Ja ibland undrar jag vad man väntar på?
Nästa vecka? När jag får lön? När jag blir pensionär? Eller när jag kan! När jag inte har ont! Innan det är före sent! Kanske finns det de som tycker att jag är tokig, dumdristig och lite galen.
När jag frågade min läkare om jag kunde, om det på något vis skulle vara farligt för min rygg att resa. Så sa han nej, det är helt okey.
Men om jag åker på skumpiga dåliga väger, äventyrar det min läkning av ryggen. Nej, svarade han benplantatet har redan läkt över skruvarna och instrumentet i din rygg. Det vore väl trevligt att åka.
Ja, då jag först har haft ett helt liv (nästan) med "ont i ryggen". Varit sjukskriven någon gång - för ryggen. Och nu varit helt sjukskriven i mer än ett halvt år och opererad och precis nu börjat jobba. Jag kan inte känna mej frisk om jag inte får ta semester. Jag vill inte vänta till sommaren. Till maj eller augusti.
Så därför tar jag cirka två och en halv vecka semester. Jag packar min resväska, ja annars reser jag med ryggsäck, men kanske åldern eller ryggen tagit ut sin rätt - det blir resväska med hjul.
Jag skrev för länge sedan om att det fanns två ställen där jag inte känt av min ryggvärk. I min fåtölj i båten när det gungar och i Kenya. Då isen ligger nu, så måste jag ju välja det andra stället.
Jag tror jag har glömt att skriva om det fina "höstfatet" jag fick av mina jobbarkompisar. Så fint blomster arrangemang och godis (fairtrade) och fint kort (från Kisumu i Kenya), så mycket jag.
Varje dag så snurrade jag på det så kom en ny blomma i blickfånget när jag satt på altanen och åt. Det var som en helt ny blomma att njuta av riktigt länge. En av växterna har jag planterat ut och hoppas att den kommer till våren.
Ja, jag har börjat jobba. Och hur går det då? Efter tre dagar med fyra timmar varje dag, så är jag trött. I måndags när jag började jobba var jag till Jesper först och fick ett nytt träningsprogram för mitt ben. Det hade räckt med det då men så jobbade jag 13.00 - 17.00, eller jag var på jobbet i alla fall, träffade flera av mina jobbarkompisar och läste igenom vad som hänt sedan sist. Drack te. Åt min lunch. Ringde och fick koder för inlogg. Tog bussen hem.
Jag hade samma tider igår. Gjorde inte speciellt mycket men blev trött bara av att möta människor. Läste in mej på fler saker. Hälsade på i två lägenheter. Gjorde en liten avstickare till posten innan jag for hem. Jag hade träningsvärk i låren av mina övningar som jag gör i trappan. Tror att de har effekt i alla fall.
Och idag har det varit möte. Jobbat 9.00-13.00. For på Coop och handlade sedan.
Jag har faktiskt lagat middag idag. Sötpotatismos med morot och vitlök. Stekte tofu som var panerad. och tog det sista körsbärstomaterna till. Så blev det så det räcker till matdosa imorgon också.
Jag vet inte om jag inbillar mej men mitt högra ben känns bättre idag. Kan det vara så? Blir nästan euforisk vid tanken. Men så gör jag mina övningar oftast tre gånger på dagen (eller natten). Mina nya övningar är lite tuffare. Jag vet inte vilket ord jag skulle använda om mej själv just nu; trött? Sliten? Utmattad?
Nej fy vad tråkigt det låter. Kanske; behagligt fylld med intryck? Sov klar? Smärtfri? Avslappnad?
Ja, nu har jag lagt fram kläder till i morgon. Gjort en matlåda med rödingen som blev över från middagen och sötpotatismos. Ska börja jobba! Men först ska jag till min sjukgymnast och få laserbehandling på mitt ben som fortsätter att jävlas med mej. Tror att orsaken att det började göra ont, är att jag haltade så mycket i somras. Och än är det inte bra.
Jag har svårt för en del saker. Stödstrumpor t ex. De får mej att minnas den hemska brännande smärta i benen. Trots att jag har flera i läckra färger och vet hur bra det är att ha dem på då man står och går, så tar de emot att använda dem.
