Lördagens promenad blev en normal för min ork, även då telefonen med. Stadspromenader är lättare när jag får gå på asfalt. Grusvägar är inte riktigt samma sak, ojämna, ibland med grus och stenar på. Och något alldeles fantastiskt, groparna med vatten hade frusit till is. Precis som barnen måste jag trampa sönder för att få höra hur det kraschade under skon. Och känna under foten. Vilken känsla.
Idag gick jag en promenad mitt på dagen. Redan från början kändes inte ryggen okey, jag som kände av den hela tiden.
Jag har slutat tänka så mycket på hur jag går nu, det börjar fungera av sej själv. Kanske var det därför jag gick (kanske lite för fort) utan att känna efter så mycket. Tänkte mer på att gå dit jag skulle och vända där och gå hem. Två små uppförsbackar vart för mycket. Men hade jag bestämt mej för att gå till korsningen nedan för vägen mot Kotjärn så hade jag. Där skulle jag kunna vila och vända hemåt. Men alla stubbar hade dragit åt sej så mycket vatten att de var som "vattenfotöljer". Jag satt mej på huk framför en och avlastade min rygg på så vis ett tag. Men oj så yrsligt att kliva upp.
Trodde att jag hörde en bil på grusvägen och tänkte att jag kunde få lift hem, men det var bara tåget på höjden ovan för.
Så jag fick ringa efter Erik (som låg och sov efter fyra timmars jakt på morgonen), vilken tur att jag hade telefonen även idag.
Kanske måste jag förstå att om jag kan gå en timme en dag så betyder det inte att jag kan göra det varje dag. Måste inse att även om jag tycker att det går framåt, så måste jag känna efter bättre.
Jag håller på att vänja mej av med mina sockar nu, både tunna och tjocka. Det går väl så där. Av bara farten (oj det lär som om det var super snabbt och lätt, vilket det inte är) åker båda paren på. Sedan kommer jag på att, nej jag ska ju gå barfota inne, som jag brukar. Ja, det är kallt, ibland så kallt att det gör ont. Men jag vill hitta tillbaka till mej. Den jag var förut och hon gick inte med yllesockar inne.
Imorgon ska jag till min sjukgymnast och träna bålstabilisering. Låter inte så kul, jag menar, det är nog under all kritik... Träning behövs nog.
Det sticker i tungan och i läpparna, den dag jag tar bort en kapsel av min medicin och jag vill minnas att det var liknande varje gång jag ökade på en kapsel. Annars märker jag inget alls.
Jag har börjat använda cocosolja igen. Både på kroppen och i teet. Och framför allt på mitt ärr på ryggen. En kär gammal goding som jag glömt bort , men nu har burken åkt fram igen.
Snart väntar sängen och jag imorgon ska jag bara äta min banan, ta medicinen och skölja ner den med vatten när min telefon larmar och sedan sova en timme till innan jag måste kliva upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar