Smidig som en gepard!

Det fanns en barnbok som vi ofta läste tillsammans när barnen var små och tittade på bilderna; "Den stora stormen" hette den och just nu yr snön och stormen "Cora" kommer insusande från Jämtlandsfjällen. Vi åkte hem tidigt i morse från stugan, för att slippa möta hen på hemvägen.

Det känns alldeles underbart att jag kan hjälpa till, jag kan bära packningen och lasta bilen, sopa fram den, ja vara till nytta helt enkelt. 
Min rygg fixar och jag känner att jag orkar.
Fortfarande mår jag bäst om jag gör mina ryggövningar tre gånger om dagen, de som egentligen är yogaövningar. Jag känner mej starkare och blir inte så stel när jag anstränger mej.

Jag har läst det jag skrivit om hur ONT jag hade i sommar/höstas, för mej är det viktigt att komma ihåg hur begränsad jag var, men jag ser också i mina texter hur tacksam jag var för det lilla jag kunde göra.
Det är viktigt för att inse att det är inte hela världen att jag inte kan gå på tå längre. Måste man kunna det? Om jag inte kan det, men kan gå alldeles normalt då må väl det mycket bättre. Jo, lite frustrerande är det faktiskt att inte känna helt fullt med foten, det blir lite läskigt att kliva upp på en stol. Men tänker att nu slipper jag hänga upp nya gardiner och byta glödlampor. (Bra va?)

Jag måste också inse att de som känner mej, har inte riktigt förstått hur ont jag haft, det ser inte det STORA med att jag kan stå på en busshållplats och vänta på den försenade bussen.
Jag kan stanna och prata med någon och har sedan inga problem att gå vidare, det är inte som om hela min vekrygg har rostat ihop och måste smörjas upp för att jag ska kunna gå vidare.

Jag fortsätter att skriva här på bloggen för att min familj ska slippa höra hur jag ofta tänker på hur det varit och hur det är nu. Jag behöver minnas. Och jag behöver säga hur många gånger som helst hur tacksam jag är. 
Vilken födelsedagspresent, att kunna gå.

När andra blir gammal och skruttig så blir jag yngre och smidig som en gepard. Häftigt!