Glad Pack-hjärna.

Ibland känner jag mej som om jag håller på lära mej på nytt.
Jag kan inte bara gå, jag måste tänka på hur jag går. Hälen först, rulla foten framåt. Inte halta eller gå osymetriskt. Rak i ryggen. Spänn magmusklerna (tar lite tid ibland att hitta dem, långt ner i ljumsken). Hjärnan har fullt upp att få till det. Men jag vill helst njuta av av höstens färger, fotografera med min mobil och känna dofter. Det innebär att mina promenader blir väldigt hackiga, för varje gång jag stannar måste jag börja om och tänka hur man går.

Hela sommaren har jag levt, eller kunnat "leva" någorlunda smärtfritt tack vare mina mediciner. Mediciner som jag inte velat ha egentligen. De har lindat in mina tankar i Glad Pack, tankarna har funnits där men inte riktigt känts som om de vore mina. Jag tror att det bästa jag gjorde var att lägga fram en skrivbok och en penna. 
Jag skrev ner min sommar, korta små anteckningar, om precis allt möjligt. Tack till mej själv som gjorde det. För Glad Packen gjorde också så att allt blev lite suddigt eller kanske oväsentligt i mitt liv. Jag behövde inte hålla reda på dagar, datum och tid för det kändes helt oviktigt. Det gjorde också att jag inte skrev några datum eller tider i mina böcker, möjligtvis att jag hoppade över en rad ibland för att marker att det var ny dag.
Jag blir tårögd när jag läser mina anteckningar. Inte bara för att jag kan läsa om hur ONT jag haft, hur HELVETES ONT det varit, nej, jag ser ofta små hjärtan i texten, det har jag ritat dit och de för är hur mycket snällhet, omtanke och kärlek jag också varit inbäddad i.

Jag har sagt "Hej då" till mitt långtidsverkande morfin, men jag sa också "Tack att du klev in i mitt liv och hjälpte mej, då jag som mest behövde dej".
Mitt snabbverkande morfin har jag inte riktigt sagt "Hej då" till, men nästan (ev en halv vid bilåkning länge).
Och på tisdag kväll börjar jag trappa ner gabapentinet, som också klev in som en "tokig vän" i mitt liv. En vän som hjälpte mej med nervrotssmärtan i mina ben, som fick mej att kunna gå åtmminstonde tio steg, som fick mej att orka igenom sommaren tills jag fick förtur i operationskön och kunde opereras. Men den "vännen" ställde också till oreda i mitt huvud. Och det är återigen där mina skrivböcker är till hjälp att få ett sammanhang i min tillvaro.
Men när jag tar den sista kapsel så kommer jag att säga "Tack att du delade min sommar, att du gjorde den överlevnadsbar", för ibland undrade jag om jag ville vara med längre.

Kanske är det så att när vissa av våra sinnen blir försvagade så förstärks andra. Det är den enda förklaring jag har till att jag har ett så bra doftsinne nu, när hjärnan lindades in i plast så glömdes doftcentret bort.
Nyss slaktades en gammal tjädertupp här på köksbordet och nog kände jag vart i näsan man känner doft, mellan ögonen. Kärv, stickade, rå köttdoft, som nästan gjorde ont. Vild doft kanske?
Nyss kom min sambo och gav mej en kram då jag satt här och skrev. Men herre gud, nyduschad och doftade en sak i håret och en annan på kinden, goda dofter var för sej. nej, jag sa inget om det till honom.

Imorgon ska jag beställa tid för fotvård. Vill bara sitta och njuta, låta någon annan pyssla om mina fötter, speciellt nu då jag känner mej lite väl stel. Mina friskvårdspengar från jobbet, tänkte jag använda till det.Tack.
Undra vilka dofter som kommer finnas på fotvården då?
De brukar väl ha ha någon god doft på sina medel som de använder.