"Mina" träd är avlövade nu.

"Mina" träd är avlövade och den färgglada hösten har försvunnit nästan helt. Men jag fortsätter att älska hösten, den murriga, frostiga hösten som säger att det snart blir vinter.

Det blev vintertid i natt, ibland hörs det protester mot det av olika anledningar. Kossorna i ladugården har svårt att ställa om mjölkningen. Inte bra för hjärtat att ställa om tiden. Jag har inte brytt mej så mycket, bara tänkt till ibland då jag måst räkna ut hur motorvärmaren ska ställas om till dagen där på om man börjar jobba tidigt.
Igår kväll funderade jag, om jag har medicin som ska tas var åttonde timme, hur ska jag tänka då?
Jag tänkte och tänkte, till slut bestämde jag mej för att skjuta den en halv timme på morgonen och en halv timme mitt på dagen. Så nu ikväll är det "rätt" tid.

Snart, mycket snart behöver jag inte ställa klockan på 07.00. Under min sjukskrivning har jag ätit ca hundra bananer, en varje morgon, då jag inte tycker att man ska äta medicin på fastande mage. Nej, jag är inte less på bananer, inte ett dugg. Dessutom har jag ätit fler om jag räknar de fruktsallader och bananplättar jag ätit under de här månaderna. Nej, inte alls less, bara tacksam att det finns något så lättsamt när man knappt är vaken som att tugga i sej en banan.

I helgen har jag försökt läst ikapp mej på FN-kusen, ett häfte på 65 sidor och ett häfte med reflektioner. Använder en färgglad penna och stryker under viktiga/intressanta saker. För mej är det en sådan härlig utmaning att jag kan ta till mej informationen och även tänka ut mina egna tankar om texten. Men så svårt! Vilket uppdrag att förena världen!!!

Jag går promenader. Men jag vill gå längre och fortare. Men ryggen säger stopp, så jag blir lite rastlös. Jag gör mina bålstabiliserande övningar, men får också ont i ryggen, så jag blir rastlös av det också.
Och mitt högra ben/ljumske/knä gjorde att jag kortade av min promenad idag. Orkar inte bry mej just nu. Nästa gång jag träffar min sjukgymnast så ska jag be om att få laserbehandling. Vad gör jag annars då, om det visar sej att det är en inflammation i ljumsken som en läkare sa i somras? Jag får ju inte äta anti-inflammatoriskt för min rygg.

Snart måste jag ringa på hälsocentralen och be om att få ta ett blodprov. Vet att värdet var lågt då jag var på sjukhuset. Men har jag lyckats höja det?
Äter helst vegetariskt, men nu har det blivit vilt också, då järnet i kött tas lättare upp av kroppen. Så nu dricker jag blutsaft och äter älggrytor och i helgen blev det orrstek både till middag och lunch dagen därpå.
Ska bara ta medicinen klockan 23.00, sedan zzzzzzova.

Mina gorillaskor.

Jag tänker orden ofta; Jag kan gå. Gå utan att måsta stanna efter ca trettio meter. Jag kan gå igen. Fortfarande går jag sakta, har inte precis någon jättefart när jag tar mina promenader.
Jag vill inte tappa bort den här glädje-känslan. Vill inte ta det för givet. Ja, jag har nog skrivit om det förut.

Jag känner många som av olika anledningar inte kan gå eller som går med hjälp av stöd. Och de har ett bra liv, inget snack om det. Men många har inte ett bra liv, när smärtan inte bara finns i benen, ryggen eller vart den nu sitter så invaderar den hjärnan till slut. I varje fall gjorde det så med mej. När det inte spelade någon roll hur många piller jag stoppade i mej, så fanns den kvar. Och pillren invaderade väl också min stackars hjärna.

Det finns galor för allt möjligt, cancer, diabetes, barn och jag tycker att det är fantastiskt att vi lyfter fram och uppmärksammar grupper som vi på olika vis kan hjälpa.
När ska det bli en gala för de (oss, jag vet inte längre vart jag hör) med smärta? Och då menar jag inte de som slår sej på tummen med en hammare. Nej, med långvarig smärta, kronisk smärta.
Jag minns när Petra Mede  berättade om hur läkarna med en axelryckning konstaterade att inget syntes på hennes röntgen, så näää det fanns inget att göra. Hon hade så ont så hon satt  i rullstol och grät. När samma Petra Mede kommer tillbaka igen, men nu som kändis, då vart det annat. Så får det inte vara!!!

I mitt flöde på facebook kom det upp när våran kronprinsessa är på promenad genom Sverige. Man kan tycka vad man vill om kungahuset men ofta gör de bra saker, sätter vårt land "på kartan".
Jag skulle också vilja göra det. Promenera mej genom Sverige. Jag skriver att jag skulle vilja, men vet inte om jag kan. Jag skulle vilja gå och upptäcka, kanske lite undan gömda ställen. Blir inspirerad av att bara tanken.
Ja, ja jag vet jag kommer ofta på saker jag vill göra, är glad och känner mej lyft, men kanske jag inte alltid gör så mycket av mina idéer. 
Men just nu vill jag känna inspiration av tanken. Att GÅ! Just nu vill jag tänka mej själv på spännande platser i Sverige. Lite historia på samma gång att tänka igenom varje landskap. Och tänka att Jämtland är inte Åre, nej dit skulle jag inte gå, dit har så många andra gått.

Jag letade några påsar i vår garderob i hallen och då föll mina "gorillaskor" fram. De jag köpte i Umeå innan jag skulle gå upp till gorillorna i Virongabergen, i Rwanda.  De har trampat i elefant och buffelbajs, halkat runt i leran där i bergen, så roliga minnen. 
Att de trillade fram just nu kan väl bara betyda att de vill vandra i Sverige. Landskap för landskap. Eller?

Mitt Gröna Kök - igen.

Mitt Gröna Kök, ja. I en deckare får man ju inte nämna något utan att återknyta till det, då är det en B-roman (eller film).

