I kväll var det regnigt och disigt då jag for hem från jobbet. Och så underbart det doftade. Vår.
Ja, hur går det då att jobba? Fixar jag allt? Nej det gör jag inte. Dammsugning och torkning av golv är inte min starka sida. Jag vill så gärna kunna göra allt jag ska göra. Men när jag försiktigt har dammsugit utan att böja mej och vrida mej för mycket så låser sej min rygg. Om jag går och lägger mej en stund och vilar så brukar det släppa. Ibland måste jag skrika högt när det skaver i ryggen. Jag kan inte låta bli att skrika. Usch inte kul "att bete sej" på jobbet.

Jag har svårt med några nya moment som till kommit, vill inte skriva ut vad då jag har tystnadsplikt. Annars är jag väldigt glad och stolt över hur min rygg lyckats läka ihop. Att jag läkt ihop. Att min smärta (nästan) har försvunnit. 
Att jag kan drömma igen och förverkliga mina drömmar. Och nu ska jag lägga mej i sängen och drömma på riktigt.

"Inbillningsfrisk".

För ett år sedan var jag till Umeå på VegoVision. Jag tog tåget alldeles själv, det låter väl inte så märkvärdigt? Men för mej var det det! Min rygg skavde och min brännande smärta i benen gjorde att jag ofta måste stanna, böja mej ner eller sätta mej för att frigöra nerverna ner i benen, göra så att de inte klämdes åt och skickade helveteseldar ner i båda benen.
Det blev en trevlig dag med min dotter och glassen som jag fotograferade är vegansk, "Tre Vänners Glass", galet god!
Jag hade tänkt åka upp i år igen, men av olika anledningar blev det inte så.

Jag har haft mer ont, ätit alvedon morgon och kväll och känt mej ledsen, tappat fotfästet lite, jag som var så bra. Jag pratade med min chef om det, att jag inte kunde/ville jobba kvar. Ville inte ha ont, vill inte finnas på min arbetsplats och inte kunna göra det som ska göras.
Jag berättade också för honom att jag pratat med min sjukgymnast om att min rygg blivit så mycket sämre (en parodi på tv-programmet "så mycket bättre" kanske?) Jesper ville att jag skulle visa vad jag gjort som fått min rygg att smärta. Och han frågade "Varför gör du så där då?" Han visade ett annat sätt, som jag inte tänkt på, och ingen annan heller på mitt jobb tror jag. Han föreslog att våran sjukgymnast och habliteringspersonal skulle komma ut till jobbet och titta och ge tips. Så nu har det gjort det. Och de i sin tur tyckte att våran företagshälsovård skulle avsätta tid till oss. Så snart kommer de också. Men egentligen skulle allt det här vara gjort för länge sedan.
Min chef ville inte att jag skulle sluta jobba och gav mej erbjudandet att inte jobba nätter, då vi jobbar själv då. Jag har bestämt att avvakta med beslutet. Jag gör mina övningar för ryggen (och struntar i mitt ben just nu), jag använder de tips jag fick av sjukgymnasten och hoppas att jag ska fixa mitt jobb. Men inte till vilket pris som helst, jag är helt lugn i mitt beslut om att sluta jobba där om det inte känns bra. 

