Salta vindar och salta tårar

Det finns saker som hjälpt mej att stå ut i sommar. Som gjort så att jag kämpat lite extra. Ibland, ganska ofta om jag ska vara ärlig. Men jag har fortsatt att tro att jag faktiskt skulle fixa det.
Naiv? Lite dum i huvudet? Men jag tror att man ska drömma stort och tro på sej själv och  på sin kropps förmåga. Och min kropp brukar aldrig svika. Jag är sällan (aldrig) sjuk.

Min resa bokade jag i våras och kände sådan enorm glädje. Såg fram emot de salta vindarna. En ny spännande öl att smutta på. En natur som var helt ny för mej. Fårkött som smakade extra salt då fåren betat på saltstänkt gräs. Kanske en fisketur. Trevligt resesällskap. 
Funderade vad jag skulle köpa med mej hem. Te såklart! Jo, någon öl att bjuda på hemma. Riktigt ullgarn och kanske ett par stickade sockor eller rent av en tröja...

När rygg/benvärken skar som knivar tänkte jag att det går nog om jag tar några tabletter till. Imorgon är det lite bättre. Kanske kommer jag att halka till och helt plötsligt knäcks ryggen till och allt blir bra. Ja, många var mina förklaringar för mej själv att jag skulle nog komma iväg.

Det blir ingen resa! Den som fått mej att töja gränserna, bara för att jag så gärna ville åka. Och av hela sommarens besvikelser över att inte kunna göra det jag vill så är den här den största. Imorgon ska jag avboka resan.
Jag är glad att mitt resesällskap tröstar mej med att vi åker nästa år, vi har resan kvar. Men det kan ändå inte ta bort min ledsenhet. Det var ju nu jag ville åka. Det var nu jag ville uppleva.

Tror att det är bra att gråta, någon funktion må den väl ha, annars hade den inte funnits och det känns lite suddigt när jag tittar på det jag skriver nu; jo, imorgon avbokar jag min resa till Shetlandsöarna. Sorgligt, ja, men öarna står ju kvar och det kommer ett nytt år.