Ska försöka.
1. Jag tycker om grönt, i mitt kök. Speciellt den lite grälla färgen, som det är på den här sidan. Mina krukor i fönstren får gärna ha den färgen. Och igår kom jag på att JAG skulle måla hörnet bortanför spisen grönt. Ett hörn som vi skulle ha kaklat för ungefär 1000 år sedan. Så vad spelade det för roll om det inte blev så väldigt perfekt, det ska väl kaklas över, tänkte jag. Men lever man med en snickare så skulle det göras fint, måtta upp plattor, rolla dem och sättas upp fint med urtaget till kontakten ur borrat i plattan. Ja, där är skillnaden på oss, den ordentliga och den slarviga! Det kommer att bli jättefint, men ta mycket längre tid än jag tänkt mej.
2. Jag älskar att odla, att se det växa. Jag tycker om mina krukväxter ibland har det blivit lite kul att minnas var de kommer ifrån. Från en person eller från en plats. Just nu ligger ett vitkålhuvud i en vacker skål på fönsterbrädan, den har skjutit ut små vitkålhuvuden runt om och blommar vackert med en gul stängel. Bredvid i en skål för avokado finns en rödlök som skickat iväg grön blast (kommer att klippas ner i någon gryta då den blivit längre). För mej behöver det inte vara dyra vackra orkideer för att få finnas hos mej. Ja, okey det finns för många av dem, krukväxter alltså.
3. Det lagas mycket "grön" mat i köket. Jag ska inte påstå att jag bidragit så mycket med det på sista tiden. Jag har helt tappat lusten att laga mat sedan jag fick så ont i benen att jag inte klarade av att stå vid spisen (varken hemma eller på jobbet blev det någon mat gjord nästan). Men jag vet ju att jag gillar att komponera mat, ta lite vad man har och röra ihop. Så igår överraskade jag med att göra en stor sats köttfärssås av nötkött, så mycket att det blev en lasagne till idag (den blev inte lagad av mej). Och till mej själv blev det en vegetarisksås av quorn som jag fann i frysen och massa wokade grönsaker till. Räckte till middag idag också.
4. Jag tycker också om att tänka miljömedvetet. Med mat men även i det mesta. Men det är inte lätt, det som verkar vara rätt för miljön kan visa sej ha en mindre fin baksida som visar sej senare. Jag tycker inte att jag kan ta mej rätten att leva på ett visst sätt när jag vet att det drabbar någon annan som t ex odlar de varor jag vill ha, men som inte har kunskap eller rättighet att göra det på ett sätt som gör att de inte mår bra av miljögifter eller som som inte har någon trygghet i sitt odlande. Eller att vi fiskar ut haven, trålar botten och förstör för fisken att leva och föröka sej och förstör för de människor som bor och har försörjt sej  på "fisknära" fiske och sedan har multinationella företag gjort det omöjligt att livnära sej där längre. Oj, nu kom jag in på mitt "grönast område"; vatten. 

Jaha, min rygg då. Igår var jag till min sjukgymnast. Har några övningar som jag ska göra, men annars bara leva som normalt och försöka göra så mycket jag kan och orkar. (Där av min ide om att måla i köket, det lilla må jag ju orka tänkte jag):
Tack att min hemska nervvärk i benen är borta. Men ryggen blir fort trött och stel. Jag funderar på att ta en tur till badhuset och lite rörelse i varmt vatten. 
Jag fick också laser för mitt högra ben! Ska det aldrig sluta värka i knät?
Kände mej så pigg efter besöket hos sjukgymnasten så jag bestämde mej för att gå genom stan. Mycket sakta strosade jag och njöt av höstvädret. 

Jag kan också skriva att det är en märklig känsla att kunna gå, att kunna använda mina ben utan att de värker, utan att jag måste stanna vid varje parkbänk eller stol inne på ett varuhus för att sitta och vila en stund. Det är en sorgsen känsla, då jag träffat SÅ många människor med ryggproblem eller nervvärk som är opererade och inte blivit bättre, ja det är inte så att jag bara känner mej glad, alla de jag träffat på min "ryggresa", jag känner med dem. Verkligen känner!

Jag vet att min nervvärk är borta. Men jag vet inte hur min rygg blir om jag inte blir bättre än så här, så har jag mer ont än jag hade innan operationen. Men för mej var nervvärken det värstaste, värstaste (jag vet att det inte är korrekt svenska) och jag tror och hoppas att min rygg kommer att bli mindre ond och inte så trött. Ibland glömmer jag att det inte är så länge sedan jag opererades.

En sak till, om nu någon sjukvårdskunnig läser det jag skrivit och tänker eller säger att så där är det inte, det där måste du ha fattat fel.
Ja, då är det nog så, jag har fattat mycket fel hela hösten, hela sommaren. Jag har lyssnat och sagt ja (eller nej). Men ibland har det inte alls stämt med vad som blivit sagt, min hjärna har inte tagit in eller så har den tagit in och skapat sej en egen sanning. Så jag tar på mej alla missuppfattningar angående det som handlar om sjukvården (eller är det friskvård?) av det jag skrivit.

Sova en timme till imorgon.

I helgen har jag tagit promenader. I fredags en riktigt lång, i varje fall om man ser till tiden men inte i kilometer kanske. Härlig höst med telefonen med för att kunna fotografera.

Lördagens promenad blev en normal för min ork, även då telefonen med. Stadspromenader är lättare när jag får gå på asfalt. Grusvägar är inte riktigt samma sak, ojämna, ibland med grus och stenar på. Och något alldeles fantastiskt, groparna med vatten hade frusit till is. Precis som barnen måste jag trampa sönder för att få höra hur det kraschade under skon. Och känna under foten. Vilken känsla.

Idag gick jag en promenad mitt på dagen. Redan  från början kändes inte ryggen okey, jag som kände av den hela tiden.

Jag har slutat tänka så mycket på hur jag går nu, det börjar fungera av sej själv. Kanske var det därför jag gick (kanske lite för fort) utan att känna efter så mycket. Tänkte mer på att gå dit jag skulle och vända där och gå hem. Två små uppförsbackar vart för mycket. Men hade jag bestämt mej för att gå till korsningen nedan för vägen mot Kotjärn så hade jag. Där skulle jag kunna vila och vända hemåt. Men alla stubbar hade dragit åt sej så mycket vatten att de var som "vattenfotöljer". Jag satt mej på huk framför en och avlastade min rygg på så vis ett tag. Men oj så yrsligt att kliva upp.

Trodde att jag hörde en bil på grusvägen och tänkte att jag kunde få lift hem, men det var bara tåget på höjden ovan för.

Så jag fick ringa efter Erik (som låg och sov efter fyra timmars jakt på morgonen), vilken tur att jag hade telefonen även idag.

Kanske måste jag förstå att om jag kan gå en timme en dag så betyder det inte att jag kan göra det varje dag. Måste inse att även om jag tycker att det går framåt, så måste jag känna efter bättre.

Jag håller på att vänja mej av med mina sockar nu, både tunna och tjocka. Det går väl så där. Av bara farten (oj det lär som om det var super snabbt och lätt, vilket det inte är) åker båda paren på. Sedan kommer jag på att, nej jag ska ju gå barfota inne, som jag brukar. Ja, det är kallt, ibland så kallt att det gör ont. Men jag vill hitta tillbaka till mej. Den jag var förut och hon gick inte med yllesockar inne.

Imorgon ska jag till min sjukgymnast och träna bålstabilisering. Låter inte så kul, jag menar, det är nog under all kritik... Träning behövs nog.

Det sticker i tungan och i läpparna, den dag jag tar bort en kapsel av min medicin och jag vill minnas att det var liknande varje gång jag ökade på en kapsel. Annars märker jag inget alls. 

Jag har börjat använda cocosolja igen. Både på kroppen och i teet. Och framför allt på mitt ärr på ryggen. En kär gammal goding som jag glömt bort , men nu har burken åkt fram igen.

Snart väntar sängen och jag imorgon ska jag bara äta min banan, ta medicinen och skölja ner den med vatten när min telefon larmar och sedan sova en timme till innan jag måste kliva upp. 

När dimmorna lättar.

I söndags kändes det verkligen så, att dimma lättade. Att jag var helskärpt. 
När jag tittade på den gula oktobervassen, den svartblåa sjön och dimman som en gräddtopping som sakta höjde sej över bergen, visste jag att det här måste jag fota.
Jag stod nere vid sjön, ca 50 meter från min stuga. En sträcka som i somras krävde två vilopauser för att gå. Jag stod där och kände symboliskt, yes så känns det, när dimman lättar och livet blir klarare.

Jag hade börjat läsa en pocketbok, massor av namn, både då och nutid. Och jag hängde med. En deckare med ett mord som skett på sexiotalet. Inte så värst "nobelpris" på den. Men det som var bra var att det fanns historik och fakta med, det tilltalar mej.
Men inte nog med det, jag började läsa en bok till, en som legat på min "hög att läsa" sedan länge, men så började jag. Precis som förut, jag fixar det hur lätt som helst att läsa två böcker samtidigt.

Måndagen var en lugn dag för mej. Kände mej lite som en hemmafru. Nej, hemmafruar var det nog mer fart på än mej. Jag var hemma! Och jag tog min dagliga promenad. Tyckte nog att dimman lättat. Ute så ligger dimman tätt varje morgon och sakta stiger den över sjön och ger en klar dag. 
Jag tänkte mej att i mitt huvud lättade dimman och var borta sedan. 

Igår tisdag började bra, den här hemma frun stod i starblocken tidigt.
Bäddade ur sängen. Och då dammsugaren redan stod start klar i hallen, greppade jag den och dammsög bort några smulor ur sängen (obs mycket lugnt och fin utan vridrörelser) Stoppade i tvättmaskinen. (Kom ihåg att jag hängde bara hälften av tvätten, resten fick var). Plockade ur diskmaskinen också det mycket metodiskt, med rätt rörelser.

Jag ringde de två samtal jag skulle ringa. Ett till min tandläkare för att ändra tiden hos tandhygenisten. När hon hörde att jag ville ändra tiden för att jag var opererad och vill vänta ett tag sa hon direkt; "är du opererad i ryggen?" "Ja", svarade jag förvånat. Då ville hon att jag skulle ringa min läkare och fråga om jag fick komma till dem. Jag vet att munhygien är jätteviktig, inte bara för "hål i tänderna", det är så mycket annat som hör ihop med våra bakterier i munnen, t ex hjärtinfarkter, demenser mm.
Och det är så mycket bakterier som snurrar runt i mitt blod sedan de rotat runt i munnen, så jag får vänta en vecka efter ett besök hos tandläkaren innan jag får ge blod.
Hon ville att jag skulle kolla med läkaren just för bakteriernas skull, när jag hade titanskruvar inopererad och för infektionsrisken. Har jag aldrig tänkt på!
Jag följde med på Coop och handlade.
En gåta; hur känner man igen en ryggpatient på en affär? Svar; de går och hänger på en kundvagn hela tiden!

På kvällen skjutsade Erik ner mej till FN-kursen. Marika Griehsel var där och berättade och visade en  snutt av den film som hon och hennes man gjort i ett flyktingläger i norra Kenya, Kakuma. Hon är journalist och hennes special område är Sydafrika egentligen, där för övrigt hennes man Simon är ifrån.
Jag har haft förmånen att se filmen när den visades i Gimdalen, en by i Bräcke kommun där Marika har en stuga.
Hon har inte svar på allt, ja vem har det? Men som journalist har ett brett område om just de här frågorna; flyktingar, flyktingläger, varför det blir konflikter i vissa delar av världen. Så intressant, men också så jobbigt att ta in.

Det är lätta att läsa att det är 60 miljoner människor på flykt. Klumpa alla till ett ord, flyktingar. Men om man börjar ge alla namn och en levnadsberättelse. Då blir det genast jobbigare.

Låt Klementine visa sitt liv hur hon kom till flyktinglägret sedan hennes man dött i stridigheter i Kongo.. Eller 16 åriga Jackson som tar hand om fem små syskon sedan båda föräldrarna dött.

Jag är glad att jag inte är så hårdhudad, mindre nu än den jag var för bara sex månader sedan. Jag är glad att jag kan känna tårarna i ögonen av både glädje och sorg. För det finns ju glädje även för en flykting. Eller för Joseph, Bob, Klementine eller vad men nu heter när man inte kallas flykting.
Det är svårt att tänka sej att helt plötsligt mister jag mitt JAG och blir en flykting om jag måste fly från mitt hemland Sverige. Jag klumpas ihop och reduceras till ja, just en flykting .

På kvällen var jag så trött, inte trött så att jag ville sov, nej min kropp var "utsliten" mör och överansträngd. Dimman hade lagt sej över sjön igen, bäddat in min hjärna så den skulle var fri från alla intryck.
Så kändes det i alla fall. Och jag ångrar inte en sekund att jag var med.

 Marikas film sänd på Kunskapskanalen 3 december i år. Eller om någon vill låna min film (dvd ) så är det ok.

Snart blir det en chokladdröm.

Det går framåt. Jag har plockat ur hela diskmaskinen idag, även den understa korgen, fast inte helt lätt. Kände mej duktig och ville ha lite beröm. Det översta facket och besticklådan har gått bra (om någon lyft ur besticklådan till mej) förut.

Jag kan få på mej strumporna själv också, både vanliga och mina stickade. Jag fortsätter att frysa om fötterna och går med tjocksockar både dag och natt fortfarande. Jag tycker att de känns som om de vore iskalla, men det är de inte.
Med mitt långa skohorn så fixar jag skorna själv, ett par i alla fall, de rosa/svarta gympaskorna.
Mina leggins är lite svåra, men med lite ansträngning så går det.
Oj, det låter som om jag inte kan något alls nästan, så är det inte. Det är böj momentet som inte riktigt vill sej. Och mitt högra ben.
Nästa vecka ska jag börja med bålstabilisering hos min sjukgymnast. Och jag kanske ska be om lite laserbehandling på mitt ben (ljumske).

En kvällspromenad och jag känner hur glad jag blir. Jag behöver inte att någon rullar ut röda mattan för mej, men att gå och dra fötterna i den gula mattan som allt höstlöv bredd ut åt mej det klarar jag mej inte utan. Alla dofter och färger.
Helst går jag själv för att koncentrera mej på att gå rätt. Jag lyckas ibland få till en vaggande gång som inte alls är bra för mej.

Imorgon börjar jag med nedtrappningen av min sista medicin förutom alvedon. Då jag har ett specialschema så kommer det att ta sjutton dagar. En kapsel bort varannan till var tredje dag.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att min nervverk är borta. Att jag kommer att kunna fortsätta gå som jag gör nu, utan smärta.
Jag stod en stund ute ikväll och pratade med min granne som undrade hur det var med mej. Precis som jag sa till henne så skriver jag här; jag vill ALDRIG mer känna den där brännande smärtan, men jag vill heller aldrig glömma hur hemsk den var, vill aldrig bara ta för givet, vill känna tacksamhet. Det är inte alla förunnat att kunna gå. 

Jo, jag har räknat ut när jag är helt utan medicin. Då ska jag göra en härlig Chokladdröm till mej själv (och kanske hälften till Erik).

6 dl mjölk
4 msk kakao
1/2 tsk vaniljpulver
6 cl av en god likör
socker, efter smak
1 dl grädde
2 dl vaniljglass
mörkchoklad
chokladsås
chokladrån
en mumsmums
Jag ska värma allt till den varma chokladen, toppa med grädde, glass, den rivna mörka chokladen, rånet, såsen och överst ska jag trycka dit en mumsmums.

Det där låter ju väldigt avancerat för mej som knapp lagat någon mat alls på fyra månader, jag som verkligen älskar att stå vid spisen och komponera en vegetarisk maträtt och en av kött. Älskar att göra storkok och frysa in.
Om jag räknar de jag lagat de månaderna, överdriver jag om jag säger fem. Jag minns inte men jag tror att det är tre gånger. Lusten försvann (och har inte kommit tillbaka) när eldarna brann i mina ben.
Jag har haft sådan tur att jag fått middag varje dag. I somras var Linnea hemma och fixade och nu ser Erik alltid till att det finns till mej. Tack!

Kanske blir den här chokladdrömmen början på att laga mat igen.

Glad Pack-hjärna.

Ibland känner jag mej som om jag håller på lära mej på nytt.
Jag kan inte bara gå, jag måste tänka på hur jag går. Hälen först, rulla foten framåt. Inte halta eller gå osymetriskt. Rak i ryggen. Spänn magmusklerna (tar lite tid ibland att hitta dem, långt ner i ljumsken). Hjärnan har fullt upp att få till det. Men jag vill helst njuta av av höstens färger, fotografera med min mobil och känna dofter. Det innebär att mina promenader blir väldigt hackiga, för varje gång jag stannar måste jag börja om och tänka hur man går.

Hela sommaren har jag levt, eller kunnat "leva" någorlunda smärtfritt tack vare mina mediciner. Mediciner som jag inte velat ha egentligen. De har lindat in mina tankar i Glad Pack, tankarna har funnits där men inte riktigt känts som om de vore mina. Jag tror att det bästa jag gjorde var att lägga fram en skrivbok och en penna. 
Jag skrev ner min sommar, korta små anteckningar, om precis allt möjligt. Tack till mej själv som gjorde det. För Glad Packen gjorde också så att allt blev lite suddigt eller kanske oväsentligt i mitt liv. Jag behövde inte hålla reda på dagar, datum och tid för det kändes helt oviktigt. Det gjorde också att jag inte skrev några datum eller tider i mina böcker, möjligtvis att jag hoppade över en rad ibland för att marker att det var ny dag.
Jag blir tårögd när jag läser mina anteckningar. Inte bara för att jag kan läsa om hur ONT jag haft, hur HELVETES ONT det varit, nej, jag ser ofta små hjärtan i texten, det har jag ritat dit och de för är hur mycket snällhet, omtanke och kärlek jag också varit inbäddad i.

Jag har sagt "Hej då" till mitt långtidsverkande morfin, men jag sa också "Tack att du klev in i mitt liv och hjälpte mej, då jag som mest behövde dej".
Mitt snabbverkande morfin har jag inte riktigt sagt "Hej då" till, men nästan (ev en halv vid bilåkning länge).
Och på tisdag kväll börjar jag trappa ner gabapentinet, som också klev in som en "tokig vän" i mitt liv. En vän som hjälpte mej med nervrotssmärtan i mina ben, som fick mej att kunna gå åtmminstonde tio steg, som fick mej att orka igenom sommaren tills jag fick förtur i operationskön och kunde opereras. Men den "vännen" ställde också till oreda i mitt huvud. Och det är återigen där mina skrivböcker är till hjälp att få ett sammanhang i min tillvaro.
Men när jag tar den sista kapsel så kommer jag att säga "Tack att du delade min sommar, att du gjorde den överlevnadsbar", för ibland undrade jag om jag ville vara med längre.

Kanske är det så att när vissa av våra sinnen blir försvagade så förstärks andra. Det är den enda förklaring jag har till att jag har ett så bra doftsinne nu, när hjärnan lindades in i plast så glömdes doftcentret bort.
Nyss slaktades en gammal tjädertupp här på köksbordet och nog kände jag vart i näsan man känner doft, mellan ögonen. Kärv, stickade, rå köttdoft, som nästan gjorde ont. Vild doft kanske?
Nyss kom min sambo och gav mej en kram då jag satt här och skrev. Men herre gud, nyduschad och doftade en sak i håret och en annan på kinden, goda dofter var för sej. nej, jag sa inget om det till honom.

Imorgon ska jag beställa tid för fotvård. Vill bara sitta och njuta, låta någon annan pyssla om mina fötter, speciellt nu då jag känner mej lite väl stel. Mina friskvårdspengar från jobbet, tänkte jag använda till det.Tack.
Undra vilka dofter som kommer finnas på fotvården då?
De brukar väl ha ha någon god doft på sina medel som de använder.

Vardagslycka.

Kanske är det provocerande att skriva att jag har lätt att vara lycklig, som jag skrev i förra inlägget. Jag tror att vi alla har det om vi tänker efter.

Nu på morgonen låg jag och läste i mina "dagböcker" sedan i somras. Jag hade faktiskt "glömt bort" HUR ont jag hade. Glömt bort att jag hade ca sju minuter varje morgon utan smärta. Vad gör man när man äger sju minuter? Jag klev upp ur sängen gick på toa. Hämtad tidningen och där någonstans började mina underben vakna lite försiktigt. Ibland hann jag göra någon liten småsak innan jag fick skynda mej ner i sängen igen, då kändes det som två eldar som brann.

Men vad jag gjorde och gör varje morgon det är att jag precis som en katt eller hund sträcker på mej, speciellt på mina ben och fötter och känner lycka att jag kan röra på mej. Det ger mej en lyckokick varje morgon. Alla kan inte det (röra på sej) och jag har skrivit hur glad jag är för mina sju minuter som är smärtfria varje morgon.
Ja, jag vet det låter ju verkligen överdrivet, hur kan människan inbilla sej det?
Det kan jag svara på senare, men det är inget nytt påfund för mej, jag har gjort det i nästan trettio år.

Jag har bestämt mej för att sluta vara rädd. Sluta tro att ryggoperationen ska gå sönder, att JAG ska göra fel och nerverna ner i benen ska börja värka. Jag vill ha tillit till att en sådan stor operation måste klara av att levas med utan allt för stora restriktioner.
Jag har bestämt över mina tankar. 

Ja känner att jag har lättare att kliva upp ur sängen på morgonen, jag har inte lika ont och jag kommer igång snabbare. Jag rör mej mer obehindrat när jag går. Vänder mej lättare i sängen. Men jag är stel som ett järnrör, kommer inte åt saker lägre än vid mina knän,jo med hjälp.

Idag tycker nog många att det är en riktig skit höstdag. Mulen, kall, blåsig och det regnar.
Men jag tänker hålla fast vid känslan jag hade den morgonen jag gick till bilen för att åka ner till operationen. Jag minns mina sorgsna tankar om att det kunde gå fel. Kanske var det sista gången jag gick på grus, asfalt och linoliumgolv. Jag ville minnas skillnaden under skosulorna. Ville minnas hur det kändes att gå. 

Idag är mina fötter instoppade i hemstickade tjocksockor och jag vet precis hur det känns för mina fötter att gå på golvet här hemma med dem på.
När jag skriver att jag har lätt att känna lycka så är det sådant här jag menar då, vardagslycka.

Jag har väntat så länge på just den här dan.

Att äta sin frukost tillsammans med en sköldpadda inger ro. Jag äter min gröt och på golvet nedanför äter hon. Lugnt och metodiskt tuggar hon i sej sina grönsaker. Romansallad (eller vilken sallad som helst egentligen) gillar hon, kanske är det jag mest som njuter av att höra hur det knastrar mysigt. Tomater är mindre mysigt att höra på, lite "splash" över det hela. Nu är det snart dax för lite vintervila för fröken men än håller jag henne vaken.

Kim ska bada varje dag, annars kissar och bajsar hon på golvet. Men det är lite svårt för mej just nu att få till hennes SPA stund. Om jag ställer hennes badbalja på en stol och lyfter upp henne i sopskyffeln den med långt skaft? Jag börjar bli uppfinningsrik, tycker jag själv iaf. (Nej, inte lyckat alls för någon av oss, kan jag tala om efteråt; två kilo sköldpadda i en sopskyffel och min taskig rygg)
Nej, hon äter inte bara grönsaker, hon får pellets också, specialanpassas för vuxna landisar.

Tre saker att lägga energi på i min kurs? Jag måste tänka lite till.
+  Lycka, var det första jag tänkte. men det känns lite fusk, lite för enkelt då jag ofta känner lycka och tacksamhet, det blir som ingen rejäl utmaning.
+  Läkande, kändes rätt. Jag har en tuff väg kvar. Det blir nog min första största utmaning.
+  Äventyr. När jag ser framåt vill jag se massor av saker jag kan göra igen.
Jag får fundera vidare, det här är en av uppgifterna i den kurs jag går.

Igår tog jag bort mitt plåster, nej jag fick hjälp att ta bort det från ryggen. Torrt och fint. När de sista sårskorporna fallit av tänker jag nog sänka ner min kropp i varmt vatten i badhuset - så jag längtar. 
Idag blir det en promenad, en långsam höstpromenad. Tror att det får räcka så.

När jag öppnade mitt tunga paket igår föll det ut tre saker (nej jag är inte besatt av att få paket, men omtanken gjorde mej tårögd) en stor tjock bok, ett kort och en strut med choklad.
Åre choklad med en önskan om Glad Höst (den struten är min och jag tänker inte bjuda bort en enda bit). Passar en höstälskare perfekt.
Boken (en tegelsten, vad kostade det att skicka den?) var köpt på loppis (vilket jag älskar, miljömässigt) "Dagbok från en sjö" av "Gunnar Brusewitz". En vacker bok som han skrivit i, ibland för hand och annars vanlig boktext. Man får följa året vid en sjö, månad för månad genom hans akvareller eller blyertsteckningar och ord. Djur och natur.  Jag började att läsa i oktober, just där vi är nu. Så vacker. Så kloka ord. 
Sara, min jobbarkompis som skickat den skriver också att när hon bläddrat i den så förstod hon att den var just till mej (Tack).
Just igår var min förmiddag lite trög, men eftermiddagen blev bättre. Mycket tack vare mina tankar på den kurs jag börjat men också för mitt paket.

Jag vet inte vad Sara vet om "Tingatinga-group" Men kortet jag fick med så vackra ord från henne (Tack), var ett kort målat i den gruppen. De är från Tanzania och gör mycket speciella kort och även almanackor (kanske mer saker också).
Korten föreställer ofta afrikanska djur målade på ett sätt som gör att man lätt känner igen dem. På mitt kort är en påfågel med fyra andra fåglar på, om jag ska gissa; ibis? Att  det finns på riktigt är jag helt övertygad om.

I min hall har jag en ståltrådsställning för vykort (den börjar bli full nu, inte onyktert full) och jag ska  inte glömma att skriva om kortet som kom i måndags från Gardasjön och Lilian (Tack) som redan sitter inkämnd där.

Vi är inte så många vykortsskrivare kvar. Men jag är glad att jag känner några. Både för att få kort men också för att veta att någon vill ha.

Lite senare på samma dag.

I fredags började jag en kurs på nätet. Enbart kvinnor/tjejer är med. jag tycker att det ett fantastiskt sätt att lära känna människor på och även känna sej själv. Gruppen är sluten och där får bara förekomma peppande, upplyftande, omhändertagande kommentarer.
Vi delar jobbigt, kul, sorgligt ja, precis vad vi vill.

Varje fredag får vi nya kurs uppgifter. Vi gör dem hemma i lugn och ro (ja om man nu har lugn och ro hemma) eller vart vi vill. Vi ger av oss själv så lite eller mycket vi vill till gruppen, men ju mer man ger ju mer får man tillbaka, enkel matematik.

När jag skrivit min presentation, så blev jag så glad, vi är blandat nya kursdeltagare (som betalar för kursen) och av de som gått förut (och för oss gamlingar är kursen gratis) och där kommer kommentarer från gamla vänner som också säger att "hej, ååå vi känner ju varandra sedan förut". blir så glad, för så är det, vi har aldrig träffats men skrivit genom kursen och känner varandra så.
Varje morgon tänker jag tända ett ljus och lyssna igenom en morgonmeditation. Ta fram mitt fina block och mina färgpennor. Min stund. Med början idag.

Då jag valt att fokusera på mitt tillfrisknande, så har JAG prio ett.
Så alldeles nyss kom jag hem. Jag hade fått hjälp på med strumpor och skor, tog min supervarma vintertröja. Jag tänkte göra något jag längtat efter jättelänge, gå min vanliga promenad på 30 minuter. Njuta av hösten. Det blev inte så, inte ens hälften av sträckan gick jag. Men jag är stolt och glad, jag tror faktiskt inte att de andra höstvandrare jag mötte såg lika mycket som jag.
När man går så sakta som jag hör man prasslet av löv extra, extra noga, då jag inte lyfter fötterna så högt.
Stannade och fotograferade vackra löv på backen.
Kände doften av jord. 
Undrade lite barnsligt om rönnlöven saknade varann, de som hängt på samma lilla gren sedan i våras. Jag såg vad vackert de var när mossan letade sej över asfalten för att naturen skulle visa sin makt över människan.
Jag satt mej på en bänk (kallt om rumpan) och tänkte att jag orkat nog ta hela sträckan. Mina ben orkar, trots att fötterna känns konstiga. Men jag valde att inte gå vidare, jag kände mej helt nöjd. Och så lycklig att den brännande känslan i benen inte finns, jag kan gå igen!

