruk" så att mina kotor inte glider mer. Sedan ska de försiktigt frigöra mina nerver ner i benen så de får plats och min smärta försvinner.
Jag träffade en sjukgymnast i våras som gjorde en bedömning av min rygg. Och i början av maj fick jag komma till en läkare som visade mej olika röntgenbilder och berättade om operationen de erbjöd och som han trodde skulle hjälpa mej. Han visade och förklarade. Och trots att jag var där för att eventuellt kunna få hjälp av en operation för min rygg, blev jag vettskrämd när det vart allvar. Jag bad att få tänka över helgen och höra av mej på måndag.
"Absolut, du får tänka i en vecka om du vill", sa läkaren.
Tveksamt bestämde jag mej (det gick ju att tacka nej senare, tänkte jag. Det har ju funkat bra med vila och alvedon...)
Problemet var att inga operationer utfördes under sommaren. I början av september skulle de få operationstider och kunde börja boka in då.

Min sommar har varit så smärtsam. värken ner i mina ben har varit så hemsk. Och när jag läser i mina anteckningsböcker eller om jag kallar de någon form av dagböcker jag skrivit i nu i sommar, så står det på några ställen "nu vill jag inte leva längre". Ja, det är jag som skrivit det och det känns konstigt att se.
Jag som älskar livet, jag som ofta tänker på Pluras textrader "...älskar du livet så älskar det dej..." Men har man nog ont, ja då kan man skriva så där.

Kanske är det så att behövt den här tiden, för att alldeles på riktigt säga att jag vill opereras. Jag tänker inte backa ur, inte säga nej tack tre minuter innan jag ska sövas.
Fast förresten det vet jag ju inte. Jag är inte där än. Den här raden var mest dit skriven för att var lite rolig. 

Äntligen ska jag få mina pengar...

Nu blir jag sur! Riktigt sur.
Hur kan försäkringskassan bara bestämma sej för att vi har regler och dem tänker vi inte se över. Ska de aldrig uppgraderas och ändras? Ska de inte vara till för oss, vi som ska få de pengarna som vi är berättigad att få?

Jag kan blunda för den tid det tagit för att hanterat "mitt ärende". Nej, varför ska jag blunda för det? Om jag inte delat mitt boende med någon som betalat hyran och räkningarna, vad hade hänt då? När ska man börja sälja av bilar, båtar, tv-apparater eller släkt klenoder? Det är det man måste göra innan du kan få ekonomiskt stöd  ( "socialbidrag",  men nu heter det  något mycket finare).

Nu, NU ska jag få mina pengar, äntligen. Trodde jag! Men efter som min arbetsgivare inte beräknat min lön rätt, enligt försäkringskassan själv, som nu  bett mej ringa min arbetsgivaren och säga att de vill ha ändrat.
Jag kommer inte att få mer i ersättning då jag redan har den högsta ersättningen man kan få, men de vill att rätt summa på vad jag intjänat året innan ska finns nerskrivet.

"Bra, absolut det kan jag göra! Så då får jag mina pengar nu då så fort som möjligt, " säger glada jag.
"Nja, du får dem när ärendet är avslutat, dvs när vi fått in rätt summa från din arbetsgivare", är svaret.
"Fast jag får ju inge högre ersättning från er. Den summan kommer ju inte att ändras ändå. Jag behöver pengarna ganska snart för att betala mina räkningar..."
"Jo, fast reglerna är så".
När jag ringer lönekontoret, så ser de direkt felet som är gjort och de lovar att försöka ändra så fort som möjligt, fast de sitter med lönekörningarna nu...

Varför kan inte försäkringskassan betala ut mina pengar till mej, de kommer inte att ändras ett öre på utbetalningen, men summan som de får in kommer att höjas med ett X antal kronor, siffror på ett papper som inte betyder ett dugg för dem. Men siffrorna på mitt konto betyder mycket för mej!

Är det inte dax att titta över reglerna inför utbetalningarna och hanteringstid?
När man är sjuk är man extra sårbar och orkar inte bråka och kräva. Bara bli glad när vi äntligen får de pengar vi skulle fått för länge sedan. Det känns lite sjukt att det ska vara så.