Samma med min chokladolja som jag köpte i somras på en marknad. Innan vi gick dit hade vi diskussioner min dotter och jag, hon ville att jag skulle sitta i rullstolen och jag inte ville det. Trots att jag hade ont så kunde jag gå korta sträckor, sätta mej att vila eller böja mej framåt som om jag skulle knyta skosnörena, så lättade trycket på mina nerver i benen. Vi tog ingen rullstol.
Jag köpte en olja och en salva gjorda av choklad, på marknaden. Underbara båda två men det var oljan som blev min vän. Varje morgon masserade jag in mitt ansikte och ytteröron med den härligt doftande oljan. En stund där jag ville visa min kropp att det faktiskt fanns njutbara saker kvar att uppleva.
Jag har sneglat på den lilla flaskan som stått i hallen, men nej den har påmint mej så mycket om det onda.
Men så bestämde jag mej för att prova med ansiktsmassage en liten stund. Så skönt!
Och ikväll tog jag den lilla (30ml) burken med salva, lade mej på sängen blundade och doppade ner mina fingrar i den chokladdoftande burken. Det kändes lyxigt, mjukt och lent att smörja in ansiktet och inga flash back. Ska nog boka in mej på en helkroppsmassage framöver. Och bara njuta.
En ledig dag hemma i stan. Min näst sista sjukskrivningsdag. Känns ovant att tänka sej att jag ska jobba på måndag. Fyra timmar i varje fall.
Det ligger runt -20 grader så det är riktig vinter här med mycket snö. Skönt att vara inne och plocka lite. Jens och Erik har lyft in mitt bokskåp med glasdörrar, så då är det väl till att börja sortera vad som ska vara kvar och inte av alla miljoner böcker jag (vi) har.
Jag fotar ofta känslor. I mitt flöde på facebook den 10/1 kom inlägg upp (precis den dagen jag hade tid på ryggmottagningen, så jag visade min läkare bilden) på ett trasigt fönster, glasskärvorna satt kvar i ramen med vassa taggar likt en mun med trasiga tänder. Och jag hade skrivit på fotot att så där kändes min rygg när jag försökte sov just då vid 24 på natten. Jag använder ofta facebook som en sorts dagbok och delar inte inlägget med någon annan. Bara jag kan se. Fotot ovan är taget i augusti och jag hade köpt ett objektiv till min mobil för att kunna fotografera riktigt nära. För att förgylla mina smärtsamma dagar.
Jag köpte den för att jag vill göra något kul och kanske kunna glömma hur ont jag hade.
Vad gjorde jag då? Kröp in bland brännässlorna för att föreviga hur nervsmärta i benen känns. Som att linda benen full med dessa små brännande strån och multiplicera det ett antal gånger.
Jag var mycket noga med att inte råka på bränna mej av dem ska jag tillägga. Jag vet inte än, men kanske blir det här min första medicinfria dagen sedan juni?
Trots att jag städat och plockat, känns min rygg helt okey. Jag fortsätter att göra mina yogaövningar tre gånger om dagen, jag är mäkta imponerad av mej själv. Eller inte? Jag tror mej förstå att det inte är i benen i ryggen det skaver i när jag känner av stelhet. Det är mina avskurna muskler i ryggen, för de har inte läkt ihop än och de mår så bra när jag mjukt och långsamt gör mina tre övningar.
Det var min läkare som berättade det när han tittade på mitt ärr på ryggen och sa att musklerna fortfarande var stel och inte har läkt än. Jag fortsätter att smörja ärret varje morgon och kväll för det kliar än. Men det ser bra ut och för att vara så nyskuret så det var helt ok. Tack för det!
I dag har jag träffat min läkare Jakob på ryggmottagningen. Han har tittat på mina senaste röntgenbilder. Lite nervöst var det, då jag ibland har tyckt att jag känner en skruv i min rygg, tänk om den "gängat" upp och det blivit något fel.
