I soffan i mitt gröna kök.

En händelserik dag som gjort mej trött. Jag undrar ibland vad min stackars kropp måste orka med. Just därför sätter jag mej i lung och ro med en kopp te och skriver. Vill att den ska vila och koppla av och känna harmoni.
Jag tror att värk skapar stess och då måste binjurarna jobba för högtryck och skicka ut kortisol som försvar. Stackars mina binjurar!!!
Men just idag ville jag ha ont, ville att jag skulle inse att jag måsta tacka ja till operationen. Jag är otroligt tacksam för att jag blir erbjuden den här operationen, att jag får förtur i kön och att min läkare verkligen tror på att den kan hjälpa mej.
Men jag vill ju egentligen inte göra det här. Vill inte höra hur de ska skäras i min kropp, genom hud och muskler. Hur de ska skruva ihop mina kotor men ett stag och två skruvar. Och kanske går benbitarna som ligger och skramlar i min rygg att användas  till att lag ryggen med? Annars tar man lite från höften, antingen genom sammma hål man skurit upp redan eller så skär man ett nytt (min tatuering är inte i faroson). Mina kotor har glidit ungefär 1 cm, för att en benbit i min kotbåge har gått av och kan inte hålla kvar min kota och när kotan har glidit har mina nerver ner till benen kommit i kläm och det är inte skönt kan jag tala om.
Vill inte ha starkare mediciner än jag har idag, vill inte ha ondare än jag har just nu, (fast jag vet att det är bara för ett kort tag) Ändå säger jag ja tack till allt det här.
Just därför gick jag från sjukhuset och genom stan (vid det här laget kan jag alla bänkar och stolar att kunna vila på, den absolut bästa är Akademibokhandelns vid Stortorget, en mjuk härlig fotölj), för att få ont, för att tänka att snart, snart är den här jävla brännande värken i benen borta. Snart slänger jag bort gummibandet som "någon" har fäst vid mina skinkor och sträckt ut hårt och sedan fäst vid mina anklar, sedan sitter den där "någon" och kortar av bandet, så det blir kortare och när det blir kortare börjar det strama och strama så tillslut måste jag stanna av smärta, sätta mej på huk, lägga mej ner ja, det är inte längre jag som styr föreställningen jag har bara blivit en statist i mitt eget liv. Snart är "någon" avskedad och kommer aldrig mer att få anställning av mej iaf.

Ja, jag var till min läkare J idag och pratade igenom min operation och det känns bra. Sedan var jag och tog ett EKG som också var bra och tre blodprov som jag inte vet något om. Mitt blodtryck på 120/70 var väl heller inget att säga om.

Dagens tre i topp
1.Att det just nu är så lungt och stillsamt omkring mej och det gör inte det minsta ont när jag sitter i köksoffan och skriver.
2. Två stora turkosa koppar med fat, halva priset,  (Nyss har E slagit sönder mina allra finaste gröna kopp, den med ett glatt leende ansikte på) de blir fina i stugan.
3.Att allt bara flöt iväg så smidigt på sjukhuset och allt verkade bra.