Mina gorillaskor.

Jag tänker orden ofta; Jag kan gå. Gå utan att måsta stanna efter ca trettio meter. Jag kan gå igen. Fortfarande går jag sakta, har inte precis någon jättefart när jag tar mina promenader.
Jag vill inte tappa bort den här glädje-känslan. Vill inte ta det för givet. Ja, jag har nog skrivit om det förut.

Jag känner många som av olika anledningar inte kan gå eller som går med hjälp av stöd. Och de har ett bra liv, inget snack om det. Men många har inte ett bra liv, när smärtan inte bara finns i benen, ryggen eller vart den nu sitter så invaderar den hjärnan till slut. I varje fall gjorde det så med mej. När det inte spelade någon roll hur många piller jag stoppade i mej, så fanns den kvar. Och pillren invaderade väl också min stackars hjärna.

Det finns galor för allt möjligt, cancer, diabetes, barn och jag tycker att det är fantastiskt att vi lyfter fram och uppmärksammar grupper som vi på olika vis kan hjälpa.
När ska det bli en gala för de (oss, jag vet inte längre vart jag hör) med smärta? Och då menar jag inte de som slår sej på tummen med en hammare. Nej, med långvarig smärta, kronisk smärta.
Jag minns när Petra Mede  berättade om hur läkarna med en axelryckning konstaterade att inget syntes på hennes röntgen, så näää det fanns inget att göra. Hon hade så ont så hon satt  i rullstol och grät. När samma Petra Mede kommer tillbaka igen, men nu som kändis, då vart det annat. Så får det inte vara!!!

I mitt flöde på facebook kom det upp när våran kronprinsessa är på promenad genom Sverige. Man kan tycka vad man vill om kungahuset men ofta gör de bra saker, sätter vårt land "på kartan".
Jag skulle också vilja göra det. Promenera mej genom Sverige. Jag skriver att jag skulle vilja, men vet inte om jag kan. Jag skulle vilja gå och upptäcka, kanske lite undan gömda ställen. Blir inspirerad av att bara tanken.
Ja, ja jag vet jag kommer ofta på saker jag vill göra, är glad och känner mej lyft, men kanske jag inte alltid gör så mycket av mina idéer. 
Men just nu vill jag känna inspiration av tanken. Att GÅ! Just nu vill jag tänka mej själv på spännande platser i Sverige. Lite historia på samma gång att tänka igenom varje landskap. Och tänka att Jämtland är inte Åre, nej dit skulle jag inte gå, dit har så många andra gått.

Jag letade några påsar i vår garderob i hallen och då föll mina "gorillaskor" fram. De jag köpte i Umeå innan jag skulle gå upp till gorillorna i Virongabergen, i Rwanda.  De har trampat i elefant och buffelbajs, halkat runt i leran där i bergen, så roliga minnen. 
Att de trillade fram just nu kan väl bara betyda att de vill vandra i Sverige. Landskap för landskap. Eller?