Jag har flera vänner och bekanta som haft utmattningssyndrom eller säger man varit utbränd? De har berättat för mej eller jag har fått läsa det de skrivit. Om trötthet, om att inte orka varken kroppsligt eller själsligt. Att inte få ihop sammanhang, att inte orka läsa, att välja bort och känna sej SÅ ledsen och besviken för det. En kropp och hjärna som förut fungerat till 100% och plötsligt är det inte så längre. De känner inte igen sej själva.
Jag är inte och har inte varit i den situationen. Men ändå känner jag igen mej i deras berättelser. Och jag kan bli så nyfiken vad som händer inom mej. Är det smärtan som spelar ut hela sitt register att min kropp stänger ner, den orkar inte med alla intryck när den har fullt upp med att, ja vad då? Skicka ut stresshormoner? Eller känna sej hotad av världskrig i mina ben, min rygg och ner i rumpan? Är den alltid försvarsberedd och orkar inget annat?
Eller är det mina värktabletter som gör att jag ibland lever i en dimma? Att jag hör hur jag säger en sak och menar en annan, precis som om jag hade afasi. Att öppna en bok och inse att på sidan femton har jag redan tappat bort vem Mr Artur var som det skrevs om på sidan elva. Och att jag kan bli så vansinnigt trött...
Igår kväll bjöd vi våra fina vänner på middag. Jag insåg inte att jag inte skulle orka fixa allt som jag brukar hinna och orka. Ville ha rönnbär som dekoration på bordet, så det plockade vi (nej inte jag, jag satt i bilen och pekade ut vart jag sett att de växte). Jag skulle hacka till en sallad och duka och där någonstans fick jag gå och lägga mej. Jag hade glömt bort att jag inte kan stå så länge som jag gjorde. Det var så kul att bolla alla grejer, precis som jag är van att göra, men orken fanns inte. När nervvärken i benen tog över så försvann all förmåga att tänka på resten.
Nu var det ju bra att jag kunde lägga mej och strunta i allt. Bordet hade jag redan dukat. Men salladen blev hämtad i landet och ihop blandat med det jag börjat på. Alla nitton ljusen blev tända i tid. Fisken blev rökt. Potatisen kokad och t om majonäsen stod på bordet.
När jag legat en stund (kanske femton minuter) så kunde jag kliva upp stax innan gästerna kom och jag kände mej precis som jag.
I morse ringde min klocka som vanligt vid 7.00, jag åt min banan tog mina tio tabletter, drack ett glas vatten och somnade om som jag brukar. Inget konstigt med det.
Men att jag blev väckt sju gånger efter det för att gröten var serverad och jag verkligen inte orkade kliva upp. Och av de sju gångerna hörde jag bar två. Det var som om all energi var dränerad, att umgås och ha jättetrevligt kvällen innan var för mycket för min kropp som bara vill ägna sej åt att försöka orka med att ha ont. Men det var värt det, att vara trött, för att ha en myskväll, som vi gärna gör om.
Sjön var spegelblank och solen tänkte visa oss att sommaren inte alls var över. Vi antog utmaningen och tog en fiskedag. Jag har en egen fotölj monterad i båten så jag kan följa med. Men det har hänt mer än en gång att jag hållit på att somna där.
Men då jag hunnit vila på fm så höll jag mej vaken och tog faktiskt de två första fiskarna, stora abborrar. Sedan lät jag kaptenen i båten ta två öringar, bara för att jag tycker att han var värd det.
Jag vill verkligen ta tillvara på mina dagar även om jag behöver väckas ett antal gånger ibland.
Och nu kan jag tillägga att jag somnat vid datorn och att jag nyss vaknat. Trött som en räka ska jag kliva upp och fortsätta SOVA fast i min säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar