För precis en vecka sedan var jag sövd.

För precis en vecka sedan opererades jag. Efter många års ont i ryggen. Idag blev jag påmind av min vän Berith som minns när vi gick på fjället och jag hade besvär med att bära min ryggsäck (men vem har inte det med 19 kilos tyngd? Som jag visserligen sakta åt ner några kilo av all proviant jag stoppad med mej). När var det? 1999! Det föder en så enorm glädje att tänka på mitt år på kursen "Internationellalinjen med miljöinriktning".
Nej, hur skulle jag kunna veta att mitt "ryggonda" var lite annorlunda än andras. Alla har ju ont i ryggen ibland. Mitt ibland, var bara oftare än andras.

Jag vet att jag tänkte att jag skulle tänka på hur skönt det var att gå. I trappen, på asfalten och på golvet på sjukhuset. Tänkte att det kanske skulle gå fel under operationen och jag inte kunna gå sedan, eller känna mina ben och fötter. Men jag var helt lugn i mitt beslut, men bara så sorgsen.

Det hör till att läkaren måste tala om allt som kan hända under en operation, på något vis från tas sej ansvaret.
Lite intressant men skrämmande. Och till slut ville jag fråga; "Kan det gå bra också?"
Men läkaren J hann före med att säga att "vi gör ju inte det här operationerna om vi inte skulle tro på det. Vi försöker ju göra människor friska och smärtfria och jag tror att vi kan hjälpa dej. Det är en stor operation som vi inte kan erbjuda alla, men du är ung (tack för det) och frisk och klarar av den.
Så blev det, i maj sa jag tveksamt ja. För att några veckor senare överfallas av smärta. Vart kom den ifrån? Och varför så plötsligt? Då inga operationer av det är slaget utfördes under sommaren så vart jag sjukskriven.
När jag idag ska försöka beskriva smärtan i benen så går det inte. En brännande, mycket värre än om jag lindat tio brännässlor runt vaderna. Och den den stramhet från rumpan och ner i benet, nej vill inte minnas just nu.
Jag äter fortfarande alla mina värktabletter som förut (och snabbverkande morfin , när jag behöver). Och det ska jag fortsätta med i några veckor till innan jag ska trappa ner. Då kommer jag väl att börja med att känna om operationen lyckats. Kommer värken tillbaka? Eller blir värken på något annat vis.
Mitt kött, och hud och allt där emellan ska läkas ihop ganska snart. Och stygnen ska plockas bort.
Men min steloperade rygg har läkt klart först om ett år.

För en vecka klädde jag mej i sjukhusets vita kläder. Fick lite extra morfin och kände mej trygg. Vad som än hände så var det mitt liv och jag höll på skriva ett nytt kapitel i mitt liv. Men det konstiga var att de närmsta timmarna så höll inte jag i pennan, några (8 stycken) andra gjorde försättsorden och efter det kunde jag börja skriva ...eller inte skriva!

Precis innan jag skulle sövas så kommer min läkare J som ska operer. Han tar mej i handen och frågar om jag kände igen honom. Ja, så klart jag gjorde det, fast han hade blå kläder, mössa och munskydd.
"Jo, säger han det är en sak jag glömt att säga".
"Näää, fan", tänkte jag "kom inte med något nu, som jag måste tänka igenom och besluta om". Jag kände efter att jag kunde röra mej (trots alla slangar) och det kunde jag. Jag hade alltså chansen att resa mej och gå (jag vet att min dotter blir galen då hon läser det här, då hon tycker att man gör inte så, man tänker inte ens så. Kram Linnea) Jag tyckte att det var fusk att komma precis nu och säga så!
Men vad han skulle säga var bara att han inte visste hur det såg ut i min rygg förrän han öppnat, och om han ville bara tala om att eventuellt måste han staga upp ryggen med att steloperera en kota till.
Jag höll kvar hans hand, nickade och sa;"Jag litar på dej".

De talade om (fattade jag ju) att jag skulle ligga på mage under operationen. Att min bröstkorg skulle ha ett stort tryck på sej och att EKG plattorna fäster högt upp på ryggen istället. Att jag efteråt skulle känna mej mörbultade i ansiktet, svullen och öm, då det var stort tyck på det med fast de försöker lätta lite grand. Ja, jag hade ont speciellt i ögonbrynen (kunde nästan inte röra vid dem) och käkbenet där jag också hade en vit kant ett par dagar.
De berättade att nu söver vi dej och vi kommer att sätta i en kateter och sedan vänder vi dej över till operationsbordet.
Jag minns att jag sa: "nej, det går jag inte med på. Alltså jag kan själv vända mej över, ni ska inte lyfta mej, har ni inte lärt er någonting alls. Ni må ju vara rädd om era ryggar."
"Du", svarade narkosläkaren "vi är åtta stycken, så det är inga problem"

Ja, för precis en vecka sedan var jag sövd och förhoppningsvis kommer jag att slippa smärtan och jag kommer att tycka att min "nya rygg" är den bästa 60 års present jag fått. 
Tack till J och alla de andra sju.