När dimmorna lättar.

I söndags kändes det verkligen så, att dimma lättade. Att jag var helskärpt. 
När jag tittade på den gula oktobervassen, den svartblåa sjön och dimman som en gräddtopping som sakta höjde sej över bergen, visste jag att det här måste jag fota.
Jag stod nere vid sjön, ca 50 meter från min stuga. En sträcka som i somras krävde två vilopauser för att gå. Jag stod där och kände symboliskt, yes så känns det, när dimman lättar och livet blir klarare.

Jag hade börjat läsa en pocketbok, massor av namn, både då och nutid. Och jag hängde med. En deckare med ett mord som skett på sexiotalet. Inte så värst "nobelpris" på den. Men det som var bra var att det fanns historik och fakta med, det tilltalar mej.
Men inte nog med det, jag började läsa en bok till, en som legat på min "hög att läsa" sedan länge, men så började jag. Precis som förut, jag fixar det hur lätt som helst att läsa två böcker samtidigt.

Måndagen var en lugn dag för mej. Kände mej lite som en hemmafru. Nej, hemmafruar var det nog mer fart på än mej. Jag var hemma! Och jag tog min dagliga promenad. Tyckte nog att dimman lättat. Ute så ligger dimman tätt varje morgon och sakta stiger den över sjön och ger en klar dag. 
Jag tänkte mej att i mitt huvud lättade dimman och var borta sedan. 

Igår tisdag började bra, den här hemma frun stod i starblocken tidigt.
Bäddade ur sängen. Och då dammsugaren redan stod start klar i hallen, greppade jag den och dammsög bort några smulor ur sängen (obs mycket lugnt och fin utan vridrörelser) Stoppade i tvättmaskinen. (Kom ihåg att jag hängde bara hälften av tvätten, resten fick var). Plockade ur diskmaskinen också det mycket metodiskt, med rätt rörelser.

Jag ringde de två samtal jag skulle ringa. Ett till min tandläkare för att ändra tiden hos tandhygenisten. När hon hörde att jag ville ändra tiden för att jag var opererad och vill vänta ett tag sa hon direkt; "är du opererad i ryggen?" "Ja", svarade jag förvånat. Då ville hon att jag skulle ringa min läkare och fråga om jag fick komma till dem. Jag vet att munhygien är jätteviktig, inte bara för "hål i tänderna", det är så mycket annat som hör ihop med våra bakterier i munnen, t ex hjärtinfarkter, demenser mm.
Och det är så mycket bakterier som snurrar runt i mitt blod sedan de rotat runt i munnen, så jag får vänta en vecka efter ett besök hos tandläkaren innan jag får ge blod.
Hon ville att jag skulle kolla med läkaren just för bakteriernas skull, när jag hade titanskruvar inopererad och för infektionsrisken. Har jag aldrig tänkt på!
Jag följde med på Coop och handlade.
En gåta; hur känner man igen en ryggpatient på en affär? Svar; de går och hänger på en kundvagn hela tiden!

På kvällen skjutsade Erik ner mej till FN-kursen. Marika Griehsel var där och berättade och visade en  snutt av den film som hon och hennes man gjort i ett flyktingläger i norra Kenya, Kakuma. Hon är journalist och hennes special område är Sydafrika egentligen, där för övrigt hennes man Simon är ifrån.
Jag har haft förmånen att se filmen när den visades i Gimdalen, en by i Bräcke kommun där Marika har en stuga.
Hon har inte svar på allt, ja vem har det? Men som journalist har ett brett område om just de här frågorna; flyktingar, flyktingläger, varför det blir konflikter i vissa delar av världen. Så intressant, men också så jobbigt att ta in.

Det är lätta att läsa att det är 60 miljoner människor på flykt. Klumpa alla till ett ord, flyktingar. Men om man börjar ge alla namn och en levnadsberättelse. Då blir det genast jobbigare.

Låt Klementine visa sitt liv hur hon kom till flyktinglägret sedan hennes man dött i stridigheter i Kongo.. Eller 16 åriga Jackson som tar hand om fem små syskon sedan båda föräldrarna dött.

Jag är glad att jag inte är så hårdhudad, mindre nu än den jag var för bara sex månader sedan. Jag är glad att jag kan känna tårarna i ögonen av både glädje och sorg. För det finns ju glädje även för en flykting. Eller för Joseph, Bob, Klementine eller vad men nu heter när man inte kallas flykting.
Det är svårt att tänka sej att helt plötsligt mister jag mitt JAG och blir en flykting om jag måste fly från mitt hemland Sverige. Jag klumpas ihop och reduceras till ja, just en flykting .

På kvällen var jag så trött, inte trött så att jag ville sov, nej min kropp var "utsliten" mör och överansträngd. Dimman hade lagt sej över sjön igen, bäddat in min hjärna så den skulle var fri från alla intryck.
Så kändes det i alla fall. Och jag ångrar inte en sekund att jag var med.

 Marikas film sänd på Kunskapskanalen 3 december i år. Eller om någon vill låna min film (dvd ) så är det ok.