Något kul att se fram emot

En av mina fina vänner hade sedan läge tänkt ringa mej, då hon undrade hur Yran hade varit. Hon visste att jag gärna ville gå, men att jag inte skulle fixa just det där med att gå.
Jag hadet pratat med någon Anna på habliteringen och hon skrev ut en rullstol till mej.
Jo, Yran var helt fantastisk. När man sitter i rullstoll så får man sitta på VIP-plats, där man ser jättebra men kanse ljudet inte blir det bästa, då det inte riktigt blir sterio. Men tack att det är ordnat så fint.

Jag hade två assistenter med mej, E och L. De var underbara som offrade sin kväll på mej. MEN de hade ingen utbildning och det märktes eller var det så att de är jag som har utbildning och KAN.
De visste inte att fotstöden gick att ta lös på rullstolen. De visste inte hur man tog sej över gathörn. Nej, det här gnället är mest på skoj, men lite frustrerande var det.
Jag lyssnade på det jag ville och mina assistenter hade ibland något annat de ville lyssna till.
Lite kul var det när de tappade bort mej... 
Musik ger energi som man kan leva länge på.
De finns också de som fyller mej med eftertanke också som Emil Jensen (det var där jag vart borttappad), Emils Sommarpratarprogram i P1 är ett av de jag kan lyssna flera gånger på (varning för skånska).

Det var ett tag sedan vi träffades och det vart mycket roligt telefonsurr. För att ha något kul att se fram emot i höst så anmälde vi oss till en FN-kurs. Det lät väl inte som det bästa att rehablitera sej till efter en ryggoperation. Men det blir väl så kul som man gör det det till.

Jag tycker att det är intressant. Är FN bra? Vart fanns de 1994 när Rwanda behövde dem? Vad hände egentligen när Dag Hammarskölds plan störtade? Vad gör FN idag? I vilka länder finns de? Vilken hjälp får de när de kommer hem och har upplevt saker som ingen skulle ha behövt uppleva? Jo, faktiskt ska det bli kul
 Ja, jag förstår att jag missar massor i början när jag inte kan vara med.
Vill ha något att se fram emot, så då blev det en sådan här kurs!