Alldeles ärlig så pratade jag med en väldigt trevlig tjej som var handläggare och det sa jag till henne, att jag blivit glad av hennes trevliga bemötande (hon kan ju inte rå för alla stelbenta regler). För det tycker jag att man ska göra, lyfta fram den snällhet man möts av, berätta för den som det berör. Man blir gladare av det själv också, även om att jag är sur att jag inte får mina pengar NU!

Så här är det just nu!

I sommar har jag haft två skrivböcker, som jag skrivit mej igenom hela sommaren. Utan dem vet jag inte hur jag skulle klarat mej. Jag har insett hur viktigt det är att skriva, att se mina tankar och kunna gå tillbaka att  kunna reflektera. Men det har också funnits en anledning till, det skrivna har fått mej att få ett sammanhang och fått mej att fundera vem jag är. Varför jag reagerat som jag gjort. Utan mina böcker skulle jag inte ha mints så mycket av den här sommaren, skrämmande; JA!

Allt, precis allt har hamnat där. Hur jag mått. Saker som hänt och påverkat mej. Tankar. Känslor.

Men kanske det mest intressanta jag skrivit ner är hur mediciner jag ätit påverkat mej. Jag som inte brukar äta så starka mediciner har klivit in i en konstig värld, som jag ibland blivit rädd och ibland tyckt varit lite spännande. Men som jag samtidigt blivit så tacksam över att det finns mediciner som kunnat lindrat min smärta.

Gamla vänner som känt mej sedan länge har förskräckt titta på alla mina mediciner och undrat om jag inte blir sjukare av bara tanken att äta "allt det där". Mitt val har varit enkelt. När man har nog ont tackar i alla fall jag ja, för allt jag får.

Jag har medicin som måste trappas upp sakta och som egentligen är en medicin mot epilepsi men som även har den effekten att den hjälper mot nervsmärta i t ex benen. Nackdelen är att den har många biverkningar. Jag har trappat upp och trappat så nu ligger jag på den högsta dosen. Jag har mått ganska bra kroppsligt när jag tagit den, men som läkaren sa att det kan bli mycket konstigt i huvudet och så blev det! Framför allt de dagar sedan jag höjt dosen. Min kära familj tyckte att jag hade så mycket tomtar på loftet redan innan så några till spelad ingen roll (tack för det <3 ).

Det tråkigaste har varit  att jag inte kunnat läsa böcker, har inte fått inte ihop händelser, glömt bort namn och orter, var egentligen för oengagerad då inget stämde för mej. 

Senare hände något alldeles fantastiskt, nja så fantastiskt var det inte, jag fick mer ont och de mediciner jag åt räckte inte, så fick jag börjat att ta morfin två gånger per dygn. Och det var då det fantastiska hände; jag kunde läsa böcker igen, jag vart stenklar i huvudet. (Där kan visserligen åsikterna gå isär inom familjen).

Jag försöker att se de positiva och att jag har tid att försöka må bra inför operationen. Både psykiskt och fysiskt. Min kondition har blivit den sämsta, inga långpromenader och ingen simning längre. Men då jag inte kan, så kan jag inte deppa över det.

Men jag har fortfarande  kvar min tro på att jag fixar det. Det har varit en bra period att vara sjukskriven och det kommer att vara en bra period för rehablitering, kanske det blir korta fina höstpromenader för mej som älskar hösten.

Och nu kan jag äntligen säga att jag kommer att få sjukpenning. Så kanske jag har pengarna snart så jag kan betala mina räkningar den här månaden.

Känns lite vuxet faktiskt att få pengar på mitt konto igen.

Salta vindar och salta tårar

Det finns saker som hjälpt mej att stå ut i sommar. Som gjort så att jag kämpat lite extra. Ibland, ganska ofta om jag ska vara ärlig. Men jag har fortsatt att tro att jag faktiskt skulle fixa det.
Naiv? Lite dum i huvudet? Men jag tror att man ska drömma stort och tro på sej själv och  på sin kropps förmåga. Och min kropp brukar aldrig svika. Jag är sällan (aldrig) sjuk.

Min resa bokade jag i våras och kände sådan enorm glädje. Såg fram emot de salta vindarna. En ny spännande öl att smutta på. En natur som var helt ny för mej. Fårkött som smakade extra salt då fåren betat på saltstänkt gräs. Kanske en fisketur. Trevligt resesällskap. 
Funderade vad jag skulle köpa med mej hem. Te såklart! Jo, någon öl att bjuda på hemma. Riktigt ullgarn och kanske ett par stickade sockor eller rent av en tröja...

När rygg/benvärken skar som knivar tänkte jag att det går nog om jag tar några tabletter till. Imorgon är det lite bättre. Kanske kommer jag att halka till och helt plötsligt knäcks ryggen till och allt blir bra. Ja, många var mina förklaringar för mej själv att jag skulle nog komma iväg.

Det blir ingen resa! Den som fått mej att töja gränserna, bara för att jag så gärna ville åka. Och av hela sommarens besvikelser över att inte kunna göra det jag vill så är den här den största. Imorgon ska jag avboka resan.
Jag är glad att mitt resesällskap tröstar mej med att vi åker nästa år, vi har resan kvar. Men det kan ändå inte ta bort min ledsenhet. Det var ju nu jag ville åka. Det var nu jag ville uppleva.

Tror att det är bra att gråta, någon funktion må den väl ha, annars hade den inte funnits och det känns lite suddigt när jag tittar på det jag skriver nu; jo, imorgon avbokar jag min resa till Shetlandsöarna. Sorgligt, ja, men öarna står ju kvar och det kommer ett nytt år.

Backar bandet

Backar bandet och läser ett gammalt dagboksblad från 2009. Det handlar om hur tacksam jag är när jag vaknar en morgon och inte har ont i ryggen eller vänster ben. Hur lätt livet är och hur glad jag var. Alltså redan 2009.

Backar lite till och året är 1990. Jag är föräldraledig med världens solskensunge. När den lilla, som snabbt blivit större, var åtta månader så låste sig min rygg helt. Helt, riktigt helt.
Men försäkringskassan sa nej till pappan i familjen, för jag var hemma för att vårda henne, då kunde inte han ta ut föräldrapenning.
När barnet var nio månader då först kunde han vara hemma med föräldrapenning och jag kunde sjukskriva mig. Regler var regler, svarade försäkringskassan.

Det innebar att vårt solsken fick tillbringa dagarna på golvet. Innan pappan gick på jobbet klockan 7.00 fick han lägga ned allt vad vi behövde under dagen på golvet, inklusive barnet, som jag inte kunde lyfta ned (eller upp).

När den lilla och jag skulle ta en promenad fick jag gå och ringa på vår grannes dörr och fråga gamle Helmer (tack!) om han kunde hjälpa mig att lyfta upp solskenet, bära henne nedför trappen och sätta henne i vagnen. Och just ja, var han hemma om en timme? Så att jag kunde ringa på och få hjälp av "lyfta hem" henne och sätta ned henne på golvet igen? För gå kunde jag. Och försiktigt knäa mig ner på golvet.

Vad jag inte visste då, var att jag hade känningar av min ryggskada. Det som nu gör att jag snart ska opereras, då kotglidningarna blivit för stora och de klämmer åt nerverna nere i båda benen.

Jag tänker aldrig jämföra min smärta med någon annans. Tänker inte säga att jag har mest ont. Det är ingen tävling att ha ont, men det är en rättighet att bli trodd och få hjälp.

När andra säger att det är den kallaste sommaren som de har upplevt sedan 1962, så säger jag att det har varit den mest djävulskt onda sommar jag någonsin har upplevt. Och jag är SÅ tacksam mot mina läkare som hjälper mig att överleva smärtan fram till att jag får en tid för operation. Tack.

Idag kom den!

Hemmablind?

Varför har jag så svårt att inse att jag behöver hjälpmedel?

Varför har jag så lätt att lyfta telefonluren och ringa när jag är på jobbet? Ringa och fixa till andra så deras vardag ska underlättas. För att det är min yrkesroll kanske!

