Backar bandet

Backar bandet och läser ett gammalt dagboksblad från 2009. Det handlar om hur tacksam jag är när jag vaknar en morgon och inte har ont i ryggen eller vänster ben. Hur lätt livet är och hur glad jag var. Alltså redan 2009.

Backar lite till och året är 1990. Jag är föräldraledig med världens solskensunge. När den lilla, som snabbt blivit större, var åtta månader så låste sig min rygg helt. Helt, riktigt helt.
Men försäkringskassan sa nej till pappan i familjen, för jag var hemma för att vårda henne, då kunde inte han ta ut föräldrapenning.
När barnet var nio månader då först kunde han vara hemma med föräldrapenning och jag kunde sjukskriva mig. Regler var regler, svarade försäkringskassan.

Det innebar att vårt solsken fick tillbringa dagarna på golvet. Innan pappan gick på jobbet klockan 7.00 fick han lägga ned allt vad vi behövde under dagen på golvet, inklusive barnet, som jag inte kunde lyfta ned (eller upp).

När den lilla och jag skulle ta en promenad fick jag gå och ringa på vår grannes dörr och fråga gamle Helmer (tack!) om han kunde hjälpa mig att lyfta upp solskenet, bära henne nedför trappen och sätta henne i vagnen. Och just ja, var han hemma om en timme? Så att jag kunde ringa på och få hjälp av "lyfta hem" henne och sätta ned henne på golvet igen? För gå kunde jag. Och försiktigt knäa mig ner på golvet.

Vad jag inte visste då, var att jag hade känningar av min ryggskada. Det som nu gör att jag snart ska opereras, då kotglidningarna blivit för stora och de klämmer åt nerverna nere i båda benen.

Jag tänker aldrig jämföra min smärta med någon annans. Tänker inte säga att jag har mest ont. Det är ingen tävling att ha ont, men det är en rättighet att bli trodd och få hjälp.

När andra säger att det är den kallaste sommaren som de har upplevt sedan 1962, så säger jag att det har varit den mest djävulskt onda sommar jag någonsin har upplevt. Och jag är SÅ tacksam mot mina läkare som hjälper mig att överleva smärtan fram till att jag får en tid för operation. Tack.