Men nej, det såg jättebra ut och jag kunde inte känna någon skruv då de redan var övertäckta med brosk, berättade han. Han visade röntgenbilderna och förklarade vad de gjort i min rygg. Jag förstår ju inte allt men det lät bra. Han visade vart de tagit ben ifrån min rygg, bland annat den benbit som gått av och malt sönder ben för att täppa till och mura ihop min ryggrad med de instrument de satt dit. Min rygg har redan fått en brygga av brosk som håller ihop (antar att det är den som håller det på plats nu, att de växt ihop ben och den metall de använt). Jag ser framför mej att det står någon med en mortel bredvid operationsteamet och mal mina ben, ha ha nej inte riktigt så ...
Jag berättade hur orolig jag varit för allt i höstas. Om de det stora skåpet som välte på mej och hur ont i mina ben jag fått i några dagar efteråt. Usch vad jag tyckte att det var hemskt. Han sa att det var svällt runt mina nerver eller om det till och med var nerverna som var svälda efter operationen som gjorde att det gjorde ont.
Anledningen att operationen tog längre tid än beräknat var för att den nedre högra skruven kommit så nära en nerv, de såg de när allt var på plats. De valde då att göra om den så att det inte skulle bli några problem av den. Han visade med en plastryggrad hur de skruvat och vart nerverna låg. Det kändes bra att få det förklarat och på ett sätt som jag förstår.
Jag äter fortfarande alvedon och han undrade varför. Jag berättade och sa att i min värld så var det inte att äta någon medicin om jag jämförde med vad jag ätit i somras och höstas. Och jag håller på att trappa ner den också. Han höll med om att så var det, jämfört så var det inget! Jag har inga speciella restriktioner. Får lyfta. Får resa. Får leva. Tack! Tack!
Men jag vet mina begränsningar. Vet vad jag blir trött i ryggen av. Vet att mitt höger ben inte vill gå i uppförs backar. Vet att jag fortfarande lätt blir trött, trött när det sker mycket runt omkring mej.
Och jag blev så vansinnigt ledsen när jag insåg att jag kommer att få 23 semesterdagar i betalning. Jag som vill vara ledig och uppleva istället för att få pengar för de dagarna. Men jag vet ju hur reglerna är.
Även om jag längtar efter att resa så vet jag att det är de små vardagliga sakerna som jag är mest glad över: Att stå. Att gå. Att vänta på bussen och det gör inget att den är sen, jag fixar att vänta utan smärta. Jag bara fixar det!!! LYCKA!
Det fanns en barnbok som vi ofta läste tillsammans när barnen var små och tittade på bilderna; "Den stora stormen" hette den och just nu yr snön och stormen "Cora" kommer insusande från Jämtlandsfjällen. Vi åkte hem tidigt i morse från stugan, för att slippa möta hen på hemvägen.
Det känns alldeles underbart att jag kan hjälpa till, jag kan bära packningen och lasta bilen, sopa fram den, ja vara till nytta helt enkelt. Min rygg fixar och jag känner att jag orkar.
Fortfarande mår jag bäst om jag gör mina ryggövningar tre gånger om dagen, de som egentligen är yogaövningar. Jag känner mej starkare och blir inte så stel när jag anstränger mej.
Jag har läst det jag skrivit om hur ONT jag hade i sommar/höstas, för mej är det viktigt att komma ihåg hur begränsad jag var, men jag ser också i mina texter hur tacksam jag var för det lilla jag kunde göra.
Det är viktigt för att inse att det är inte hela världen att jag inte kan gå på tå längre. Måste man kunna det? Om jag inte kan det, men kan gå alldeles normalt då må väl det mycket bättre. Jo, lite frustrerande är det faktiskt att inte känna helt fullt med foten, det blir lite läskigt att kliva upp på en stol. Men tänker att nu slipper jag hänga upp nya gardiner och byta glödlampor. (Bra va?)
Jag måste också inse att de som känner mej, har inte riktigt förstått hur ont jag haft, det ser inte det STORA med att jag kan stå på en busshållplats och vänta på den försenade bussen.
Jag kan stanna och prata med någon och har sedan inga problem att gå vidare, det är inte som om hela min vekrygg har rostat ihop och måste smörjas upp för att jag ska kunna gå vidare.