Idag kom den, min Rolls Royce. Den som framför allt ska göra att min grötkokning inte är en helvetisk upplevelse. 

Jag har blivit så bortskämd av att få frukosten iordninggjord när jag kliver upp. Men nu är det vardag igen och jag är själv på morgonen igen.

Hur kunde jag klara av det förut? Jo, jag kunde och jag kan. Men inte utan att jag måste lägga mej i kökssoffan och vila och gråta mellan momenten hälla i en deciliter havregryn i kastrullen och skruva på kranen och fånga upp två (varför inte bara en? Helsike vad lång tid) deciliter vatten för att hälla den i kastrullen också.

Att stå längre än en minut utlöste sådan smärta i underbenen att det var/är omöjligt att stå. 

Tack att vi har soffan i köket att krypa ihop i. Och detta hemska att gröten ska koka tre minuter. Det finns ingen möjlighet att stå så länge. Hänger på spiskanten och diskbänken och gråter. Helvetes, jävla, förbannade ... SÅ ont eller rättare sagt ONT det gör.

Ska min morgon verkligen börja så? 

Nej imorgon ska jag njuta av att koka gröt. Jag ska sitta i min nya stol. Höjbar, snurrbar och en kant längst ner för att kunna vila fötterna på. Och det ska inte göra ont. Oj, glömde ett ryggstöd som man kan ställa om också, jo det är en riktig RR.

Längtar till imorgon, längtar efter att koka gröt.

Jag är glad att jag trots allt kan tycka att livet är ganska bra.

Välkommen till mitt gröna kök!

 Välkommen till mitt gröna kök!

Eller från mitt gröna kök som bloggen heter. Det går ju att fundera på det namnet faktiskt. Finns det inte nog med matbloggar? Eller tjat om miljö? 
Namnet har jag döpt med stor omsorg för det är jag. Fortsättning följer angående valet av namn.

Jag börjar faktiskt att skriva för min egen skull, för jag tror att man mår bra av att blogga. 
Men jag skriver den också för att berätta för de som är intresserad, om vart jag befinner mej i min resa från lite ont ryggen till vansinnigt ont, jag hade kunnat lägga in en svordom före det sista "ont" men spar på kraftuttrycken till senare. Kan bara tala om att det finns många varianter av svordomar som jag brukat eller missbrukat på senare tid.

För mej är skrivande ett måste, jag tror inte att jag överlever utan en bra bläckpenna och ett block med ett papper som är skönt att skriva på.
I sommar har mina tankar och ord hamnar i två  block, hitintills, där har min ledsenhet, smärta och besvikelse hamnat blandat med tacksamhet, glädje och faktiskt lite tokighet.

För att försöka med korta ord berätta om min smärta, kan jag börja med att berätta att jag trodde att alla hade ont i ryggen, det är vad jag alltid hört människor säga. Att ha ont i ryggen har varit mitt normal tillstånd. Någon alvedon. Ett besök hos kiropraktikern någon enstaka gång.
Ja, så är väl livet för alla tänkte jag. Tills det tog stopp. Tills ryggen skar ihop som en rostigt lås till en gammal ladugårdsdörr. Det gick inte att spruta på 555 och tro att kotorna skulle smörjas upp och glida lätt.
När läkaren tittade på röntgenbilderna sa han; "Du måste ha haft ont i ryggen i hela ditt liv".
Mina tårar rann och jag minns att jag tänkte; "han tror verkligen på mej, han tror verkligen på att jag har ont".
Ja, jag är lyckligt lottade, man kan se på röntgenbilder att jag har en skada i ryggen, en medfödd skada som någonstans i tonåren så; "pang", gick en benbit av. Kanske när jag idrottade? Jag väljer att tro så, det låter lite coolt att ha en idrottsskada.

Zlatan har också en idrottsskada  och han säger att han kommer igen i oktober och är spelklar.
Jag vill så gärna tro att jag också är spelklar snart, jag vill vara lika självsäker, le lika stort och tro lika mycket som han.
Efter min operation så är jag också spelklar, nja kanske inte riktigt i oktober, men nästan ...

Jag säger välkommen igen till min blogg.