En överraskning till mej.

Känner mej väldigt lugn. 
Pratade nyss med en sköterska på ryggmottagningen, dock ej Ingrid.
Vi prade om lite allt möjlig, hon ville höra hur jag mådde och hon sa att hon skulle komma och hälsa på mej efter operationen. Blir så rörd av all snällhet.  

Ska packa min väska som Erik får ta med då han kommer ner efter operationen. Jag tror inte att jag har någon fobi mer än försäkringskassan!!! Men jag gillar inte sjukhus. Tycket att det är fruktansvärt äckligt de gånger jag jobbat och någon av mina "medborgare", (japp de heter så numera de människor jag jobbar med på gruppbostaden) hastigt blivit sjuk och jag följt med och blivit kvar över natten där tillsamanns den sjuke. Jag tänker mest på golven, jag skulle aldrig vilja gå i mina sockar där.
Ofta får man en säng eller en fotölj som personal och det är alltid så bra ordnat för oss. Men om jag kliver upp mitt i natten där för att gå på toaletten och det är mitt i vintern och det enda jag har är mina vinterkängor, så kliver jag i dem. Fånigt ,ja!

Nu ska jag packa med foppatofflor. Men också mina vanliga rosa Soc skor och ett skohorn. De sistnämnda skorna vill jag ha då jag troligtvis kommer att gåträna mycket. Och för min del blir det trappträning också då jag har en trapp här hemma.
Sköterskan vill att jag har deras sjukhuskläder då det troligvis kommer att blöda igenom. Men jag packar med lite eget i alla fall.
Två böcker med korta kapitel, om jag orkar läsa något.
Torkade plommon, då jag kommer att få mycket morfin och det gör att magen blir trög.
C-vitamin och zink, tänker jag äta för läkning i hud, muskler och kött. Men kanske även ben. Jag förstod att narkosläkaren gått en annan skola än jag och hade en liten föreläsning för mej.
"Lilla gumman " tänkte jag säga till henne... "du behöver inte slösa tid på att berätta för mej vad du tror. På en annan avdelning hurrade de högt när vi frågade efter zinkplåster för att läka ihop en skadad hand. De tyckte att det var suveränt och dokumenterade skillnaden med att fotografera handen och skulle sedan börja använda plåstren.  Jag vet att zink påskyndar läkning!" men jag sa inget, speciellt inte "Lilla gumman", usch så kränkande, men jag tänkte det!
Då lyssnar jag heldre på min läkare J. "Ät det du vill" Jo, det var några som krockade med mina mediciner, men det visste jag redan.
Telefon, laddare och hörlurar.
Mitt skrivblock och penna så klart, då jag inte kan leva utan att skriva.
Hygienartiklar. Och min härliga chokladolja, som jag tyvärr inte får använda idag. Jag har duschat med bakteriedödande duschkräm och schampo och får sedan inte använda några krämer/oljor. Men sedan ska jag fortsätta med min ansiktsmassage.
Ja, nog om detta , vem bryr sej mer än jag?

Nu till något kul. Eller inte?
Hela sommaren har min familj pratat bakom min rygg. De har kollat ut en ny bärbardator till mej. Funderat vad som skulle passa mej. Ibland kanske åsikterna varit olika, vad vet jag. Jag vet i alla fall vart ideen kom ifrån från början. Familjens idee-spruta, Linnea. De skulle inte säga något, det skulle bli en kul överraskning för mej efter operationen. För att kunna ligga och skriva, blogga, sortera foton mm.
Men så blev det inte. "Någon" i familjen berättade i förväg. "Någon" sa att nu ska Jens och jag åka och köpa en dator till dej och du får inte följa med för det skulle ha blivit en överraskning tills du kom hem. Men nu gör vi så här. Häpp viljen överraskning.
Jo, jag är jätteglad, men jag förstår de två som hela sommaren pratat bort mej, då jag börjat prat om en ny dator. De hade hållit tyst, googla, kolla, fundera och vilselätt mej.
Han är inte så bra på hemlighet han jag lever med. Men i och för sej så kan han så mycket annat!

Tack finaste familjen. 
För omtänksamheten. 
Omsorgen om mej hela sommaren. 
Och för den fina presenten. (Som kommer om två dagar, då försäljare försökte få er att köpa en annan dator som de redan hade hemma, men ni visste vad som skulle passa mej bättre och då fick de beställa hem den ni bestämt er för).