Jag fortsätter att skriva här på bloggen för att min familj ska slippa höra hur jag ofta tänker på hur det varit och hur det är nu. Jag behöver minnas. Och jag behöver säga hur många gånger som helst hur tacksam jag är. Vilken födelsedagspresent, att kunna gå.
När andra blir gammal och skruttig så blir jag yngre och smidig som en gepard. Häftigt!
Ibland behöver man något som lyser upp. Något att planera och drömma om. Som ett rösningsmärke på en fjäll-led att lyfta blicken mot.
Eller en ensam färgglad pelargon som blev kvar på en släpkärra som man kan le åt och bli glad av.
Jag har behövt massor av "lysen" det sista halvåret, men de flesta har slocknat efter vägen, som min resa till Shetlandsöarna t ex. Jag söker aktivt "lyktor" hela tiden att må bra av och finner faktiskt en hel del.
Igår var jag ner till röntgen, ner så tillvida att det ligger neråt om man ser härifrån och ner till 3:e våningen på sjukhuset (man kommer in på 6:e).
De tyckte att jag var proffsigt klädd, att jag börjar bli van. Inga smycken, inga metallföremål i kläderna, ingen dragkedja eller hyskor i behån. Bara att lägga mej ner och bli fotat utan att ta av något.
Jag ska träffa min ryggläkare till veckan så jag tänkte skriva upp mina frågor till dess. Och även hur jag känner i kroppen just nu, jämfört med innan operationen. Idag stod jag och väntade på bussen och njöt av att kunna stå och vänta. Alltså att STÅ, inte sitta på huk, inte böja mej fram med rumpan i vädret eller sätta mej på backen om det inte funnits någon bänk.
Jag gick också in på Akademibokhandeln vid Stortorget, jag berättade för dem vad deras underbara fåtölj betytt för mej i somras och i höstas. Sa att jag berättat för så många om deras service. Hon som jobbade där blev glad och sa att det skulle hon komma ihåg om det någon gång blev på tal om att ta bort den. Och jag blev glad att de tänkte så, så fler än jag kunde fortsätta att vila där vid behov.
Nu ska jag vara poetisk. Ibland blir inte livet som man vill, men det kan bli väldigt bra ändå.
Och man kan inte veta vad som skulle ha blivit bäst, det liv man ville ha eller det liv som faktiskt blev?
Jag tror att det viktigaste är att vara nöjd och känna tillit med det som är.
Jag har inte grämt mej för att inga operationer gjordes under sommaren.
Jag har tänk att jag behövde allt det onda, allt brännande i benen och alla mediciner som snurrade runt i min stackars kropp, för att våga säga ja tack. Att våga tänka tanken att operationen kunde misslyckats men att värken gjorde så att jag tog risken och kunde finna mej i vad som än hände.
Det skulle jag inte gjort då jag kunde vila mej i form och äta "bara" lite alvedon och ibland något lite starkare, nej då var jag inte beredd att ta någon risk med en stor operation.
Jag är SÅ glad att jag slipper värken nu och att min tro är att jag slipper tröttheten i min rygg, nämen nej jag kan faktiskt nöja mej så här, jag menar blir jag inte bättre än så här så är det helt okey.
Imorgon ska jag på röntgen. Och precis som förut så har jag fått en tecknad bild på en tjej, framifrån och bakifrån. Där ska jag sätta ut symboler för den smärta jag känner.
I maj såg min teckning ut som ett korsstygnsmönster med DDD inritad för domningar. XXX för brännande. MMM för molande och /// för huggande/skärande. Det fanns på benen, på ryggen och rumpan.
Det finns fler smärttillstånd (molande, ilande, tryckande mm) att fylla i men de fanns inte i min kropp Till imorgon har jag ritat ett X i vänster skinka och ett D i högerfot, stilrent och fint inget Picassomotiv! Jag skriver igen, livet kanske inte blev som man räknat ut, men det alternativ man fick kanske ändå är bättre än om det blivit som man valt och tänkt sej. Livet själv kanske valde åt oss.