Jag har börjat min resa till frisk. Till att orka. Till hjälp har jag ett helt gäng stöttande tjejer, trots att det är jag som gör jobbet så är de min hejarklack och jag vet att där finns bara den positiva anda.
Då jag ofta åker till stugan på torsdag - söndag, så blir det där mycket av mina kursuppgifter blir nerskrivna, där jag inte har så mycket internet.

Kommer hem. Fryser om fötterna och tänker sätta mej i duschen. När jag sätter i proppen så får mina fötter finnas i varmt vatten länge.
Men så kom jag på att jag drömt om varm chokladmjölk och att doppa en sportbrödsmacka med bregott. Så så blev det, vilken belöning efter min höstpromenad.
Då ringer det på dörren, nej orka! Posten hade varit här för 30 minuter sedan.
Men det var en Postnordflicka som stod där och log, med två paket. När hon lade dem i mina händer så; oj vad tungt. Ett till mej. 
Jag skriver om det senare. Blev så glad.

Blutsaft.

När jag började skriva här var det för att;
1. Jag tycker om att skriva, jag har behov av det.
2. Mina nära/kära kunde följa med, från ont ,ont, ont till opererad och den onda tiden efteråt, till         förhoppningsvis helt ok,. Och jag kan sätta punkt för min "rygghistoria".
3. Min familj skulle slippa höra så mycket ältande.

Det går så där... Det händer att mina nätter inte alls är bra och det "tvingar" jag honom i sängen bredvid att lyssna till. Han har valet att gå och lägga sej i ett annat rum och slippa mitt ojande, ibland gråtande för mitt knä och ben, som inte alls hör till min rygg. Han som ska upp och jobba borde få sova.

Jag vet att jag "snöar" in på min smärta och pratar ofta om den. Jag vet att det finns roligare saker att prata om.
Men min oro är så stor, jag har aldrig förr känt att min kropp faktiskt är mitt tempel, mitt ansvar, mitt hem stället jag bor på och som jag gärna bor kvar i länge än. Att ansvaret är mitt att vara vaktmästare.

Jag inser också dels hur stark jag är men också hur skör jag är.
Om Finland är tusen sjöars land, så är min kudde tusen tårars land.

Igår morse kände jag mej stark, tänkte; "jag följer med på en loppis-runda, då jag kan alla stolar att vila i överallt i denna stad, det fixar jag". Det onda efter helgen var bort vilat och det jag kände av var bara sårsmärtan.

Det slutade inte bra! Stället vi började på var mest för att vi skulle fika där, för min del, jag orkar inte titta i alla bås med kläder, böcker, porslin ja tingel tangel i en osorterad röra. Jag vill ha olika avdelningar för saker, då jag aldrig tittar på t ex kläder. Fikat var gott och jag strosade sakta mot utgången, men fann en avdelning för möbler. En vacker stol 17 kronor fångade min uppmärksamhet och sedan ett stort skåp med glasdörrar och glashyllor, kanske i bok? Längst upp fanns en ljusramp. Men inget pris, så jag öppnade på glasdörren och hela skåpet föll rakt över mej. Över mej och min rygg. Jag blev rädd att min rygg inte skulle klara det. Jag blev rädd att glashyllorna skulle falla ur (tjocka glas, tre kanske fyra)  jag blev rädd att hela skåpet skulle falla och skära sönder mej totalt. Men mest rädd för min att min rygg skulle ta skada. Det var hemskt och med gråten i halsen gick jag till disken (information eller vad det heter) och berättade för hon som satt där. Jag sa att de måste ju göra något så skåpet inte faller över t ex ett barn. Hon svarade ungefär Oj då  ja det ska vi se till, vilken tur att det inte hände en olycka (eller något liknande). Jag var så chockad när jag gick där ifrån, jag såg bara hur skåpet föll, de tjocka glasskivorna och min stackars rygg.
Erik försökte trösta mej med att hon kunde ju inte veta att jag var nyopererad. Men jag tycker att det hör till att man frågar; Hur gick det? Gjorde du dej illa?
Jag grät hela kudden full. Jag försökte följa med på en secondhand affär till, men det gick inte.

Efter min operation har mina ben varit helt ok, vaknar varje morgon och är lycklig, den brännande känslan i mina smalben är borta. Min rygg har fått tagit all smärta. Det är som de ska, de har skurit i huden, de har karvat i benen i ryggen och de har skruvat. Och jag är mycket medveten om att jag kanske, troligtvis aldrig kommer att bli fri smärtan i ryggen, men jag hoppas kunna fixa det med alvedon och vila.
 Vad som hände efter att jag fick skåpet över mej och vickade upp det är att det strålade ner i mina ben och fötter. Och det värstaste av allt värsta är om nervsmärtan kommer tillbaka. Tänkte att det kanske är borta till idag då jag sovit och vilat en hel natt. Men nej, mina fötter fortsätter att känna av strålningarna.

I natt låg jag och försökte minnas min tid på sjukhuset.  Varför tankarna fladdrade dit vet jag inte. Men plötsligt minns jag att mitt blodvärde var så lågt. Minns att sköteskan sa;"oj, vad lågt värdet är".
Jag frågade hur lågt det var, och nu minns jag inte exakt men jag tror det var 85 (när jag lämnar blod måste det var över 128 för kvinnor, iaf då jag lämnade för något år sedan).
Så nu ska det inhandlas blutsaft.

Imorgon vill jag ha en bättre dag!

Min hjärna är helt tom. Tänkte försöka skriva lite ändå. Två och en halv timme till min kvällsmedicin och jag får sova. Min rygg håller på gå av av smärta. Men inte så att jag behöver vara orolig hoppas jag. Minsta rörelse hugger tag och jag måste skrika. I morse då jag klev upp stod jag bredvid sängen och kunde inte ta ett steg på fyra fem minuter, så ont. Nej, jag känner inte den här kroppen, jag vet inte vad den orkar numera. Den orkade ett bröllop i alla fall, dock inte mitt eget.

Jag hade ställt in mej på att det skulle vara jobbigt och gett mej själv tillåtelse att äta morfin, trots att doktorn tycker att nu ska det inte ätas mer av den varan. Men jag ville så gärna orka, ville inte att min kropp skulle bestämma. Jag ska bestämma.

Det började inte så bra. Glömde mina svarta legins (Tack till min dotter som lånade ut sin till mej). När jag skulle skriva namnet på brudgummen och bruden på deras kuvert till presenten skrev jag fel (och hade ETT fint turkost kuvert med som hörde till det fina turkosa kort jag valt). Skulle också skriva på försättsbladet till min dotter i antologin jag är med i, skriver med bläck och FEL.
Kommer jag någonsin att känna mej skärpt igen? Kommer jag någonsin att bli jag igen?

Bröllopet var vackert och det var, en vacker solig höstdag, precis som om  vädret vore beställt. God mat som bruden lagat, det var trevligt och glatt. Vi var fyra kusiner som träffades och det var så trevligt. Återstår och se hur vi ska lyckas hålla kontakten. Förr gick det utan facebook och internet, får se hur vi lyckas.

Jag hade lovat att hålla ett tal till brudparet. (Ja, det visste inte de om). I sista stund ändrade jag hela talet av en speciell anledning som jag inte tänker skriva om. Så när jag får mikrofonen så är det på mycket nygammal is jag åker. Visste att jag skulle nämna Prins Daniel och Viktoria, tänkte ett tag att jag skulle skriva ner deras namn på servetten så att jag inte svamlade in Prins Charles och Diana. Tänkte också på hur jag skulle lyckas hålla tråden från början till slut.
Jag skriver inte det här för att vara rolig på något vis, jag skriver för att jag tycker att det var viktigt att någon höll tal, att någon gav speciellt brudgummen ett tal, från hans sida av släkten. I vanliga fall har jag inte några som helst problem att prata inför stora grupper, men med en hjärna som inte är lika klar som den brukar, så var det ganska vågat och det kunde ha slutat i katastrof. Nu gjorde det inte det. Några stycken kom fram till mej efteråt och sa några berömmande ord om talet, jo det var lite kul. Men det viktigaste var att J fick ett tal, han (brudparet) fick faktiskt två tal från brudgummens släkt.

Min dag har varit full av värk idag. Jag tror faktiskt att jag lägger mej nu och försöker vila/sova bort den.
Jag tror inte den som inte känt det, hur osocial man blir när värken hänger sej på som om det vore ens bästa vän och vill vara med. Och själv är man helt ointresserad av den påtvingade vänskapen.
I morgon vill jag ha en bättre dag. Tack!

I kväll har jag gått långt.

Kan man sova bort en dag? Nej jag tror inte på det. Jag tror att om man sover en dag så behöver man det. Oavsett anledningen. Jag litar på min kropp, fast jag inte känner igen den längre.
Idag behövde den sova. Behövde jag sova. Så nu har jag gjort det.

Erik väckte mej till mitt favorit tv-program, jag tror att killen heter Wood och han vandrar. Jag har följt honom längs Nilen och nu är han i Sydamerika och vandrar. Tänker som så att kan jag inte gå själv, så kan jag ju följa med honom iaf. Och i länder jag aldrig skulle våga/vilja gå i. Spännande!

Något häftigt. När jag var i Uganda tog jag med en fröskida hem från ett stort träd. Två av fröna växer i "Mitt Gröna Kök", kan nog inte påstå att de är vackra, men de får växa som de vill och nog gör de det. De har bildat en trädstam var men bladen är skirt gröna och vräker sej åt alla, alla håll men med någon sorts symetri ändå. Och vad ser jag när killen vandrar vid Nilen genom ett skogsparti, mina växter. Och han stannar så bladen ligger mot hans hatt. Mina små träd. Lycka.

Jag känner att jag blir mer rörlig och det blir lite mindre ont.
Men vaknade i morse av mina iskalla fötter trots sockar. Så idag har jag dubbla sockor, vanliga och tjocka som Gun (Tack) har stickat till mej och så tänker jag sova nu i natt.
Nej mina fötter är inte kalla utan på men inuti är de is. En förklaring är att min hjärna inte ställt om sej till lagom. Förr var det eld och nu is, tror (hoppas) att det möts någonstans där på mitten och blir normal. Jag som är barfotamänniska.

Är trött och ska lägga mej nu. Och imorgon har jag massor att fixa, har en hel lapp att pricka av. Slå in bröllopspresent, kolla igenom kläder, packa med svartpeppar, hårt bröd och ringa G för att höra hur det gått hos doktorn.
Kanske inte så mycket, men i min värld så ...
Känns som om jag vill sova hela natten och dagen imorgon också. Jag tror att min kropp är överlycklig av att slippa benvärken, den vill sova igen hela den onda sommaren.

En psykiatriker kanske skulle säga att jag var deprimerad, "du vill ju inte träffa någon, du vill inte äta något, du orkar ingenting". Men då är jag väl det då, jag kanske behöver vara så, just nu. 
Full tillit till min kropp. 

Men något jag kan så är det att skratta. Och det gör jag ofta och hjärtligt!

Höstlövs känsla.

Galet trött. Trots att jag sovit massor. Ska försöka hålla mej vaken till medicindax klockan 23,00.

Ringde ju Ingrid för att hon skulle hjälpa mej att förmedla till doktor J, att jag ville ha lite mer medicin. Och somnade. Så när Ingrid ringde, väckte hon mej och jag var jag alldeles nyvaken. Jo, hon hjälpte mej att räkna ut hur mycket medicin jag behövde (fast det hade Jens redan gjort).
När jag ändå var vaken bestämde jag mej för att duscha och tvätta håret själv. Har inte velat göra det, då jag är lite osäker på badkarskanten sedan jag gjorde min praktvurpa där i somras. Men idag kände jag för att utmana ödet lite. Visserligen tog jag med telefonen så jag skulle kunna ringa efter hjälp. Allt gick bra. Klockan 15.00 skulle stygnen tas. Spännande det med, jag hade ju inte skrivit upp någonstans utan tänkt att det måste jag komma ihåg.

Idag var jag lite väntlös. Mina böcker skulle komma. Och jag längtade så. Spännande! Mellan klockan 13.00 och 15.00 kör DHL ut sina paket. Mitt liv går ut på att planera numera, så jag ställde en pall alldeles vid ytterdörren, där kunde bussbudet lägga mitt paket.
Nu råkade det vara Micke som jag kände och han kunde ha gått in med dem så långt om jag hade velat.

Vilken fin bok och så skön att hålla i. Jag stolt och glad att få vara med i antologin. 

Jo, min fina morbror Gösta ringde. Vi brukar göra det vi sjuklingar, ringa till varandra. Han har också haft/har en rygg som ställt till massa elände. Vi pratat inte bara ryggar, ben och elände. Han är också den jag kan prata om människor som inte längre finns med oss. Vi brukar hjälpas år att minnas och då jag gillar historia så tycker jag att det är guld värt.

Sedan väntade hälsocentralen för att jag (hoppades iaf att jag fattat rätt tid) skulle ta stygnen. Då ringer telefonen och det är våran superfina läkare M som ringer från hälsocentralen. Han ville prata med E om några prover som såg så bra ut!!! Och när han hör att vi är på väg dit (klockan är då 14.35) så undrar han om E vill träffa honom klockan 15.15. Han är bara helt underbar.
"Vi måste kolla upp om han har sökt nytt jobb hos privatpraktiken som ska öppna", säger jag till E, "för då måste vi flytta med". Fast jag inte vill inte det egentligen.
Nej, han skulle inte flytta med (Tack E som frågade. Tack M som inte ska flytta).

Mina stygn såg bra ut. Torrt och fint. Sköterskan lade på några stripes (eller vad det heter, smala tejpremsor som håller ihop sårkanter) och sedan ett stort plåster så jag kan duscha. Om en vecka så ska det vara helt läkt, så då kan jag plocka bort plåstret.
När jag kom hem tog jag min nya bok med mej till sängen och tänkte läsa.
Vaknade två timmar senare och var hungrig.
Är det något jag kan, så är det att sova, bara mina fötter är varma. Helst väldigt kallt i sovrummet och en tjock filt över täcket. Sover lätt 16 timmar!

Känner mej som höstlöven som snart ska bäddas ner under snön.

En skön känsla.

En skön känsla, jag håller på att räkna ner.

Igår tog jag min sista spruta av Fragamin.
Idag har jag ringt till Ingrid på ryggmotagningen, för att jag vill ha mer Gabapentin, det sista jag ska ta om allt går som det ska. Jag tar alltså nio stycken per dag, en stor dos. Och när jag trappar ner tar jag bort en kapsel och tar så i ja, vad då tre dagar? För att ta bort en kapsel till och fortsätta så till jag är nere på noll. Märkligt att säga tack och adjö till dem som ställt till sådan oreda i mitt huvud men också hjälpt mej så mycket med att kunna leva någorlunda i sommar.

Lite rädd! Att mina nervsmärtor i benen kommer tillbaka. Att jag fortsätter att vara okoncentrerad och grumlig i hjärnan. (Har köpt en bröllopspresent, som JAG hade ansvar för. Och igår kom jag på att jag skulle titta på den. Borta! Vad säger man till brudparet? Vårat paket kommer senare. Eller jo, vi skickade efter med Postnord, ni vet). Jag blev så arg på mej själv. Visste ju vart jag lagt den, tittade igen för artonde gången. Ja, där låg det fast i en svart påse. I min hjärna så skulle jag se presenten direkt då jag tittade där jag lagt den. Orkar inte vara disträ längre!!

Jag kommer att sluta med morfinet. Både snabb- och långtidsverkande.
Jag hoppas att jag bara behöver ha kvar mina alvedon. Kan livet bli så enkelt? Ja, jag får se vad som händer då min kropp ska klara sej själv framöver.

Jag fick frågan nyss hur jag kunde äta så mycket medicin och en redogörelse över hur skadligt det var för njurarna och levern. Tack för det, precis vad jag behöver höra.
Jag svarade att jag tackade Gud, Allah, någon annan högre makt eller läkarvetenskapen att de gett mej verktyg att klara av mina smärtor fram till operationen och kanske även sedan.

Snälla tyng inte ner den som redan knäar, putta inte omkull oss när vi är så sköra. Vi vet att det inte är antioxidanter eller nyttiga vitaminer som vi sköljer ner genom vår strupe. Vi kan läsa bipacksedeln (eller helst inte) om stroke, hallucinationer, yrsel, huvudvärk, krampanfall, dubbelseende mm mm mm. Tack det räcker så tror jag ...

Idag ska jag ta mina stygn. Plåstret har suttit tätt hela tiden och det verkar bra. Ja, det känns som om det går framåt i alla fall.
Och jag har lättare att röra mej, helt klart. Jag tror att det är bra att komma ihåg hur det var igår, förr går,  en vecka sedan, då ser man sina framsteg.

HUVVA

Precis idag känner jag mej frisk. Helt frisk att bli förbannad. Det är en skön känsla och inte...
Den är skön för att jag inte känner efter så mycket vad som gör ont och inte - i min kropp menar jag.

Vilka länder är politiskt korrekta att åka till? Listan börjar bli kort. Ser med bestörtning på den spanska polisen som med sparkar och slag med batonger slår på civilbefolkningen och dessutom på brandmännen som agerar mänskliga sköldar och försöker skydda.

Om valet i Katalonien har jag inte satt mej in så mycket, ja jag förstår att de inte räknas i Spanien, det gäller inte. Men snälla, får man (för mej står poliser för det goda, iaf i civiliserade länder där jag räknat in Spanien) skada människor medvetet?
Vad säger man nu i Barcelona; "om du inte är snäll så kommer polisen och tar dej".

Saker jag aldrig tänkt på kommer upp i mitt huvud. Vem ska stå för kostnaden?
Läkarbesöken?
Förtidspensioneringen (tänker på mej själv, om jag varit där och polisen dragit mej, sparkat och min ryggskada helt gått åt helv...)
Barn som måste gå på BUP.
Jag tyckte att det varit ett civiliserat land efter -70 talet. Det är hemskt att läsa att Spaniens ledare tycker att det här var bra gjort av polisen.
Vad tycker andra EU-länder?

Ja, man må tycka vad man vill om valets vara eller icke vara, men för mej kommer polisbrutaliteten vara den största skam för Spanien. På jämska säger jag HUVVA (med stora svarta  bokstäver).

När hösten kommer in till mej.

Ja, jag förstår att jag är rastlös. Att jag tror att min rehablitering ska gå mycket fortare. Blir lätt orolig och frustrerad. Jag skrev det förut att jag vet inte vad den här kroppen fixar längre. Vaknade på natten med ryggvärk och värk ner i båda benen. Och blir så rädd. Så här har jag inte känt förut.

Måste få mej själv att inse att det är nog så här det kommer att se ut för mej ett tag framåt. När jag trappar ner min medicin så får jag se vad som händer med både ben och rygg (och hjärnverksamhet).

När jag inte kan ta mej ut till hösten så får hösten ta sej in till mej. Har rensat trattkantareller och lagt på tork. (Tack, för det). Gick en liten, liten promenad och plockad en bukett med gulmåra, som bara var i knopp men väl inne så blev doften stark och intensiv. Jo, den råa svampdoften  var också skarp, nästan t om  lite väl mycket för en svampälskare. För att inte tala om doften av orren och järpen när de slaktades, mörk och stickig köttdoft i näsan. Erik undrar varför men opererar ryggen och sedan får ett så välutvecklat doftsinne? Jag vet inte, kanske för att min bensmärta har tagit död på så mycket av mina upplevelser innan operationen?! Vad vet jag.

Jag plockade in några vackra lönnlöv, målade i intensiva höstfärger. De var så vackra bredvid aspens gula löv med en grå mittnerv som jag sparat i en bok sedan tidigare. Allt behöver inte spraka för att vara vackert även dova färger hör till hösten.

Ikväll tar jag min näst sista spruta i magen som ska förhindra blodpropp efter operationen. Igår deppade jag, tyckte så synd om mej själv, var så trött på mediciner, sprutor och värk. Jag ville känna så!! 

Idag har jag lite nyans till det hela. Jag ska ta sprutor i 14 dagar, en diabetiker tar sprutor hela livet. Min värk kanske kan dämpas ner mot vad den varit, andra har konstant värk hela livet. Men ibland vill jag verkligen tycka synd om mej, tycker att jag har rätt att till det. 

Imorgon ska jag prova mej på att gå en lite längre promenad och fotografera de två vackra träden vid vår infart. Lite vågat, ja jag orkar nog dit, men tar jag mej hem?