Vardagslycka.

Kanske är det provocerande att skriva att jag har lätt att vara lycklig, som jag skrev i förra inlägget. Jag tror att vi alla har det om vi tänker efter.

Nu på morgonen låg jag och läste i mina "dagböcker" sedan i somras. Jag hade faktiskt "glömt bort" HUR ont jag hade. Glömt bort att jag hade ca sju minuter varje morgon utan smärta. Vad gör man när man äger sju minuter? Jag klev upp ur sängen gick på toa. Hämtad tidningen och där någonstans började mina underben vakna lite försiktigt. Ibland hann jag göra någon liten småsak innan jag fick skynda mej ner i sängen igen, då kändes det som två eldar som brann.

Men vad jag gjorde och gör varje morgon det är att jag precis som en katt eller hund sträcker på mej, speciellt på mina ben och fötter och känner lycka att jag kan röra på mej. Det ger mej en lyckokick varje morgon. Alla kan inte det (röra på sej) och jag har skrivit hur glad jag är för mina sju minuter som är smärtfria varje morgon.
Ja, jag vet det låter ju verkligen överdrivet, hur kan människan inbilla sej det?
Det kan jag svara på senare, men det är inget nytt påfund för mej, jag har gjort det i nästan trettio år.

Jag har bestämt mej för att sluta vara rädd. Sluta tro att ryggoperationen ska gå sönder, att JAG ska göra fel och nerverna ner i benen ska börja värka. Jag vill ha tillit till att en sådan stor operation måste klara av att levas med utan allt för stora restriktioner.
Jag har bestämt över mina tankar. 

Ja känner att jag har lättare att kliva upp ur sängen på morgonen, jag har inte lika ont och jag kommer igång snabbare. Jag rör mej mer obehindrat när jag går. Vänder mej lättare i sängen. Men jag är stel som ett järnrör, kommer inte åt saker lägre än vid mina knän,jo med hjälp.

Idag tycker nog många att det är en riktig skit höstdag. Mulen, kall, blåsig och det regnar.
Men jag tänker hålla fast vid känslan jag hade den morgonen jag gick till bilen för att åka ner till operationen. Jag minns mina sorgsna tankar om att det kunde gå fel. Kanske var det sista gången jag gick på grus, asfalt och linoliumgolv. Jag ville minnas skillnaden under skosulorna. Ville minnas hur det kändes att gå. 

Idag är mina fötter instoppade i hemstickade tjocksockor och jag vet precis hur det känns för mina fötter att gå på golvet här hemma med dem på.
När jag skriver att jag har lätt att känna lycka så är det sådant här jag menar då, vardagslycka.