Så här är det just nu!

I sommar har jag haft två skrivböcker, som jag skrivit mej igenom hela sommaren. Utan dem vet jag inte hur jag skulle klarat mej. Jag har insett hur viktigt det är att skriva, att se mina tankar och kunna gå tillbaka att  kunna reflektera. Men det har också funnits en anledning till, det skrivna har fått mej att få ett sammanhang och fått mej att fundera vem jag är. Varför jag reagerat som jag gjort. Utan mina böcker skulle jag inte ha mints så mycket av den här sommaren, skrämmande; JA!

Allt, precis allt har hamnat där. Hur jag mått. Saker som hänt och påverkat mej. Tankar. Känslor.

Men kanske det mest intressanta jag skrivit ner är hur mediciner jag ätit påverkat mej. Jag som inte brukar äta så starka mediciner har klivit in i en konstig värld, som jag ibland blivit rädd och ibland tyckt varit lite spännande. Men som jag samtidigt blivit så tacksam över att det finns mediciner som kunnat lindrat min smärta.

Gamla vänner som känt mej sedan länge har förskräckt titta på alla mina mediciner och undrat om jag inte blir sjukare av bara tanken att äta "allt det där". Mitt val har varit enkelt. När man har nog ont tackar i alla fall jag ja, för allt jag får.

Jag har medicin som måste trappas upp sakta och som egentligen är en medicin mot epilepsi men som även har den effekten att den hjälper mot nervsmärta i t ex benen. Nackdelen är att den har många biverkningar. Jag har trappat upp och trappat så nu ligger jag på den högsta dosen. Jag har mått ganska bra kroppsligt när jag tagit den, men som läkaren sa att det kan bli mycket konstigt i huvudet och så blev det! Framför allt de dagar sedan jag höjt dosen. Min kära familj tyckte att jag hade så mycket tomtar på loftet redan innan så några till spelad ingen roll (tack för det <3 ).

Det tråkigaste har varit  att jag inte kunnat läsa böcker, har inte fått inte ihop händelser, glömt bort namn och orter, var egentligen för oengagerad då inget stämde för mej. 

Senare hände något alldeles fantastiskt, nja så fantastiskt var det inte, jag fick mer ont och de mediciner jag åt räckte inte, så fick jag börjat att ta morfin två gånger per dygn. Och det var då det fantastiska hände; jag kunde läsa böcker igen, jag vart stenklar i huvudet. (Där kan visserligen åsikterna gå isär inom familjen).

Jag försöker att se de positiva och att jag har tid att försöka må bra inför operationen. Både psykiskt och fysiskt. Min kondition har blivit den sämsta, inga långpromenader och ingen simning längre. Men då jag inte kan, så kan jag inte deppa över det.

Men jag har fortfarande  kvar min tro på att jag fixar det. Det har varit en bra period att vara sjukskriven och det kommer att vara en bra period för rehablitering, kanske det blir korta fina höstpromenader för mej som älskar hösten.

Och nu kan jag äntligen säga att jag kommer att få sjukpenning. Så kanske jag har pengarna snart så jag kan betala mina räkningar den här månaden.

Känns lite vuxet faktiskt att få pengar på mitt konto igen.