Vad som väntar är en steloperation, där man tar ben eller brosk från min höft som används som "murbruk" så att mina kotor inte glider mer. Sedan ska de försiktigt frigöra mina nerver ner i benen så de får plats och min smärta försvinner.
Jag träffade en sjukgymnast i våras som gjorde en bedömning av min rygg. Och i början av maj fick jag komma till en läkare som visade mej olika röntgenbilder och berättade om operationen de erbjöd och som han trodde skulle hjälpa mej. Han visade och förklarade. Och trots att jag var där för att eventuellt kunna få hjälp av en operation för min rygg, blev jag vettskrämd när det vart allvar. Jag bad att få tänka över helgen och höra av mej på måndag.
"Absolut, du får tänka i en vecka om du vill", sa läkaren.
Tveksamt bestämde jag mej (det gick ju att tacka nej senare, tänkte jag. Det har ju funkat bra med vila och alvedon...)
Problemet var att inga operationer utfördes under sommaren. I början av september skulle de få operationstider och kunde börja boka in då.
Min sommar har varit så smärtsam. värken ner i mina ben har varit så hemsk. Och när jag läser i mina anteckningsböcker eller om jag kallar de någon form av dagböcker jag skrivit i nu i sommar, så står det på några ställen "nu vill jag inte leva längre". Ja, det är jag som skrivit det och det känns konstigt att se.
Jag som älskar livet, jag som ofta tänker på Pluras textrader "...älskar du livet så älskar det dej..." Men har man nog ont, ja då kan man skriva så där.
Kanske är det så att behövt den här tiden, för att alldeles på riktigt säga att jag vill opereras. Jag tänker inte backa ur, inte säga nej tack tre minuter innan jag ska sövas.
Fast förresten det vet jag ju inte. Jag är inte där än. Den här raden var mest dit skriven för att var lite rolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar