Min poetiska ådra.

Nu ska jag vara poetisk. Ibland blir inte livet som man vill, men det kan bli väldigt bra ändå.
Och man kan inte veta vad som skulle ha blivit bäst, det liv man ville ha eller det liv som faktiskt blev?
Jag tror att det viktigaste är att vara nöjd och känna tillit med det som är.

Jag har inte grämt mej för att inga operationer gjordes under sommaren.
Jag har tänk att jag behövde allt det onda, allt brännande i benen och alla mediciner som snurrade runt i min stackars kropp, för att våga säga ja tack. Att våga tänka tanken att operationen kunde misslyckats men att värken gjorde så att jag tog risken och kunde finna mej i vad som än hände.
Det skulle jag inte gjort då jag kunde vila mej i form och äta "bara" lite alvedon och ibland något lite starkare, nej då var jag inte beredd att ta någon risk med en stor operation.

Jag är SÅ glad att jag slipper värken nu och att min tro är att jag slipper tröttheten i min rygg, nämen nej jag kan faktiskt nöja mej så här, jag menar blir jag inte bättre än så här så är det helt okey.

Imorgon ska jag på röntgen. Och precis som förut så har jag fått en tecknad bild på en tjej, framifrån och bakifrån. Där ska jag sätta ut symboler för den smärta jag känner.
I maj såg min teckning ut som ett korsstygnsmönster med DDD inritad för domningar. XXX för brännande. MMM för molande och /// för huggande/skärande. Det fanns på benen, på ryggen och rumpan.
Det finns fler smärttillstånd (molande, ilande, tryckande mm) att fylla i men de fanns inte i min kropp
Till imorgon har jag ritat ett X i vänster skinka och ett D i högerfot, stilrent och fint inget Picassomotiv!

Jag skriver igen, livet kanske inte blev som man räknat ut, men det alternativ man fick kanske ändå är bättre än om det blivit som man valt och tänkt sej.
Livet själv kanske valde åt oss.