Imorgon vill jag ha en bättre dag!

Min hjärna är helt tom. Tänkte försöka skriva lite ändå. Två och en halv timme till min kvällsmedicin och jag får sova. Min rygg håller på gå av av smärta. Men inte så att jag behöver vara orolig hoppas jag. Minsta rörelse hugger tag och jag måste skrika. I morse då jag klev upp stod jag bredvid sängen och kunde inte ta ett steg på fyra fem minuter, så ont. Nej, jag känner inte den här kroppen, jag vet inte vad den orkar numera. Den orkade ett bröllop i alla fall, dock inte mitt eget.

Jag hade ställt in mej på att det skulle vara jobbigt och gett mej själv tillåtelse att äta morfin, trots att doktorn tycker att nu ska det inte ätas mer av den varan. Men jag ville så gärna orka, ville inte att min kropp skulle bestämma. Jag ska bestämma.

Det började inte så bra. Glömde mina svarta legins (Tack till min dotter som lånade ut sin till mej). När jag skulle skriva namnet på brudgummen och bruden på deras kuvert till presenten skrev jag fel (och hade ETT fint turkost kuvert med som hörde till det fina turkosa kort jag valt). Skulle också skriva på försättsbladet till min dotter i antologin jag är med i, skriver med bläck och FEL.
Kommer jag någonsin att känna mej skärpt igen? Kommer jag någonsin att bli jag igen?

Bröllopet var vackert och det var, en vacker solig höstdag, precis som om  vädret vore beställt. God mat som bruden lagat, det var trevligt och glatt. Vi var fyra kusiner som träffades och det var så trevligt. Återstår och se hur vi ska lyckas hålla kontakten. Förr gick det utan facebook och internet, får se hur vi lyckas.

Jag hade lovat att hålla ett tal till brudparet. (Ja, det visste inte de om). I sista stund ändrade jag hela talet av en speciell anledning som jag inte tänker skriva om. Så när jag får mikrofonen så är det på mycket nygammal is jag åker. Visste att jag skulle nämna Prins Daniel och Viktoria, tänkte ett tag att jag skulle skriva ner deras namn på servetten så att jag inte svamlade in Prins Charles och Diana. Tänkte också på hur jag skulle lyckas hålla tråden från början till slut.
Jag skriver inte det här för att vara rolig på något vis, jag skriver för att jag tycker att det var viktigt att någon höll tal, att någon gav speciellt brudgummen ett tal, från hans sida av släkten. I vanliga fall har jag inte några som helst problem att prata inför stora grupper, men med en hjärna som inte är lika klar som den brukar, så var det ganska vågat och det kunde ha slutat i katastrof. Nu gjorde det inte det. Några stycken kom fram till mej efteråt och sa några berömmande ord om talet, jo det var lite kul. Men det viktigaste var att J fick ett tal, han (brudparet) fick faktiskt två tal från brudgummens släkt.

Min dag har varit full av värk idag. Jag tror faktiskt att jag lägger mej nu och försöker vila/sova bort den.
Jag tror inte den som inte känt det, hur osocial man blir när värken hänger sej på som om det vore ens bästa vän och vill vara med. Och själv är man helt ointresserad av den påtvingade vänskapen.
I morgon vill jag ha en bättre dag. Tack!