Blutsaft.

När jag började skriva här var det för att;
1. Jag tycker om att skriva, jag har behov av det.
2. Mina nära/kära kunde följa med, från ont ,ont, ont till opererad och den onda tiden efteråt, till         förhoppningsvis helt ok,. Och jag kan sätta punkt för min "rygghistoria".
3. Min familj skulle slippa höra så mycket ältande.

Det går så där... Det händer att mina nätter inte alls är bra och det "tvingar" jag honom i sängen bredvid att lyssna till. Han har valet att gå och lägga sej i ett annat rum och slippa mitt ojande, ibland gråtande för mitt knä och ben, som inte alls hör till min rygg. Han som ska upp och jobba borde få sova.

Jag vet att jag "snöar" in på min smärta och pratar ofta om den. Jag vet att det finns roligare saker att prata om.
Men min oro är så stor, jag har aldrig förr känt att min kropp faktiskt är mitt tempel, mitt ansvar, mitt hem stället jag bor på och som jag gärna bor kvar i länge än. Att ansvaret är mitt att vara vaktmästare.

Jag inser också dels hur stark jag är men också hur skör jag är.
Om Finland är tusen sjöars land, så är min kudde tusen tårars land.

Igår morse kände jag mej stark, tänkte; "jag följer med på en loppis-runda, då jag kan alla stolar att vila i överallt i denna stad, det fixar jag". Det onda efter helgen var bort vilat och det jag kände av var bara sårsmärtan.

Det slutade inte bra! Stället vi började på var mest för att vi skulle fika där, för min del, jag orkar inte titta i alla bås med kläder, böcker, porslin ja tingel tangel i en osorterad röra. Jag vill ha olika avdelningar för saker, då jag aldrig tittar på t ex kläder. Fikat var gott och jag strosade sakta mot utgången, men fann en avdelning för möbler. En vacker stol 17 kronor fångade min uppmärksamhet och sedan ett stort skåp med glasdörrar och glashyllor, kanske i bok? Längst upp fanns en ljusramp. Men inget pris, så jag öppnade på glasdörren och hela skåpet föll rakt över mej. Över mej och min rygg. Jag blev rädd att min rygg inte skulle klara det. Jag blev rädd att glashyllorna skulle falla ur (tjocka glas, tre kanske fyra)  jag blev rädd att hela skåpet skulle falla och skära sönder mej totalt. Men mest rädd för min att min rygg skulle ta skada. Det var hemskt och med gråten i halsen gick jag till disken (information eller vad det heter) och berättade för hon som satt där. Jag sa att de måste ju göra något så skåpet inte faller över t ex ett barn. Hon svarade ungefär Oj då  ja det ska vi se till, vilken tur att det inte hände en olycka (eller något liknande). Jag var så chockad när jag gick där ifrån, jag såg bara hur skåpet föll, de tjocka glasskivorna och min stackars rygg.
Erik försökte trösta mej med att hon kunde ju inte veta att jag var nyopererad. Men jag tycker att det hör till att man frågar; Hur gick det? Gjorde du dej illa?
Jag grät hela kudden full. Jag försökte följa med på en secondhand affär till, men det gick inte.

Efter min operation har mina ben varit helt ok, vaknar varje morgon och är lycklig, den brännande känslan i mina smalben är borta. Min rygg har fått tagit all smärta. Det är som de ska, de har skurit i huden, de har karvat i benen i ryggen och de har skruvat. Och jag är mycket medveten om att jag kanske, troligtvis aldrig kommer att bli fri smärtan i ryggen, men jag hoppas kunna fixa det med alvedon och vila.
 Vad som hände efter att jag fick skåpet över mej och vickade upp det är att det strålade ner i mina ben och fötter. Och det värstaste av allt värsta är om nervsmärtan kommer tillbaka. Tänkte att det kanske är borta till idag då jag sovit och vilat en hel natt. Men nej, mina fötter fortsätter att känna av strålningarna.

I natt låg jag och försökte minnas min tid på sjukhuset.  Varför tankarna fladdrade dit vet jag inte. Men plötsligt minns jag att mitt blodvärde var så lågt. Minns att sköteskan sa;"oj, vad lågt värdet är".
Jag frågade hur lågt det var, och nu minns jag inte exakt men jag tror det var 85 (när jag lämnar blod måste det var över 128 för kvinnor, iaf då jag lämnade för något år sedan).
Så nu ska det inhandlas blutsaft.