Både bra och dåligt.

Igår blev en bra dag. Och en skitdag! Men så är väl livet, så vågskålen höll sej ganska jämn.
Det var en jättefin höstdag, med sol och klar himmel, så vi (nej Eriks förslag, Tack) att vi skulle ta rullstolen och gå en promenad ner till kyrkogården.

 Nu först en superkul grej! Vi hittade inte mina skor!!! Vi letade överallt. Jo, vi hade haft många påsar med oss hem från sjukhuset. Vi visste att skorna skulle finnas i en rosa typ soppåse. Men nej den fanns inte. Som vi letade! Men nej borta.
Nu kommer det roliga, jag hade läst att man skulle lägga en sax på fönsterbrädan, öppna den och låta den ligga där så kommer saker tillbaka som man tappat bort. Nej, så klart tror jag inte på det. MEN mirakulöst (NJA!?!?!) så har funnit två saker förut när jag på skoj (eller?) öppnat en sax så.

Vi tog promenaden och jag överfölls alla vackra färger, hösten är det vackraste jag vet men att den var så här intensiv hade jag nästan glömt. Vi planterade på våran lilla grav, gjorde höstfint. Satt en stund och lät minnena komma: Han finns inte där, det är inget sorgset vid hans grav.  Han finns inom mej som min ledstjärna, min drivkraft som kan skilja på viktigt och oviktigt. Han finns i allt som är vackert, i alla musikkonserter jag är på och blir upplyft av, han finns som en närhet i båda mina barn som är hans småsyskon. De lever inte i skuggan av honom de lever i ljuset han lämnade kvar. Han finns vid havet skvalp, hösten färger, i reflexerna i solsnö. Han bara finns för att han funnits och berört.

Vi var inte ute speciellt länge, men aj fan (om man får skriva så) vad ont i ryggen jag fick, trots att jag tagit extra morfin innan vi gick.
Jag fick lägga mej i sängen och där låg jag tills det var dax att klä av sej och lägga sej. Men den härliga promenaden uppvägde på något sätt allt det ond.
MEN jag blir orolig. Gjorde jag för mycket? Skulle jag inte suttit "så länge" i rullstolen? För jag har fortfarande ont i dag och är stel i min rygg.

Erik skulle ta bilen (som han också letat igenom på jakt efter mina skor) och göra ett ärende.
"Jag ska titta i sopboden och se om din rosa påse följde med soporna", sa han när han gick.
När han kom tillbaka så berättade han att han letat där han slängt dem, men inte hittat dem. I våran sopbod finns säkert sex, sju, åtta kärl för brännbar, så han fortsatte öga igenom fler. Och då såg han min påse som han släng sedan jag spydde. Och bredvid den en påse från Coop som det lös igenom lite rosa i. Han lyfte upp den, i Cooppåsen låg den rosa påsen med skorna, men också fleras sockar, min dyra body lotion och mina sterila plåster om det jag har på ryggen skulle släppa.
Att han inte fann dem där han slängt dem var nog för att en del av kärlen var tömda och då görs en rotaration av de kvarvarande kärlen.
Varse god sax tipset är gratis och mycket bra, hi hi.

Mitt i det ond blev jag så glad också. Två brev till mej.
Ett fin egen gjort "kry på dej hälsning" och ett härlig reportage om bergsgorillorna i Rwanda, ja nog föds längtan allt. Tänker med en stark rygg fixar jag allt (fast just nu mycket ont trots extra doser medicin, inte kul).
Jag fick  en "krya på dej hälsning till" och med den en bok. En bok till mej som nyss avslutat en bok och kände läslust igen.
"Aino Trosell" med boken "Helmers vals".  En bok om en far och det Sverige som en gång var.

Jag vill dela den första sidan med er, så föstår ni att jag är lite okontaktbar ett tag;

Natten är tung och så svart att jag inte kan se min hand.
Mörkret är kompakt. Jag är sex är gammal.
Min far sitter vid årorna. Jag hör det trygga ljudet när årbladen doppas ner och lyfts upp.
Min tillit är grundmurad. Det är becksvart. Vart är stranden?
Var är öppen sjö?
Jag behöver inte fundera. Vi glider fram i mörkret. Vad är ner och vad är upp?
Jag behöver inte veta.
Jag leker att jag är blind. Så här är det att inte kunna se. Man följer bara med.
Man kommer fram ändå.
Man litar på sin far.
Han som sitter vid årorna.