Livet rullar på.

Jag känner flera som har eller till och med skapat sej ålderskriser. Jag har aldrig haft det! Jag är bara tacksamt glad för varje år jag får vara med. Alternativet kommer ju av sej själv till oss alla. Så varför stressa fram det.
Fotot här ovan tog jag ifjol i en affär  som sålde pappersvaror, med stor sorg och tårar i ögonen tänkte jag på honom som skulle ha fyllt 30 år då, men inte fick. Att livet, det långa livet inte blev hans. Jag tänkte på allt han missade och inte fick uppleva. Men jag tänkte också på att i mitt liv ingick han, jag fick möta honom, älska honom och alltid bevara honom i mitt hjärta.

Idag fick jag tårar i ögonen av en helt annan anledning. Jag var på ICA Maxi och handlade med mitt jobb. Jag gick med lätta steg, hämtade kundvagnen och gick sedan runt och plockade i varor till påskmiddagen. Så helt fantastiskt, jag GICK fram och tillbaka. För den som läser det här är det kanske alldeles naturligt att göra det. Men vad jag menar är att jag kunde gå - utan smärta. Och jag STOD också i kön vid kassan, jag stod alltså, jag satt inte på huk eller på golvet. Smärtan i nerverna som nockat mej i somras finns inte kvar. Det var där och då som det vart så suddigt och jag kunde inte blinka för då hade tårarna svämmat över.
Ibland tror jag inte att det är sant att jag haft sådan otrolig tur att min operation lyckades så bra.
Nej, jag är inte rädd för att åldras bara tacksam att jag får göra det. Och utan brännande smärta i benen, för om den funnits kvar ... ja jag vet inte vad jag tänkte skriva...

Snart, ganska snart så lägger jag ett till år i mitt liv i arkivet. Ett otroligt händelserikt år på många vis.

...jag tror, jag tror på sommaren...

Alla säger att snön kommer att ligga kvar till midsommar. Det tror inte jag!
Redan nu syns massor av vårtecken. Gatorna i stan börjar att tinar fram. Vid väggen där alla tusenskönor blommar på sommaren har gräset tinat fram. Jag gör som i den gamla svensktoppsmelodin "...jag tror, jag tror på sommaren..."

För någon vecka sedan pulsade jag fram i decimeter djup snö hem från bussen en kväll. Inte bra för min rygg och mitt högra ben. Fick så ont att jag t om slutade med min benträning. Men värken släppte både i ben och rygg efter ett par dagar.
Igår var jag till Jesper igen, jag går till honom med ca en månads mellanrum. Mina övningar ökas på och meningen är att mitt ben (vad det än är för fel på det) ska bli starkare. Men tyvärr har inte min böj och vrid förmåga från höften förbättras något. Ibland tror jag att jag har lite för bråttom. Att jag kräver för mycket av mej själv. Och kanske förstår jag inte jämt med vilken fart jag läkt ihop. När jag pratar med andra som gjort liknande operationer så så märker jag skillnad.

Min trötthet finns kvar. Jag har tyckt att jag bara jobbar och sover. Två lediga helger har jag stannat i stan istället för att åka till stugan. Och då har jag mest sovit.
Nu har jag bestämt mej för att tanka in positiv-energi!
Jag var på blueskväll med Monica, i förrgår. Hon överraskade med att bjuda mej, en förtidig födelsedagspresent. Och sedan fick jag ett härligt knalligt grönt påskägg (kanske är det fullt med godis?) sådan grön färg som finns i "Mitt gröna kök". Tack, tack. Tack! Jag blev så överraskat glad, att hon visste att jag snart fyller år och över presenterna. Hi, hi, det blir väl som i höstas när det droppade in paket till mej för att jag var sjukskriven. Jag skrev då (och nu) att jag inte är besatt av att få presenter men omtanken värmer.
Både musiken och Monica var en energi-kick. Och maten med. Sov som en stock när jag kom hem.

Igår träffade jag först Yvonne över en räkmacka. Det var länge sedan och det så kul att träffas och surra. Det var också en energi-kick! Jag lämnade presenterna från Phyllis till hennes barn, en varsin tröja med gepard och lejon på. Jättefina. Sedan var det tid hos Jesper. Kom hem klockan 15.15 och 15.30 sov jag. Blev väck 18.45.
Jag har slutat fundera på min trötthet bara konstaterat att jag blir trött av för mycket omkring mej, även om det är sådant som är hur kul som helst.

Min tanke är att börja med Paleo-kost igen. Jag minns hur bra och smärtfri jag blev. Men det krävs planering och vilja, därför spar jag till efter påsk.
Och kanske hänger jag på en nät-kurs som "Under vårt tak" startar upp 9 april. Jag följer deras blogg, en fantastiskt fin blogg. Kanske är det lättare med stöd att börja äta sunt och sockerfritt igen.
Tanken finns i alla fall. 
Eller ska jag skriva att jag SKA börja med Paleo-kost och inte skriva kanske.

Jag har vandrat på Kilimanjaros sluttning.

Att kunna gå och stå igen är nog det största för mej. Att slippa smärtan och kunna leva mitt liv igen.

Ja, jag reste, jag upplevde. Jag värmdes av solen. Jag snöt ut röd sand ur min näsa. Jag träffade nya vänner och jag besökte mina gamla vänner i Kenya. Jag var på viltsafari. Jag vandrade på Kilimanjaros sluttning. Jag kunde!!!!!
Jag tänker inte skriva så mycket mer än att jag nyss köpt en bok som heter "Gå" (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) av "Tomas Espedal". 
Jag vill leva mitt liv på mitt sätt.
Jag vill gå och stå och vara lycklig. Prio 1 på det!