Förmiddags tankar från mitt gröna kök.

Jag har lätt att oroa mej, jag känner inte den här kroppen. Jag vet inte riktigt hur den fungerar. Min hjärna har länge varit "off" av alla mediciner, det har jag vant mej vid.
Det känns konstigt att inte längre lita på mej själv. Visst jag kan skratta åt det (men det är för att jag tror att det försvinner och dimman lättar när jag slutar ta tabletterna) och jag kan tillåta andra kul åt den jag är just nu. Men om min hjärna vant sej vid att vara bortkopplad, om den är förstörd av alla konstiga kemikalier - då fasiken får ingen skratta längre. Där går en skarp gräns.

Jag känner inte heller igen min fysiska kropp. Jag har ont i ryggen på så många olika vis. Jag konstant rädd att jag ska förstöra den, ja ja jag vet att det inte är så, jag kan inte förstöra den om jag lever utan tunga lyft och vridningar. Men ibland har jag så ont så jag måste hålla i väggarna för att kunna gå, ibland går jag hur lätt som helst (nja nästan iaf). Ibland har jag ryggvärk. Ibland känns det i magen. Ibland strålar det ner i benen.
Jag vet att det ska vara så här, men min kropp som jag kände, den var inte så här.

Min hjärna har heller inte förstått vad som hänt men mina ben. "Va? Behövs det ingen mer björkved för att elda på nere i benen? Ingen har talat om det för mej? Ska elden släckas helt? Ok då hämtar jag hem is och kyler med."
Så nu är det så. Mina fötter är kalla, iskalla. Klart mycket bättre än med en eld. Men lik förbaskat är det inte min kropp längre, jag har aldrig haft kalla fötter mer än när jag suttit på en is och fiskat ibland.

Det känns som om jag vore besatt av att få paket och brev, så är det inte. Det är omtanken jag blir så glad och rörd åt.

Min paket som jag fått av Linnea blev jag glad åt, just för att det fanns många små glädje ämnen ihop kokade. Jo, men för omtanken att hon skickat något  till mej.Och hon vet vem jag är och hon har köpt från MATSMART, det är företag (eller vad det är?) som köper in varor från butiker, när datumet håller på gå ut (oftast är det flera månader kvar, ibland år). De förklarar också skillnad på Bäst-före-datum och Sista-förbrukningsdatum. Ja, det är skillnad det!!
Varorna man beställer är givetvis mycket billiga MEN kanske den största vinsten är för vår miljö, genom att köpa genom MATSMART (vilket jag aldrig gjort, bara läst om det). År 2016 så räddade svenska folket 708 ton mat från att hamna på soptippen, genom att handla där. Alldeles suveränt. Och inte nog med det allt jag fick i min kartongen var fairtrade, ekologiskt och raw. Ska njuta länge av både te, choklad, nötter, kex och de fina flaskorna med goda drycker i, tyvärr är fairtade lakrits redan slut, alldeles för god!

Jag vill också passa på att skriva om boken jag fick av fina Clara och hennes man. Vi känner inte varandra jätteväl, men vi har genom åren lite gemensamma nämnare och hon är en jättefin vän. Jag tänker också att kanske Clara vet hur det är med långa sjukskrivningar (även där en rygg), hon vet att man kanske blir bortglömd av livet "utanför" sin sjukskrivning. 
Det känns som hon bara visste vilken bok som passade mej. Jag klarar inte av långa kapitel men en hel massa människor och namn. Och så är den inte - precis tvärt om.
Jag läser den sakta och njuter av varje sida. Aino skriver om sin far, men för mej blir det om en morfar. Hennes far var en organiserad nykterist medan min morfar var en "organiserad alkoholist". Jag känner igen så mycket och förundras över hur mycket som hänt genom åren. Vad vi aldrig skulle tillåta nu och vad som var helt naturligt då. Vem skulle tillåta en liten tjej på 6 år att vandra runt från famn till famn i ett skogsarbetarlag som hade ganska många 75:or på bordet? Idag tänker vi på pedofiler direkt, då tänkte man kanske på manstrygghet? (I varje fall kände Aino så). Tack Clara.

Jag passar också på berätta att det fina gömslet/duschtältet har vi packat upp och pillrat ihop och sett att alla delar fungerar och packat ner det. Jag vet inte om jag klarar av något i höst, men till våren och sommaren tänker jag orrspel OCH ute dusch. Längtar. Tack Jens.

Nu har jag beställt tid för att ta bort stygnen på min rygg. Jag utmanar ödet stort. Jag skriver inte ner dag eller tid någonstans. Jag hoppas att min hjärna ska fixa det på egen hand, jag måste börja tro på mej själv igen. 

 Det var mina förmiddags tankar. Och nu måste jag fundera vad orkar jag? Hur mycket orkar den här kroppen? Jag känner den inte längre. Jag som orkade allt förut har nog inte riktigt accepterat att man inte kan allt efter en operation, en stor operation som doktor J har sagt många, många gånger, jag kanske måste börja tro på honom då.

Skriver än en gång, nej jag är inte besatt av att få presenter. Det är inte därför jag skriver om dem.