Konsten att låta felstavningarna stå kvar.

Sommarminne. Trots att jag knappt kunde gå speciellt låga sträckor i somras på grund av den hemska värken i mina ben, så om man tittar i min kamera ser det ut som om jag hade en helt underbar sommar. 
När alla har gnällt på den kalla och regniga sommaren så på mina foton lyser solen. Jag ligger i en säng ute under träden och har filmat blommor, moln  och jag har även fått med att jag lyssnar på "Sommar i P1".
Jag sitter på altanen och äter massor av god mat med trevliga vänner.
Jag sitter i båten och fiskar och även där finns det gastronomiska bilder på min medhavda lunch.
Jag har massor med filmklipp på grodor som jag har monologer med (de svarade aldrig på mina frågor).
Jag är så glad att se på mina sommarminnen, för det är en sorts sanning, den andra finns inte med på några foton. Den dimmiga, smärtsamma fångade jag inte med kameran. I de stunderna existerade jag knappt och det sista jag tänkte på var att lyfta mobilen och knäppa av ett kort och på vad?

Fotot (förlåt för dålig skärpa) ovan är på en otroligt god räksallad köpt på fiket bredvid Bilbolaget (kan verkligen rekommendera deras sallader!) I en speciell fåtölj som är fastmonterad i vår båt har det gått hur bra som helst att följa med i flera timmar på fisketurer. För att sitta kunde jag och att gunga med vågorna tyckte min stackars rygg om.

Idag har jag varit till sjukgymnasten igen. Jag är så stolt över mej själv, att jag verkligen gör alla övningar hur trött jag än är (jo det har hänt någon enstaka gång att jag hoppat över/inte hunnit).
Så nu tar det ändå längre tid varje gång jag gör mina övningar, då jag fått tre till idag , men jag är ju faktiskt hemma för att bygga upp min kropp så det är väl mitt jobb just nu.

Jag tycker att det är jobbigt att läsa när det finns massor av stavfel och särskrivningar och hopskrivningar, häpp vad är det i min blogg då?
Jag ser inte felen själv när jag skriver dem, men om jag läser en stund senare så upptäcker jag dem. Så för någon månad sedan gick jag tillbaka och rättade, men så slutade jag med det, det fick stå som det stod. Det var ju (ju är ju ett ord som inte ska användas, men det görs flitigt här hos mej) faktiskt så jag skrev, med en hjärna som var inlindad i Glad Pack. Bloggen var ju ( ju, igen) till för att mina nära och kära skulle kunna läsa vad som hände med mej. Och de visste också hur mycket feltänk och okopplade ledningar som hängde lös just då. Därför slutade jag att rätta.
Så alla fel i texten, stav, grammatiska och sär/hopskrivningar, ja det är faktiskt jag det med.