Måste få mej själv att inse att det är nog så här det kommer att se ut för mej ett tag framåt. När jag trappar ner min medicin så får jag se vad som händer med både ben och rygg (och hjärnverksamhet).
När jag inte kan ta mej ut till hösten så får hösten ta sej in till mej. Har rensat trattkantareller och lagt på tork. (Tack, för det). Gick en liten, liten promenad och plockad en bukett med gulmåra, som bara var i knopp men väl inne så blev doften stark och intensiv. Jo, den råa svampdoften var också skarp, nästan t om lite väl mycket för en svampälskare. För att inte tala om doften av orren och järpen när de slaktades, mörk och stickig köttdoft i näsan. Erik undrar varför men opererar ryggen och sedan får ett så välutvecklat doftsinne? Jag vet inte, kanske för att min bensmärta har tagit död på så mycket av mina upplevelser innan operationen?! Vad vet jag.
Jag plockade in några vackra lönnlöv, målade i intensiva höstfärger. De var så vackra bredvid aspens gula löv med en grå mittnerv som jag sparat i en bok sedan tidigare. Allt behöver inte spraka för att vara vackert även dova färger hör till hösten.
Ikväll tar jag min näst sista spruta i magen som ska förhindra blodpropp efter operationen. Igår deppade jag, tyckte så synd om mej själv, var så trött på mediciner, sprutor och värk. Jag ville känna så!!
Idag har jag lite nyans till det hela. Jag ska ta sprutor i 14 dagar, en diabetiker tar sprutor hela livet. Min värk kanske kan dämpas ner mot vad den varit, andra har konstant värk hela livet. Men ibland vill jag verkligen tycka synd om mej, tycker att jag har rätt att till det.
Imorgon ska jag prova mej på att gå en lite längre promenad och fotografera de två vackra träden vid vår infart. Lite vågat, ja jag orkar nog dit, men tar jag mej hem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar