Lite senare på samma dag.

I fredags började jag en kurs på nätet. Enbart kvinnor/tjejer är med. jag tycker att det ett fantastiskt sätt att lära känna människor på och även känna sej själv. Gruppen är sluten och där får bara förekomma peppande, upplyftande, omhändertagande kommentarer.
Vi delar jobbigt, kul, sorgligt ja, precis vad vi vill.

Varje fredag får vi nya kurs uppgifter. Vi gör dem hemma i lugn och ro (ja om man nu har lugn och ro hemma) eller vart vi vill. Vi ger av oss själv så lite eller mycket vi vill till gruppen, men ju mer man ger ju mer får man tillbaka, enkel matematik.

När jag skrivit min presentation, så blev jag så glad, vi är blandat nya kursdeltagare (som betalar för kursen) och av de som gått förut (och för oss gamlingar är kursen gratis) och där kommer kommentarer från gamla vänner som också säger att "hej, ååå vi känner ju varandra sedan förut". blir så glad, för så är det, vi har aldrig träffats men skrivit genom kursen och känner varandra så.
Varje morgon tänker jag tända ett ljus och lyssna igenom en morgonmeditation. Ta fram mitt fina block och mina färgpennor. Min stund. Med början idag.

Då jag valt att fokusera på mitt tillfrisknande, så har JAG prio ett.
Så alldeles nyss kom jag hem. Jag hade fått hjälp på med strumpor och skor, tog min supervarma vintertröja. Jag tänkte göra något jag längtat efter jättelänge, gå min vanliga promenad på 30 minuter. Njuta av hösten. Det blev inte så, inte ens hälften av sträckan gick jag. Men jag är stolt och glad, jag tror faktiskt inte att de andra höstvandrare jag mötte såg lika mycket som jag.
När man går så sakta som jag hör man prasslet av löv extra, extra noga, då jag inte lyfter fötterna så högt.
Stannade och fotograferade vackra löv på backen.
Kände doften av jord. 
Undrade lite barnsligt om rönnlöven saknade varann, de som hängt på samma lilla gren sedan i våras. Jag såg vad vackert de var när mossan letade sej över asfalten för att naturen skulle visa sin makt över människan.
Jag satt mej på en bänk (kallt om rumpan) och tänkte att jag orkat nog ta hela sträckan. Mina ben orkar, trots att fötterna känns konstiga. Men jag valde att inte gå vidare, jag kände mej helt nöjd. Och så lycklig att den brännande känslan i benen inte finns, jag kan gå igen!

Jag har börjat min resa till frisk. Till att orka. Till hjälp har jag ett helt gäng stöttande tjejer, trots att det är jag som gör jobbet så är de min hejarklack och jag vet att där finns bara den positiva anda.
Då jag ofta åker till stugan på torsdag - söndag, så blir det där mycket av mina kursuppgifter blir nerskrivna, där jag inte har så mycket internet.

Kommer hem. Fryser om fötterna och tänker sätta mej i duschen. När jag sätter i proppen så får mina fötter finnas i varmt vatten länge.
Men så kom jag på att jag drömt om varm chokladmjölk och att doppa en sportbrödsmacka med bregott. Så så blev det, vilken belöning efter min höstpromenad.
Då ringer det på dörren, nej orka! Posten hade varit här för 30 minuter sedan.
Men det var en Postnordflicka som stod där och log, med två paket. När hon lade dem i mina händer så; oj vad tungt. Ett till mej. 
Jag skriver om det senare. Blev så glad.