Den senaste veckan har värken nästan släppt. Lycka! Och vad beror det på?
Då jag tror att man kan äta sej sjuk och att man kan äta sej frisk så äter jag min Paleokost, antiinflammatoriskt. Nej, nej, nej jag vill inte skuldbelägga någon, när jag skriver det här. Vad jag menar är att jag tror att man kan påverka mycket själv. Så därför äter jag inte gluten, mjölk eller socker just nu.
Jag är hellre "inbillningsfrisk" än hypokondriker. Och jag inbillar mej inte att några kilon har försvunnit från min kropp, det är vetenskapligt bevisat. Säkert blir min rygg glad av att få några färre kilon att bära upp, på köpet.
När man tar starka värktabletter så skriver läkaren (ofta) ut t ex omezaprol, ett läkemedel som reducerar mängden syra som produceras i magen. Medicinen skyddar magen mot magsår och irritation när man tar värktabletter. MEN om man står under långvarig behandling så finns också risk för minskat B12 upptag, speciellt om man redan har låga nivåer eller är vegan. Nej, jag är inte vegan men jag äter inte så mycket av de livsmedel som innehåller B12.
Jag började med dosen två tabletter två gånger /dag. Och det var som att putsa fönstren, som att rengöra sina fettfläckiga glasögon. Mitt liv blev klart igen. Mitt liv blev mitt igen.
Denna hemska trötthet som ockuperat mej är borta. Kan det vara sant? Kan det vara så enkelt?
Ja, då är jag tusen gånger hellre "inbillningsfrisk" än en sömngångare!

Dit vill jag igen, till den lätta glada känslan.

Riktig än har de inte kommit, maskrosorna. Men igår fotograferade jag andra små gula solar; tussilago.
Jag behövde lite färg i tillvaron och de fick symbolisera små glada lyko-kickar för mej. 

Min rygg är inte alls bra eller jo, bättre än igår i alla fall. På mitt jobb har det tillkommit arbetsmoment som inte alls är bra för mej. Min rygg säger klart och tydligt; "nej tack det här gillas inte!"
Och precis idag är första dagen på jättelänge som min energi finns. Är hemma och kör tvättmaskiner, sorterar undan böcker och ska städa ur kylskåpet ... men nu det går inte så bra längre.

Så kommer min rädsla tillbaka, är det farligt att anstränga sej så att ryggen nästa låser sej av smärta? Har jag tränat mina ryggmuskler för lite? Jag tror ju att min steloperation är så stabil att jag har världens starkaste rygg, men resten av ryggen, hur är det med den?
Precis som min jobbarkompis A sa, det vore ju illa om jag förstörde en så lyckad operation på grund av arbetsmoment som jag inte klarar.

Jag har börjat äta Paleokost igen. Jag gjorde det för två år sedan och all min smärta försvann och jag åt inte en enda alvedon (och inget starkare heller) på ca sex månader.  Jag tänkte försöka igen att låta min kropp vila från all inflammationshämmande kost. Äta rent och fräscht och förhoppningsvis slippa ha ont. 
För två år sedan sedan mådde jag inte så bra till att börja med. Blev deppad, riktigt deppad och min kropp saknade nog sockret och talade om för mej att livet utan socker-ruset inte var värt något. Men jag fortsatte mina 30 dagar och mådde sedan så fantastiskt bra. Kände knapp av min rygg. Kände mej glad. Kände mej rörlig. Tänkte glada positiva tankar.
Dit vill jag igen, till den lätta glada känslan. Den oonda känslan!

Inuti mej finns en glädje.

Snart är det dax att plantera igen. Precis när jag satt ut mina blommorna ifjol vår, i de vackra krukorna, så kom en humla direkt. Hen landade och sög girigt i sej av vad som fanns. Jag tror till och med att den tittade på mej och viskade tack! Faktum är att vi människor förstör så mycket i naturen att vi själva kan se det.
Jag ser att det finns mindre insekter. Mindre antal småfåglar hyr i mina holkar. Skrämmande. Orsakerna kan vara många men konsekvenserna blir stora.
Jag ska skriva mer om att jag fyllt år och vad jag fick senare. Jag blev ordentligt firad, inte i dagarna tre, men kanske i dagarna nio. Varför skriva om vad jag fick? Jo, för att många av de sakerna var så genomtänkta (miljövänliga) till mej, så mycket jag.

Till min rygg då.
I torsdags kväll gjorde jag ett moment på jobbet som inte var så bra. Det blev två stycken alvedon både på fredag och lördag. Jag blir inte rädd, tror inte att jag "går sönder", men jag vill inte ha ont och jag vill inte äta mer smärtstillande.
I min tanke börjar jag fundera på ett annat jobb. Ett jobb som jag klarar utan mediciner.

Jag har varit tre-dagars-ledig. Och är så otroligt trött så jag undrar hur jag ska orka jobba 08.00 - 22.00 imorgon?
I fredags gick jag nästan ända ner till stan, tog bussen de sista två hållplatserna. träffade min fina vän Lilian. Och tänk att jag blev firad än en gång för att jag fyllt år, med te och räkmacka, tack. En jättetrevlig eftermiddag med mycket prat om både roligt och sorgligt.
Det är underbart med människor som kan min historia som med ömhet i blicken pratar om min älskade hund Akka. Som jag kan prata om min pappa med t ex och som jag inte behöver förklara en massa för, Lilian vet.

 Jag har simmat, för första gången efter operationen. Det gick inte så bra. Jag kunde inte använda mitt högra ben, jag som troligtvis levt som fisk i ett tidigare liv - kunde inte simma. Kanske höjdes vattnet tre decimeter i bassängen, ingen såg mina tårar men de rann, ledsna varma tårar. Tröstade mej med att jag kan ju gå. Jag skriver mer om min simning senare, för med stor smärta (och tvekan) tvingade jag mej själv att fortsätta. Bra eller dåligt? Inte vet jag.

På lördag tog jag bussen ner på stan och till min vän Carina som hade visning av kläder, så fina men ska fundera lite på ett linne och en häftig, ja vad då kofta? Kul att träffas och där träffade jag också Cecilia, en "Afrikavän". 

I dag söndag, for Jens och jag ut till Frösön och lyssnade på en föreläsning om att skaffa valp, mellan 10.00 och 15.30. När vi kom hem stod maten på bordet (tack) och sedan somnade jag. Vaknade 18.30. Jo, det är så att det snart flyttar in en ny familjemedlem "Ina", hos oss. Spännande.

Jag är så trött så det värker i kroppen, efter tre dagars ledig med inga måsten. Min simtur tog jag i början på veckan och måste gå hem och sova då också.

Men inuti mej finns en glädje och den sover jag inte bort. Det finns där bara och skiter i om jag är trött eller inte.

Livet rullar på.

Jag känner flera som har eller till och med skapat sej ålderskriser. Jag har aldrig haft det! Jag är bara tacksamt glad för varje år jag får vara med. Alternativet kommer ju av sej själv till oss alla. Så varför stressa fram det.
Fotot här ovan tog jag ifjol i en affär  som sålde pappersvaror, med stor sorg och tårar i ögonen tänkte jag på honom som skulle ha fyllt 30 år då, men inte fick. Att livet, det långa livet inte blev hans. Jag tänkte på allt han missade och inte fick uppleva. Men jag tänkte också på att i mitt liv ingick han, jag fick möta honom, älska honom och alltid bevara honom i mitt hjärta.

Idag fick jag tårar i ögonen av en helt annan anledning. Jag var på ICA Maxi och handlade med mitt jobb. Jag gick med lätta steg, hämtade kundvagnen och gick sedan runt och plockade i varor till påskmiddagen. Så helt fantastiskt, jag GICK fram och tillbaka. För den som läser det här är det kanske alldeles naturligt att göra det. Men vad jag menar är att jag kunde gå - utan smärta. Och jag STOD också i kön vid kassan, jag stod alltså, jag satt inte på huk eller på golvet. Smärtan i nerverna som nockat mej i somras finns inte kvar. Det var där och då som det vart så suddigt och jag kunde inte blinka för då hade tårarna svämmat över.
Ibland tror jag inte att det är sant att jag haft sådan otrolig tur att min operation lyckades så bra.
Nej, jag är inte rädd för att åldras bara tacksam att jag får göra det. Och utan brännande smärta i benen, för om den funnits kvar ... ja jag vet inte vad jag tänkte skriva...

Snart, ganska snart så lägger jag ett till år i mitt liv i arkivet. Ett otroligt händelserikt år på många vis.

...jag tror, jag tror på sommaren...

Alla säger att snön kommer att ligga kvar till midsommar. Det tror inte jag!
Redan nu syns massor av vårtecken. Gatorna i stan börjar att tinar fram. Vid väggen där alla tusenskönor blommar på sommaren har gräset tinat fram. Jag gör som i den gamla svensktoppsmelodin "...jag tror, jag tror på sommaren..."

För någon vecka sedan pulsade jag fram i decimeter djup snö hem från bussen en kväll. Inte bra för min rygg och mitt högra ben. Fick så ont att jag t om slutade med min benträning. Men värken släppte både i ben och rygg efter ett par dagar.
Igår var jag till Jesper igen, jag går till honom med ca en månads mellanrum. Mina övningar ökas på och meningen är att mitt ben (vad det än är för fel på det) ska bli starkare. Men tyvärr har inte min böj och vrid förmåga från höften förbättras något. Ibland tror jag att jag har lite för bråttom. Att jag kräver för mycket av mej själv. Och kanske förstår jag inte jämt med vilken fart jag läkt ihop. När jag pratar med andra som gjort liknande operationer så så märker jag skillnad.

Min trötthet finns kvar. Jag har tyckt att jag bara jobbar och sover. Två lediga helger har jag stannat i stan istället för att åka till stugan. Och då har jag mest sovit.
Nu har jag bestämt mej för att tanka in positiv-energi!
Jag var på blueskväll med Monica, i förrgår. Hon överraskade med att bjuda mej, en förtidig födelsedagspresent. Och sedan fick jag ett härligt knalligt grönt påskägg (kanske är det fullt med godis?) sådan grön färg som finns i "Mitt gröna kök". Tack, tack. Tack! Jag blev så överraskat glad, att hon visste att jag snart fyller år och över presenterna. Hi, hi, det blir väl som i höstas när det droppade in paket till mej för att jag var sjukskriven. Jag skrev då (och nu) att jag inte är besatt av att få presenter men omtanken värmer.
Både musiken och Monica var en energi-kick. Och maten med. Sov som en stock när jag kom hem.

Igår träffade jag först Yvonne över en räkmacka. Det var länge sedan och det så kul att träffas och surra. Det var också en energi-kick! Jag lämnade presenterna från Phyllis till hennes barn, en varsin tröja med gepard och lejon på. Jättefina. Sedan var det tid hos Jesper. Kom hem klockan 15.15 och 15.30 sov jag. Blev väck 18.45.
Jag har slutat fundera på min trötthet bara konstaterat att jag blir trött av för mycket omkring mej, även om det är sådant som är hur kul som helst.

Min tanke är att börja med Paleo-kost igen. Jag minns hur bra och smärtfri jag blev. Men det krävs planering och vilja, därför spar jag till efter påsk.
Och kanske hänger jag på en nät-kurs som "Under vårt tak" startar upp 9 april. Jag följer deras blogg, en fantastiskt fin blogg. Kanske är det lättare med stöd att börja äta sunt och sockerfritt igen.
Tanken finns i alla fall. 
Eller ska jag skriva att jag SKA börja med Paleo-kost och inte skriva kanske.

Jag har vandrat på Kilimanjaros sluttning.

Att kunna gå och stå igen är nog det största för mej. Att slippa smärtan och kunna leva mitt liv igen.

Ja, jag reste, jag upplevde. Jag värmdes av solen. Jag snöt ut röd sand ur min näsa. Jag träffade nya vänner och jag besökte mina gamla vänner i Kenya. Jag var på viltsafari. Jag vandrade på Kilimanjaros sluttning. Jag kunde!!!!!
Jag tänker inte skriva så mycket mer än att jag nyss köpt en bok som heter "Gå" (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) av "Tomas Espedal". 
Jag vill leva mitt liv på mitt sätt.
Jag vill gå och stå och vara lycklig. Prio 1 på det!